En midsommarnattsdröm

Darlene Love - Christmas (Baby please come home)

2009-03-01T17:15:00.011+01:00

Motivering: Allting faller på plats! Det här är praktiskt taget alla tidigare motiveringar i en och samma låt. En fenomenal sångerska, fantastisk text, melodi, känsla, musik och kör och en perfekt inramning! De fullkomligen lyfter taket på studion!

Den här inspelningen har jag skrivit om tidigare men den är så vansinnigt bra att den måste vara med igen! Jag tycker inte jag tar i när jag utnämner den till musikhistoriens största underverk. Jag har nämligen aldrig hört något så själfyllt som detta.

Det finns mycket musik som jag reagerar starkt på. Jag gråter när det blir för vackert eller dansar som en tok till den bästa dansmusiken. Men det här vi ska se på är ändå något alldeles extra.

När jag tittar på den här videon här och nu, men även tidigare, slår det en stor hammare i bröstet, jag får tårar i ögonen och kan inte sitta still. Den här inspelningen har nått längre än all annan musik än så länge i mitt liv.

Om det finns någon som kan titta på det här utan att känna någonting alls så har du och jag inte mycket gemensamt. Jag räknar inte med att någon annan ska tycka att det är det bästa som hänt i musikhistorien, men jag skulle faktiskt bli förvånad om det bara är jag som reagerar starkt på denna låten.

Det var den 23:e december 2005 i The Late show with David Letterman som den spelades in. Och gud var verkligen i huset då! Allting faller på plats! Darlene är en återkommande gäst inför julhelgen hos Letterman och jag har kollat på andra årgångar med den här låten, men ingen är så bra som den från 2005. De fick till det på ett speciellt sätt som inte kan beskrivas som annat än magiskt eller himmelskt!

Darlene Love går så djupt in i känslan av att hon är ensam på juldagen och hon minns hur roligt hon hade förra året med sin "baby". Det är ett scenario som alla på ett eller annat sätt kan relatera till; man är ensam och man tänker på någon särskild person som man önskar skulle vara nära men som nu är någon helt annanstans. Julen är ju också den tid på året då det smärtar som mest att vara ensam eftersom julen är så förknippad med familjeglädje och vänskap.

The snow's coming down
I'm watching it fall
Lots of people around
Baby please come home

The church bells in town
All ringing in song
Full of happy sounds
Baby please come home

Lyssna på henens röst! Darlene Love (vilket underbart namn också!) var 64 år när den här inspelningen gjordes. 64 år, det går inte att begripa! Hör på bandet, hör på kören! Titta på den leende körmannen 1:25 in i klippet! Vrid upp volymen!

They're singing "Deck The Halls"
But it's not like Christmas at all
'Cause I remember when you were here
And all the fun we had last year

Pretty lights on the tree
I'm watching them shine
You should be here with me
Baby please come home

Sedan kommer den flygande saxofontomten in och kör sitt solo! Och sedan fullkomligen lyfter de taket på studion!

They're singing "Deck The Halls"
But it's not like Christmas at all
'Cause I remember when you were here
And all the fun we had last year

If there was a way
I'd hold back this tear
But it's Christmas day
Please (please)
Please (please)
Please (please)
Please (please)
Please (please)
Please (please)
BABY PLEASE COME HOME!

Sedan vräker de på ännu mer! Ett hejdlöst crescendo med bandet och kören! Snön faller! Darlene improviserar och blir ett med musiken!

I NEED YOU! COME ON HOME!

David Letterman summerar med ett spontant "Oh my God!". Jag kan bara hålla med. Musik blir inte bättre än så här!

Tack för allt!

2009-03-01T16:50:00.005+01:00

Då var det dags att säga tack och hej i och med att vi har kommit fram till musikhistoriens största underverk.

Tack till alla som har läst här och skrivit kommentarer! Tack Valle, Anna, Anna, Sofia, Culkin, Ia, Carro, Mattias och alla jag glömt och alla andra också så klart!

En midsommarnattsdröm har existerat i snart fyra år med 340 inlägg totalt. Nu har jag lyft fram alla artister jag verkligen gillar så jag kände att det var dags att sätta punkt och jag ville göra det ordentligt. Många av mina favoritbloggar jag följt genom åren har bara sakta tynat bort med något inlägg varannan vecka, varannan månad för att till slut dö. Jag ville göra en The Hellacopters-inspirerad avslutning och ge järnet på slutet för att sedan kunna säga att "Det var det! Jag gjorde mitt bästa. Nu går jag vidare med nya projekt". Hoppas ni alla får det bra framöver och att ni läser och tittar på inlägget om musikhistoriens största underverk. Bättre än så blir det inte! Efter det finns inget mer att säga.

Om någon har fått något musiktips eller kanske bara haft en stunds trevlig läsning är jag nöjd. Följ mina matäventyr på nya bloggen Matminnen, skriv en hälsning på min last.fm-sida eller skriv en kommentar nedan med en bloggadress eller mailadress ifall det är någon som vill hålla kontakt framöver.

Tack för allt!

Koop - En kärleksförklaring

2009-03-01T10:03:00.004+01:00

Det var snart två år sedan sist som jag skrev En kärleksförklaring till någon artist som jag vill lyfta fram mera. Men nu är det dags igen! Koop!

Hello my love. It's getting cold on this island.

Koop är den mest spelade artisten de senaste tre månaderna enligt min last.fm-sida. Det beror mest på att jag köpte deras första, aningen bortglömda skiva, Sons of Koop i december. Den fick mig att tänka till!

Koops tre album (eller fyra om vi räknar in remixskivan) är en av Sveriges allra starkaste albumtrilogier. Håkans fyra plattor är bättre men på andra plats kommer Koop för mig. Timbuktus släpp från The båtten is nådd och framåt är riktigt starka, Moneybrothers tre första också, Nicolai Dunger har flera starka kort men inte släpta i följd (om vi nu är noga med sånt).

