Nej

Att greppa att Esbjörn Svensson är död är mycket svårt. Så orättvis världen kan vara ibland. Esbjörn, en fantastisk musiker med ett fantastiskt band, länge kommer vi minnas dem.

När jag fastnade för jazzen som sjuttonåring hade Esbjörn Svensson Trio nyligen släppt Good morning Susie Soho och jag lånade den av en äldre kompis och blev ganska snabbt fast i musiken. Esbjörn var ett av de stora svenska jazznamnen då, tillsammans med Jonas Kullhammar, Goran Kajfes och Oddjob (som jag upplevde jazzsverige ska kanske tilläggas). Och trots att jag inte kunde ett skvatt om jazz begrep jag att E.S.T spelade musik som var väldigt bra och väldigt väl värd att lyssna på. Då hande jag inga alls referensramar för en hur en pianojazztrio låter, men jag vet nu att E.S.T. är unika i sitt uttryck. Och inte bara unika, utan väldigt fängslande också i många stunder.

Mest återkommer jag till låten From Gagarin's point of view från skivan med samma namn. En fantastisk låt som jag har utnämnt till den 25 bästa låten jag vet. Den visar trions alla skickligheter på 4 minuter och 3 sekunder. Esbjörn svävar långt ut i rymden via sina pianotangenter. Dan och Magnus spelar ett suggestivt komp som hela tiden spricker upp när Esbjörn återvänder till sin melodislinga. Jag ryser ofta när jag hör den.

Jag fick se Esbjörn Svensson Trio live tre gånger. Jag snackade med bandet två gånger. Första gången var på Linköpings jazzfestival 2004. Bandet spelade två set och signerade skivor däremellan. Jag kom med min From Gagarin's point of view-cd och ville egentligen önska den låten men samtalet blev snarare så här:

Jag: Vilka låtar ska ni spela i andra set?
Esbjörn: Ingen aning. Det bestämmer vi aldrig på förhand.

Sedan minns jag inte vad jag svarade. Log nog mest åt att man kan vara så sammansvetsat som band att man kan gå in i ett fullsatt konserthus utan att veta vilka låtar man ska spela. Jag har för mig att de spelade From Gagarin's point of view sedan i andra set.

Andra gången jag såg dem och pratade med dem var på Stockholm jazz 2005. Då fick jag Strange place for snow-skivan signerad samt ett signerat foto på mig tillsammans med bandet.

Tredje gången var på Linköpings jazzfestival förra året. För varje gång blev de bara bättre och bättre som liveband. Episka slingor kunde tvärt brytas mot tung dramatik och kompakta ljudmattor. När man sedan som minst anade det vände de tillbaka till skönheten och det enkla sound som är deras signum. Publiken satt andäktig under låtarna och applåderade vilt mellan dem.

Nu finns inte Esbjön längre. Saknaden är stor för familjen och vännerna i första hand så klart. Men tusentals fans världen över kommer sakna dem. Minnet av Esbjörn som pianomästare och en trevlig prick lever kvar starkt hos mig.

It's a funky groove thing goin' on, baby

Den grova, bastunga New Orleans-funken som skapades under sextio- och sjuttiotalen i just New Orleans är musik som står för några av de bästa danslåtarna jag kan tänka mig. Musiken är alltid fest, det är aldrig sentimentala ballader. Det är lördagkväll eller Mardi Gras jämt, alla står redo för en hejdundrande partykväll som från och med nu bara kan bli bättre.

Alla är tillåtna att gå upp på scenen och jamma. Rytmen är budskapet, den vänder sig direkt till höfterna och fötterna. "Hey, get up brothers, don't sit there with your head hanging down. /.../ Hey get up brothers, do any dance that's groovy to you. Yeah man!! som Ernie & The Top Notes förklarar i Dap walk på skivan New Orleans funk vol 1. Det är verkligen ingen slick Prince-funk vi pratar om. Det är rå, skitig, oborstad funk, fylld av spelglädje och livsglädje. Jag gissar att inspelningarna var rätt primitiva och att mycket var förstatagningar, att fånga festkänsla på skiva är verkligen inte det lättaste.

Det är en skiva som jag öst beröm över tidigare, och nu har vol 2 äntligen kommit, åtta år efter vol 1. Precis som ettan är den utgiven på världens kanske bästa skivbolag, Soul jazz records. Jag har inte köpt skivan än, men jag utgår från att den är lika bra som ettan.

För det är en sån skiva som har format mitt musikuniversum ganska mycket tror jag. Den öppnade upp dörrarna för den allra svängigaste, organiska musiken som finns. Jag köpte den när jag var sjutton. Egentligen allt jag lyssnar på fortfarande kan jag härleda tillbaka till den ålderna. Då lyssnade jag på Håkan, Jay-Z, jazz, soul, Bob Marley, Bob Dylan och Bob Hund, typ. Och New Orleans-funken då.

New Orleans-funken gör avtryck än idag i musiken. Lily Allen samplade Professor Longhairs megaklassiker Big chief på sin Knock em out. Nyligen gjorde någon en mash up mellan några Jay-Z-låtar och Ernie K-Does Here come the girls och kallade resultatet Blamma! Blamma! vs Jay-Z - Merry Xmas, Jigga man, we got you something from Boots. Och det är nog inte sista gången den gyllene musiken från New Orleans gjorde sig påmind i världen. Den gör sig ofta påmind hemma hos mig åtminstone. Köp New Orleans funk vol 1 och 2 och dansa lyckligare i era liv framöver.