När jag hade köpt Sons of Koop trodde jag att jag hade den kompletta Kooplåtskatten. Men så tittade jag i iTunesbutiken och hittade tre nya spår. Det kom faktiskt en ny singel förra året som heter Strange love. Dessutom finns det en Koop island blues (Hird's off the wall dub) och en bastung I see a different you (Marcus Enochson remix). Hird är ju för övrigt samme man som nu arbetar med The Knife/Fever ray som jag var inne på här.

För att ta en liten jämförelse så gillar jag de instrumentala delarna av Fever rays skiva men när Karin kommer in och sjunger så spricker det för mig. Koops skivor är fyllda av skönsjungande sångerskor och sångare vilket lyfter musiken något enormt. Bäst är den underbara Yukimi Nagano på Come to me och Summer sun.

Koops tre album är också aningen olika vilket tilltalar mig. Den första är loungeaktig och alldeles underbar. Den andra är jazzigare, dansantare. Den tredje är spretigare med både swingjazz och långsammare låtar. Remixplattan är ännu mer dansant så klart.

Jag minns inte när, men det var när jag bodde i Jönköping, gissningsvis 2002-2003 då Megahertz hade rea på Waltz for Koop och Waltz for Koop Alternative takes. Prislappen på den första säger 59 kr, vilket är ett enormt fynd. Tror den andra var lika billig den med. Sedan dess har jag gillat Koop. Men tyvärr tar det fyra-fem år mellan varje skivsläpp för dem, men kanske då att det kan komma en platta nästa år för då är det fyra år sedan Koop islands. Vi får hoppas på det!

Jag gillar verkligen att de använder vibrafon på så många låtar. Mattias Ståhl som spelar är en jazzmusiker som borde få mer uppmärksamhet. Lyssna bara på solot i Summer sun! Magiskt!

Sist av allt tycker jag att vi tar och tittar på musikvideon till Come to me och drömmer oss bort till den festen. Det är en plats jag verkligen skulle vilja vara på just nu!

Proppen ur

2009-02-28T10:04:00.002+01:00

Det är egentligen ganska typsikt och väldigt tråkigt. I januari och februari släpps det traditionellt sett inte så mycket storsäljare (eller andra album som brukar intressera mig). Detsamma gäller med konserter. I januari och in i mitten av februari brukar det vara väldigt lugnt på den fronten, men framåt våren kommer det så mycket att vissa intressanta krockar med varandra. För min del fick gärna skivsläppen spridas ut mera så att man hinner ge varje intressant artist chansen. Eller är det bara jag med min typ av musiksmak som upplever det så här?

Intressanta skivsläpp i januari och början på februari 2009: A Camp, Fever ray, Babian.

Intressanta skivsläpp i slutet på februari, mars, april: Olle Ljungström (ni såg väl den fantastiska dokumentären i SVT igår?), Adiam Dymott, Anna Järvinen, Mando Diao, Perssons pack, Jenny Wilson, Florence Valentin (Äntligen! 25/3 släpps albumet Spring Rico, men redan nu finns texterna att läsa på hemsidan), Promoe, Thåström.

Intressanta konserter i januari och början på februari 2009: Anna Ternheim (som jag inte kunde gå på pga andra orsaker), Babian.

Intressanta konserter i slutet på februari, mars, april: Hello saferide, AC/DC, Laleh (ikväll!), Musicmusicmusic, Fatboy, Lill Lindfors, Veronica Maggio, The Hives, Bob Dylan, Thåström, Linköpings jazzfestival, Franke, Tommy Emmanuel, A Camp, Marit Bergman, Sahara hotnights, Maia Hirasawa, Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio, Suburban kids with biblical names, Dundertåget, Eldkvarn, Adiam Dymott.

Fina textrader

2009-02-26T22:34:00.004+01:00

Alla som läser här vet säkert att Annika Norlin har en blogg med låttexter. Bra låttexter intresserar givetvis mig också, men det ska det inte handla om nu, utan om enskilda låtrader. Saker som är fint formulerade bara på en enda rad. En rad som man kan gå och nynna på när livet känns tråkigt eller bara som ren och skär inspiration.

Här är några av mina favoritrader:

And our love is a flower and a running horse
(Frida Hyvönen - Oh Shanghai)

Var min hud nånsin så len som i mitt minne?
(Björns vänner - Tappat halva hjärnan)

Det här är vad magen säger om dig
(Säkert - Det här är vad dom säger)

Du dansar så bra vi borde bilda en orkester
(Babian - Dansa till musik)

Och bäst av alla, både ur formulerings- och nynningssynpunkt:

Vill du ge dom rätt eller ge dom våld?
(Vapnet - Ge dom våld)

Smaka på den! Vill du ge dom rätt eller ge dom våld? Underbar attityd och en känsla av att man kan och kanske borde dela ut kängor till det som inte står riktigt rätt till i omvärlden. Jag har lyssnat mycket på Vapnet sista veckan. Tidigare har jag underskattat dem lite, men senaste plattan är riktigt, riktigt bra. Men Ge dom våld är verkligen en fantastisk svensk popsingel! Lyssna och inspireras!

Bloggandet går vidare!

2009-02-25T21:28:00.006+01:00

Även om En midsommarnattsdröm går under (eller åtminstone i en längre dvala) på söndag i och med att musikhistoriens största underverk presenteras så kommer jag blogga vidare på annat håll och under annat bloggnamn.

Vid sidan av musiken har nämligen mat och matlagning blivit ett stort intresse. Så jag har startat en ny blogg Matminnen som handlar om just detta. Möjligtvis kommer det smyga sig in något musikrelaterat, det kan icke uteslutas, även om det inte är det som är syftet.

Riktigt trogna läsare vet att jag två gånger tidigare har lagt in matrecept här på denna bloggen. De kan ni hitta här.

Så häng med tiden ut här och häng med mig vidare på Matminnen!

Stuff I've been reading

2009-02-23T21:18:00.003+01:00

Nu när bloggen är inne på sin sista vecka måste jag försöka skriva av mig några grejer som ligger och väntar på att få komma ut. Det här är en av dem.

Det känns som om jag har skrivit de här listorna ofta men det är ju inte sant när jag kollar bakåt i arkiven. Tre tidigare listor har det blivit.

Lästa böcker
Per Olov Enquist: Ett annat liv
Mästerlig bok! Vilket språkgeni! Orden flyter fram som bäckar. Allvarligt talat, det är sant. Jag vet inte många som har sånt flyt som P O har i denna bok. Storyn är hur hans liv och begynnande alkoholism hänger ihop och hur han till slut skaffar sig Ett annat liv.

Per Olov Enquist: Kapten Nemos bibliotek
En av Valles favoriter. Men jag tror att jag har svårt för den på samma anledningar som han gillar den. Jag får inte mycket grepp om karaktärerna. Allt byggs upp av fragment här och var och så får man pussla ihop dem själv. P O har tyvärr inte samma flyt med språket här som i Ett annat liv.

Haruki Murakami: Norwegian wood
Helt ok bok. Charmig, men inte så bra som den lilla hajpen gör gällande.

Lennart Persson: Sånger om sex, Gud och ond bråd död
Nej, jag har inte läst hela men ganska många stycken. Lennart är en väldigt underhållande musikkritiker. Jag skulle också gissa att han är den mest pålästa om hela rock- och pophistorien och kan alla detaljer om alla band som är värda att känna till. Numera finns Lennart på nätet också.

Läser just nu
Oliver Sacks: Musicophilia
Handlar om musikens påverkan på hjärnan och kroppen. Alla som gillar Musikministeriets inslag om till exempel synestesi bör läsa den.

Chuck Palahniuk: Fight club
Japp, boken bakom filmen. Boken är riktigt bra den också!

Martin Kellerman: Rocky 10 år

Börjat läsa men tröttnat på
Roberto Saviano: Gomorra
Intressant innehåll men för mig var den omöjlig att ta sig igenom. Det finns nästan ingen stycke- eller kapitelindelning vilket gör det svårtuggat.

Köpt men inte läst
Inga

Böcker jag kanske läser i framtiden
Skulle vilja läsa Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Annars har jag inte tänkt så mycket framåt bokmässigt sett. Tips någon?

Jens Lekman - Into eternity

2009-02-22T14:32:00.010+01:00

Motivering: Det allra vackraste och bästa stycke popmusik som gjorts i Sverige. Andra versens dragspel, klicketi-klock-ljud, Jens röst och text är ren och skär musikperfektion.

Om jag var tvungen att välja ett ögonblick att ta med mig in i evigheten skulle jag välja det här ögonblicket med dig i mina armar. Det är en underbart romantisk tanke! Och en underbar inledning på en låt.

If I had to choose a moment in time
to take with me into eternity
I would choose this
this moment with you in my arms
I know we've lost the final battle
I know we are prisoners
I can hear chains rattle
but I'm a prisoner of this moment with

you in my arms
you in my arms
you in my arms
you in my arms

När man har kommit så här långt in i låten är detta redan något av det vackraste som har gjorts i Sverige och i världen också för den delen. Men när andra versen drar igång så är jag såld. Svensk popmusik har aldrig, aldrig låtit så vacker som denna vers.

Det är kul när musik kan vara lite mystiskt för här kan jag inte identifiera alla instrumenten som spelar. Men ett dragspel spelar förföriskt, någon plingar på en triangel eller liknande. Efter halva versen kommer några klicketi-klock-kastanjetter in. Ovanpå ligger Jens smäktande röst. Jag har alltid varit svag för den, ända sedan Rocky Dennis dagar, och han är fortfarande lika bra! Och jag gillar verkligen textens uppbyggnad med hur han återanvänder början på en rad till nästa rad och bygger ut texten därifrån.

I have a love
I have a love for this world
a kind of love that will break my heart
a kind of love that reconstructs and remodels the past
that adds a dryness to the dry august grass
that adds the sunshine to the magnifying glass
and makes me fight for something that just can't last

Fråga mig inte vad texten betyder, hur kärleken är om den "reconstructs and remodels the past", men det är förmodligen en alldeles underbar sorts kärlek.

Ett av mina bästa konsertminnen från 2007 var när Jens var på HG med sitt band i samband med att Night falls over Kortedala-plattan var ny. Det var väldigt vackert alltihop. Huset var fullsmockat med folk väldigt tidigt på kvällen och framför scenen var det givetvis väldigt trångt, men jag var där och det var ljuvligt. Efter konserten tänkte jag att jag skulle köpa Friday night at the drive-in bingo-vinylsingeln men den hann bli slutsåld innan jag kom fram i kön, så jag slog till på fullängdaren på vinyl istället. Och det var nog riktig tur för annars hade jag nog inte fäst mig vid den här låten lika mycket.

Det trevligaste med att köpa skivor direkt i handen från artisten själv är ju att man kan få den signerad och få tillfälle att byta några ord. Jag minns att jag berömde honom för Rocky Dennis-konserten på samma scen fyra år tidigare. Hur som helst, den här vinylskivan är frukanstvärt vacker och jag tror inte ens man behöver vara vinyljunkie för att inse det.

Hela skivan är ju riktigt bra och den växer fortfarande när jag lyssnar på den. Men det starkaste minnet från när skivan var nyköpt är hur jag satt på golvet framför vinylspelaren och gång på gång la på nålen precis i början av andra versen. Lycklig som ett barn varenda gång! Och det är jag fortfarande när jag lyssnar på den!

Här nedan har jag letat fram fyra youtubeversioner av låten. Lyssna, titta!

Specialversion med bara gitarr och dragspel

Singbackversion

Liveversion med fullt band

Albumversion

Jens är en av de allra bästa artisterna Sverige har! Jag längtar så tills han släpper något nytt. Men om jag tvingades välja en enda poplåt att ta med mig in i evigheten skulle jag ta denna!

John Doe-historik

2009-02-19T21:17:00.004+01:00

Jag är inte på John Doe på HG ikväll. Det är en vilokväll mellan gårdagens finfinfina Hello saferide-konsert i Norrköping och morgondagens AC/DC-konsert i Stockholm. Min kärlekshistoria med Hello saferide började just på HG för drygt 3 år sedan (som ni kan läsa om i Rocksouvenierer-inlägget) så det passar ju fint med en återblick på HG-konserterna nu.

Den här bloggen är inte bara musiktips för allmänheten utan också en historik för mig själv och en dagbok eftersom jag lever mitt liv genom musiken. Så vissa grejer på den här sidan är publicerade så att jag själv ska minnas vad jag har gjort dessa år. Någon gång framöver ska jag spara ner alla blogginlägg och låta trycka upp dem i en fin bok med hårdpärm och ett tjusigt omslag som en egogrej att ha hemma i bokyllan.

Så det här inlägget är en tripp down memory lane.

En gång i julas gick jag igenom John Does historik (som nu bara är en död länk från deras hemsida) för att se hur många gånger jag varit där genom mina Linköpingsår. Här är vad jag kom fram till:

2003-10-09 Herman Düne (US) & Rocky Dennis
2003-11-13 The Lucksmiths (AUS) & Ultrasport (FIN)

2004-02-05 The Perishers
2004-02-12 Anna Ternheim & Nicolai Dunger & Wheelout i källaren
2004-03-11 Tomas Andersson Wij
2004-04-22 Peggy Lejonhjärta
2004-05-13 Tiger Lou

2005-02-24 Timo Räisänen & The Consequences Gäst DJ: Emil Larsson
2005-11-17 Hello Saferide
2005-12-15 Suburban Kids With Biblical Names

2006-05-04 The Radio Dept, Gäst-DJs: Gelin och Markbäck
2006-09-28 David & The Citizens & New Moscow

2007-04-19 The Concretes
2007-09-13 Florence Valentin
2007-09-27 Jens Lekman & Todd Barry
2007-10-04 The Mary Onettes, Gäst-Dj: Christian Lilja
2007-10-18 Irene, Gäst dj Klubb Republik
2007-10-25 Pacific! & Jonas' Game, Gäst-DJ's: Lo-Fi Fnk
2007-11-29 Sambassadeur & Spring Factory
2007-12-13 Anna Järvinen & Idiot Kid

2008-02-14 Lykke Li
2008-04-24 Vapnet
2008-05-08 Johnossi
2008-09-25 The Embassy
2008-10-02 Seabear (ICE) & Borko (ICE)
2008-10-16 Speedmarket Avenue & Days
2008-11-13 Those Dancing Days
2008-11-27 Marching Band & Parker Lewis

28 gånger totalt sett. Det lär bli fler även om vårens bokningar inte är så bra som förra årets vårsäsong. Retrospektivt kan jag bara ångra att jag inte gick fler gånger. Under min tidiga år här i Linköping körde John Doe konserter varje torsdag med alldeles strålande bandbokningar. Nu kör de inte lika ofta tyvärr.

De konserter jag minns bäst av alla jag sett där är: Rocky Dennis, Nicolai Dunger, Peggy Lejonhjärta, Timo Räisänen, Hello saferide, Jens Lekman, Pacific, Lykke Li, Vapnet och Johnossi. Men kvaliteten på alla dessa konserter har varit imponerande hög!

Detta var allt för dagens återblickande. I helgen kanske det blir en betraktelse från AC/DC-konserten eller kanske inte. Men däremot kommer näst sista delen i Musikhistoriens sju underverk-nedräkningen. En riktig guldklimp som är signerad en artist som är listad ovan. Om ni vill så får ni gissa. Svaret kommer på söndag.

Dusty Springfield - I only want to be with you

2009-02-15T16:33:00.006+01:00

Motivering: För att Dusty precis fångar känslan av förälskelse. Det är så här det låter i mitt huvud när jag är kär!

Så här i Alla hjärtans dags-tider passar det bra med en lycklig kärlekslåt. Det är en märkligt svår grej att spela in låtar och få sången att låta så där lyckligt pirrig som man känner sig när man är kär eller förälskad. Det finns drösvis med exempel på sånger där sångaren/sångerskan låter arg, rebellisk, uppgiven, bedjande (efter kärlek), ensam eller förförisk. Men det finns väldigt få låtar som fångar innebörden i nykärhet: hon/han såg mig, log mot mig, kysste mig etc. Jag är så lycklig just nu att jag kan dö! Kom nu går vi hem till mig! Jag vill aldrig lämna dig!

Dusty Springfield fångar just den där känslan i den här låten! Nog för att texten är lyckligt kär så är det just Dustys sång som gör det här så bra!

I don't know what it is that makes me love you so
I only know I never want to let you go
cause you've started something
oh, can't you see?
that ever since we met
you've had a hold on me
it happens to be true
I only want to be with you

Dusty var 24 år när hon spelade in denna låten 1963 som också var hennes debutsingel. Och även framöver i karriären visste hon hur hon skulle få dit den där känslan som är så viktigt när det kommer till sång, oavsett om det är lycklig kärlek eller någon annan känsla som låten vill förmedla. I min bok är Dusty definitivt en av de största sångerskorna som har funnits. Det är hon och Nina Simone som jag håller allra högst, både om vi räknar soul eller om vi räknar musik överhuvudtaget.

You stopped and smiled at me
asked if I'd care to dance
I fell into your open arms
and I didn't stand a chance
now listen honey
I just want to be beside you everywhere
as long as we're together, honey, I don't care

När låten spelades in ville britterna få det att låta som Phil Spectors Wall of sound och man får väl säga att de lyckades. Det är blås och körer och en stor orkester som kompar. Det låter underbart!

Och som det ju är med kärleken så är det ett givande och tagande och Dusty konstaterar att hon inte bryr sig så mycket bara hon får vara nära.

I said no matter, no matter what you do
I only want to be with you

Nu över till några ord om den här bedårande videon jag just upptäckte på youtube. Titta som hon rör sig och som hon dansar och hör som hon sjunger! Vilken stjärna redan då! Dusty Springfield gick bort alldeles för tidigt, bara 59 år gammal i följderna av bröstcancer. En hel värld saknar henne. Men vi får inte glömma bort hur kär hon måste ha varit när hon sjöng in denna låten. Ett sant mästerverk! För att travestera Ernst Kirchsteiger: "den här låten och videon får det att brumma som en humla i mitt bröst".

Tillbaka till djungeln

2009-02-14T16:01:00.003+01:00

Igår natt fick jag ett nytt favoritband och de heter Babian. De körde en makalös konsert med en fruktansvärd energi och med rocken precis så som jag vill att rocken ska låta. Det är skrevrock med yxiga gitarrer, skriksång, "hej hej"-rop, enkla, finurliga texter med en sällan hörd passion!

Det var en galen show där allt kunde hända och det hände. Bandmedlemmarna hoppade runt på scenen. Trummisen stod uppe på trumsetet och spelade. Sångaren stod på trumsetet med ryggen mot publiken och drog ner byxorna och visade sina kalsonger med Babian-loggan på. De brände av små fyrverkerier och smällare, gitarristen var ute i publiken och vandrade, jag sjöng i sångarens mikrofon, en tjej i publiken gick upp och pussade sångaren på munnen.

Efteråt köpte jag cdn och gick runt och jagade autografer av alla bandmedlemmarna. Fick gå in backstage för att få de sista. Passade på att fråga om bob hund-likheterna, om det beror på malmödialekten eller soundet. Sångaren Tobias svarade att det nog snarare är energin.

Sant, sant. Men det låter väldigt mycket bob hund om Babian och det är verkligen inget fel i det. Vips är jag tillbaka och känner samma sak som när jag var 17 och just köpt Stenåldern kan börja (min första bob hund-platta). Så här ska rocken låta!

Nog om bob hund-referenserna. Det kan vara tråkigt att prata för mycket om att bandet "låter som X" och "påminner om Y". Band måste också få stå på egen hand. Babian är sjukt bra! Nuff said.

Texterna är också bitvis fenomenala:

Så mycket som vi inte kan förstå
käften är stor men våra hjärnor för små

och

Skapelsens krona krona den har fallit på sne
sedan homo economicus har gjort entré

jag börjar tappa tron på det dom kallar evolution

och

Ditt hjärta slår i takt
och du är inte döv
innan du får infarkt
måste du skaka röv

Babian har kommit för att stanna och jag älskar dom!

Olika sorters bra album

2009-02-11T19:51:00.005+01:00

Jag har insett att det finns åtminstone två sorters bra album. De som är riktigt jämna hela tiden rakt igenom och de som har skyhöga toppar men också dalar. Jag ska ge exempel från två av mina favoritalbum just nu. Siffrorna är antalet gånger jag har spelat låten i iTunes.

A Camp - Colonia
The crowning 7
Stronger than Jesus 10
Bear on the beach 6
Love has left the room 5
Golden teeth and silver medals 7
Here are many wild animals 6
Chinatown 6
My America 7
Eau de colonia 7
I signed the line 7
It's not easy to be human 7
The weed had got to get there first 5

Ganska jämnt antal lyssningar på alla låtar. Jämför det med Frida:

Frida Hyvönen - Silence is wild
Dirty dancing 32
Enemy within 11
Highway 2 U 5
London! 32
My cousin 20
Science 3
Scandinavian blonde 18
December 5
Birds 22
Pony 5
Sic transit gloria 4
Oh Shanghai 27
Why do you love me so much 14

Här finns flera låtar jag verkligen älskar men också några stycken som är riktigt bleka i jämförelse med de andra. Men ändå så är Silence is wild ett strålande album. Det är bara på ett annat sätt än Colonia.

En annan jämförelse mellan olika sorters bra-album. Jag lånar av mig själv från 9 juli 2006 då jag var kär i Lily Allens musik:

"Det finns en risk att detta är den sortens skiva som betyder allt här och nu men som aldrig spelas om ett år. Vad gör väl det? Vad ska man välja? De tidlösa Klassikerna eller "här och nu"-skivorna? Två av förra årets bästa var Robyn och Franz Ferdinand som jag lyssnade sjukt mycket på då men som jag knappast inte har spelat i år. Blir plattorna sämre av det? Inte alls. De var ovärdeliga då och för allt annat finns kreditkort eller hur det nu var. Nu är jag kär i Lily Allens musik och det kan ta slut imorgon eller hålla på för evigt. Ibland är det så. Time will tell."

En bra låt är en bra låt är en bra låt brukar det heta i popspalterna. Ett bra album är ett bra album är ett bra album. De kanske bara är bra på olika sätt.

Psalm 201 - En vänlig grönskas rika dräkt

2009-02-08T19:22:00.006+01:00

Motivering: Den vackraste melodi som skrivits i det här landet.

Om man nämner Carl David af Wirsén och Waldemar Åhlén för en musiknörd är sannolikheten cirka noll tror jag att han/hon svarar "Ah, just det, de som står bakom En vänlig grönskas rika dräkt". Inte ens jag själv hade klarat det innan jag researchade för att skriva den här texten. Carl David af Wirsén som har skrivit texten var faktiskt ständig sekreterare i Svenska Akademien, och rätta mig om jag har fel, men på den musikaliska skalan så slår han väl både Horace Engdahl och Peter Englund i och med att han står bakom texten till denna psalm?

Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår,
ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

Texten publicerades första gången 1889. Men den melodi man förknippar den med idag publicerades först 1933. Jag tycker den här melodin är det vackraste som skapats i det här landet. Åhlén lär ha skapat melodin inför en skolavslutning och så används den fortfarande så vitt jag minns från min egen skoltid.

Kanske är det den lite ovanligare 6/4-takten som gör det, kanske är det de fina ackordbytenas förtjänst, men säkerligen är det helheten som gör melodin så lätt och "somrig" och så enkel för mig att älska.

Här nedan är länken till Anders Widmark Trios instrumentala inspelning från skivan Psalmer. En något jazzigare version än originalet men väldigt vackert så klart. Med så fint råmaterial går det inte att misslyckas! Anders Widmark är för övrigt känd bland popnördar för att han spelar piano på Moneybrothers underbara tolkning av Brännö serenad från SVT-programmet Album där han också var programledare.

Lyssna på Anders Widmark Trios tolkning i Spotify

Rocksouvenirer

2009-02-04T19:35:00.010+01:00

Här kommer berättelserna om fyra olika rocksouvenirer som jag har samlat på mig genom åren och som har en alldeles särskild story bakom sig.

Vad? En signerad Stefan Sundström-cd, Sundström spelar Allan
Bakgrund: Jag var 18 år och såg i tidningen (Jönköpings-Posten) att Stefan Sundström skulle spela några låtar på stan och signera sin nya skiva kl 15.00 i korsningen utanför Stadium en lördag på våren (2002). Jag bestämde mig för att gå dit trots att jag kände mig febersjuk och ganska krasslig. Jag var på plats tidigt, vilket var helt i onödan för Stefan var nog en halvtimma sen. Men till slut kom han i alla fall och spelade tre låtar och när han spelade relationsdramat Du o jag kom en bil med ett nygift bröllopspar förbi på gågatan. Den tajmingen var osannolik.

När han spelat sina låtar ställde jag mig i kö för att köpa en skiva. Till slut kom jag fram, och jag såg kanske ganska risig ut, sjuk som jag var. Jag tror att det var därför han la till den sista hälsningen "Rock on!". Den värmde mig väldigt gott!

Vad? Signerad Känn ingen sorg för mig Göteborg-vinyl.
Bakgrund: Hittade Känn ingen sorg för mig Göteborg på svart vinyl för 100 kr på skivmässa i Jönköping. På lunchen samma dag skulle Håkan signera skivor i stan (på älskade Megahertz) och jag hade tagit med mig min Ett kolikbarns bekännelser-cd för att få den signerad, men istället fick jag min nyinköpta vinylskiva signerad och Håkan var riktigt imponerad när jag sa att jag hade köpt den samma förmiddag. Sånt händer inte ofta. Senare samma kväll bjöd han och bandet på en fantastisk konsert i Huskvarna. Dagen efter var min födelsedag.

Vad? Signerad Stenåldern kan börja-cd.
Bakgrund: En fredag 2003 i december reste Bergman rock runt landet i en liten minibuss för att promota Bergman rock-cdn. Tidig eftermiddag skulle de nå Linköping och egentligen hade jag ett basgruppsmöte då som jag skulle gå på. Men det fick ge vika, bob hund kommer ju inte till ens stad hur ofta som helst, så jag lämnade mötet och stack ner till stan för att äta pepparkakor, lyssna på Help the band i hörlurar, men mest av allt för att få min Stenåldern kan börja-cd signerad.

Vad? Signerad Hello saferide-cd.
Bakgrund: Det var en konstig vecka, någon gång på hösten 2005. Jag hade tänkt bjuda med en special somebody-tjej på Hello saferide-konserten som skulle vara på torsdagen, men det gick inte som jag hade tänkt på den punkten. Dessutom var det en universitetslärare som totalsågade en rapport jag och en klasskamrat hade gjort och det gick inte alls att diskutera med henne. Så jag var lite besviken och bitter när jag själv gick till HG på torsdagen för att lyssna på konserten.

Men när konserten drog igång vände allt och blev glädje och dans! Annika och Maia (Hirasawa) sken i kapp med solen när de (och bandet) stod på scenen och framförde låtar som San Fransisco, My best friend och alla de andra från Hello saferides finfina debutalbum. Så efter konserten steg jag fram med min medhavda cd och räckte fram den.

Jonas: Kan jag få en autograf?
Annika: Ska jag skriva här? (Syftar på framsidan på häftet)
Jonas: Tja, eller vad tycker du?
Annika: Nej, jag vet inte.
Jonas: Jo, men skriv du på framsidan.
Sagt och gjort. Nu står det: "Hurra för Jonas! Hello saferide".

Sedan den dagen håller jag den skivan allra närmast hjärtat av alla skivor i min skivsamling. Den kvällen var magisk för mig och sedan dess lyssnar jag väldigt noga på allt Annika gör. Och snart kommer hon till Norrköping för en ny konsert, givetvis kommer jag vara där!

Dröm

2009-02-03T20:46:00.001+01:00

Summer breeze, makes me feel fine
blowin' through the jasmine in my mind

Jay-Z - American gangster

2009-02-01T19:33:00.005+01:00

Motivering: För en röstteknik som ger ett sanslöst flow ovanpå en makalös produktion.

För två veckor sedan var det Jussi Björlings röstteknik som var i fokus. Nu ska vi uppdatera diskussionen en aning och prata om en annan slags röstteknik som kan ge mig rysningar. Det handlar om rappare som kan få till den där extra känslan i levererandet av texten. De som inte läser texten, men de sjunger den inte heller, de ligger någonstans därimellan och levererar med enastående tajming och rytmik. I min bok finns det en person är överlägsen alla andra på detta och han heter Shawn Carter men är mer känd som Jay-Z.

Även om jag har texten framför mig kan jag inte följa med och samrappa med honom. Hans teknik är one-of-a-kind. Dessutom har han ju ända sedan starten samarbetat med de största i branschen och haft väldigt bra beats och produktioner och jobba med. Den här låten som jag har valt idag heter American gangster och är ledmotivet till Jays senaste skiva (skivan är inspirerad av filmen med samma namn). Den bygger på en Curtis Mayfield låt som heter Short eyes och Jay bara kör på med textrad på textrad till exempel

"Rose gold rose flow, I'm okay though
what don't kill me makes stronger than before so
here we go and I'm not domino
when it all falls down, I'm like Kanye's jaw"

När jag har valt låtar till den här listan har jag försökt plocka med väldigt olika saker samt att inte bara fastna i gammal musik för det hade inte blivit så skojigt. Mer än hälften, fyra låtar, på listan är inspelade på 2000-talet. Detta är den nyaste av dem vilket, i någon mening, bevisar att musikmagi skapas här och nu, det gäller bara att vara lite nyfiken och upptäcktslysten för att hitta den.

Summa sumarum så är American gangster en uppvisning i bländande röstteknik ovanpå ett fantastiskt svängigt beat. Det här är röstmagi a la 2000-talet.

Lyssna i Spotify
Häng med i texten

Bäst just nu

2009-01-30T17:20:00.004+01:00

1. A Camp - Colonia
De första 5-10 lyssningarna säger att detta är ett majestätiskt album som kommer att hålla länge.

2. Anna Järvinen - Äppelöga
Annas hett efterlängtade nya singel finns på Häpnas hemsida. Det är väldigt lätt att älska Annas låtar, de är ju så himla bra!

3. Dundertåget - Ifrån mej själv
Dundertåget är Strängen från Hellacopters svenska variant av Thunder Express. Snart kommer fullängdaren, men redan nu finns singeln att höra på Myspace. Med fantastiska låttitlar som Alla andras fel, Skaffa ny frisyr och Delad vårdnad (Ska du ha spö) är albumet verkligen nåt att se fram emot.

4. Promoe - Detta har hänt
Promoe ska äntligen släppa soloalbum på svenska. Första smakprovet finns på Looptroops hemsida.

Den uppmärksamme läsaren har noterat att det bara är svenska artister på listan. Svensk musik överlag är så enormt bra just nu så det finns ingen anledning att vara orolig att 2009 inte skulle bli ett bra svenskt musikår.

Faith Evans - Again

2009-01-25T14:20:00.004+01:00

Motivering: För att det är så här det låter när soul- och r'n'b-himlens alla portar öppnar sig! Ett glittrande sväng, en uppriktig text, en kör, ett band, en underbar sångerska!

Om O helga natt är välkänd så är nog Again okänd, men det är definitivt en av 2000-talets bästa, mest förbisedda låtar. Det är en sån unik låt att den tål att spelas 10 gånger på raken utan att jag tröttnar.

Even though my money changed
I try my best to stay the same
But you know with more money
more problems came

Den sista raden nyss syftar så klart tillbaka låten Mo money mo problems som Faiths man The Notorious B.I.G. gjorde 1997. Faith är kanske mest känd för att hon var gift med en av världens mest kända rappare, men hennes egen karriär är väl värd att lyfta fram. Jag har skivorna Faithfully och The first lady och de innehåller riktigt bra r'n'b. Låten Again var förstasingeln från The first lady.

If I had to do it all again
I wouldn't take away the rain
cause I know it made me who I am
if I had to do it all again
I've learned so much from my mistakes
that's how I know he's watchin' me

Faith Evans vet, precis som alla andra som är äldre än pubertetsåldern, att alla motgångar och all skit, formar en lika mycket, om inte mer, än vad livets alla positiva saker gör. Så skulle hon få leva om sitt liv så skulle hon ändå inte plocka bort regnet.

Nobody knows what life may bring
it might make you happy
it might make you sad
sometimes yeah
I know there's a reason for everything
lord I know
that's why I keep believin' whatever's meant to be
is gonna be

Som en hel del annan amerikansk musik är detta en religiös låt. Hon vet att hon blir räddad av sin gud, trots regn och skit och att media spekulerar och överdriver.

And the media tried to say
I had a habit I couldn't manage
and I'm throwing my life away.
Yeah, but everything ain't what it seems
just because it's on tv
cause they speculate and exaggerate for a better story

Under tiden jag har skrivit den här texten har jag spelat låten sex gånger. Det här är sjukt bra! Så sätt igång låten så dansar vi!

Lyssna i Spotify
Se på Youtube (musikvideo)
Se på Youtube (live i tv)

Helgens låt

2009-01-24T16:01:00.005+01:00

Helgens låt är definitivt A Camp med Stronger than Jesus. Så otroligt bra på alla sätt, melodi, verserna, refrängen, framförandet, texten! Kanske framför allt texten. Och Nina så klart! Bara början är ju fantastisk:

Who told you love is the Alpha and Omega?
And that your heart will lead you to the only one?

Och så lite senare:

It’s a riddle how lovers can stay alive
but we bloom and breathe and multiply

Och mot slutet kommer den underbara sista versen som leder upp till sista omgången refränger:

We believers trust in strangers
any monkey looking like a saviour
it’s a riddle how
we’re still living now
oh, how little we know, oh

Om någon vill utnämna Nina Persson till världens bästa sångerska nu så protesterar jag inte. Hennes känsla i rösten är unik. Colonia släpps på onsdag. Det känns just nu som att det är årets Frida Hyvönen om ni förstår.

Dröm

2009-01-19T20:39:00.003+01:00

I'd be safe and warm if I was in L.A.
California dreamin' on such a winter's day

Diskmusik

2009-01-19T19:16:00.003+01:00

Viss musik lyssnar jag nästan bara på när jag diskar. Johnny Cashs skiva American III har blivit en sådan. Den passar utmärkt med sina sing-a-long-vänliga texter som gör att det går rätt smidigt att diska.

Men det som verkligen slår mig när jag tar fram den skivan är hur deppig den är. Nästan rakt igenom. Han sträcker ut hela sin hand och hoppas att någon räddar honom.

And then I see a darkness
And then I see a darkness
And then I see a darkness
And then I see a darkness
Did you know how much I love you?
It's a hope that somehow you
Can save me from this darkness

Hela skivan är fantastisk och bärs upp av hans sargade, väldigt soulfyllda röst, med ålderns visdom sjunger han om döden, kärlek som inte blev och att han känner sig sviken för att ingen har sagt "Kom in och ät med oss" när han kände sig ensam. Men bäst är nog ändå covern på U2:s One. Flera, flera gånger bättre än originalet. Den smutsiga sidan av texten kommer fram bättre när Johnny sjunger tycker jag. Det är en sådan låt som folk får för sig handlar om lycklig kärlek om man bara lyssnar flyktigt på texten. Precis som med I will always love you med Dolly Parton. Den kategorin av låtar är väldigt tilltalande och enormt starka. Den som inte har hört dem har inte hört mycket. Ta fram Spotify och lyssna direkt. Och den som inte fäller en tår då har inget hjärta.

Jussi Björling - O helga natt

2009-01-18T11:11:00.006+01:00

Motivering: För en röst som spränger berg.

Alla har nog hört Jussi Björling sjunga O helga natt. Jag vet att några tycker att den är gammal och trist, men jag älskar hur melodin vaggar fram, inramningen, crescendot i slutet på verserna och framför allt Jussis röst.

Han var begåvad med en röst som skulle höras över hela Globen eller Ullevi utan mikrofoner. Han är ju också ansedd som en av tidernas bästa tenorer för hans insatser i diverse operor.

När Jussi kommer till slutet av första versen och ökar i styrka trycks jag tillbaka i soffan av kraften i rösten. Jag tänker på partiet i låten som börjar med "Folk fall nu neder, och hälsa glatt din frihet". Men det är på motsvarande ställe i andra versen som magin verkligen slår in. När han kommer till den sista delen av låten och klämmer i med i ett fortissimo och går upp en oktav i "O helga naaaaaatt" då rycker det till i maggropen och nackhåren ställer sig på ända. Sedan fullföljer han sista strofen minst lika pampigt "Du frälsning åååååååt oooss gaaaav". För mig är det här ett bevis på hur mycket magi man kan skapa med en mänsklig röst!

Lyssna i Spotify
Se på Youtube

Musikhistoriens sju underverk

2009-01-18T10:57:00.004+01:00

Nu kommer början till slutet. Bloggens väg mot slutet, motiveringen finns här för den som missade den.

Det blir en lista med musikhistoriens sju underverk enligt mig. Eller åtminstone blir det en lista med sju riktigt bra låtar som jag inte direkt har skrivit om tidigare. En lista helt utan Håkan Hellström också. Jag ska förse er med spotify- och youtube-länkar i möjligaste mån i förhoppning om att ni lyssnar och också en förhoppning att låtarna på listan kan leda till diskussion kring musiken. Det blir en lista med varierande genrer, svenskt och utländskt, gammalt och nytt, instrumentalt och vokalt.

Och när sista låtens crescendo har klingat ut har också En midsommarnattsdröm klingat ut. Men än är det ett tag kvar dit. Så nu kör vi igång!

Fever ray och musiken

2009-01-14T17:32:00.004+01:00

Hur går tänket när man väljer att släppa en skiva för nedladdning 12 januari men den fysiska skivan inte förrän 18 mars? Vem orkar vänta så länge? Hade cd:n släppts idag hade jag köpt den, men istället köpte jag Fever rays skiva via Klicktrack. En trevlig sak med det är att man får texthäftet som en pdf-fil på köpet. En annan sak angående releasen är ju att så här mörk och suggestiv passar bäst under årets mörka tid och alltså borde släppas nu. Musiken är ju färdig så det hade väl bara varit till att snabba upp pressningen av cd-skivor lite?

En trevlig sak är att Karin samarbetar så mycket med Christoffer Berg som en nujazzdiggare som jag känner för sitt alter ego Hird. Hans platta Moving on (där bland annat Yukimi Nagano sjunger) är bitvis riktigt skön.

En till trevlig sak vore om Fever rays utlovade marsturné kommer till Linköping/Norrköping. Platens hade passat bra, HG också. Vi får se.

Till sist ett bra citat från näst sista låten Keep the streets empty for me:

A lot of hope in a one man tent
There’s no room for innocence
Take me home before the storm
Velvet Mites will keep us warm

Whispering
Morning keep the streets empty for me

En upptäckt

2009-01-12T19:40:00.002+01:00

Sist av alla upptäckte jag nog hur bra Daft punks album Discovery är. Köpte det strax innan jul och har lyssnat på det rätt mycket sedan dess. Det känns som ett helgjutet album med både dansgolvsrökare och mera chill-låtar. Sent ska syndaren vakna. Det känns nu som att jag och Daft punk har en lång, grön framtid till mötes.

Skrivet till tonerna av Digital love en mörk måndagkväll i januari 2009.

Håkan Hellström - Det är så jag säger det

2009-01-08T20:20:00.006+01:00

Plats 1: Håkan Hellström - Det är så jag säger det

Det kan ta slut imorgon eller hålla på för alltid
ibland är det så

Håkan Hellström sätter alltid ord på allt som ingen annan gör. Han tar till de stora känslorna. På den här tiden (2002) talade han ofta om "feber", vilket var en beskrivning på något slags rustillstånd som hans musik var tänkt att nå.

Men vi dansar och du har så mjuka läppar

Och som den gjorde det och som den gör det! Man kan älska eller hata sån här kamikazemusik när han vräker ur sig sitt hjärta på de kanske mest patetiska sätt i balladerna, samtidigt som han dansar natten lång i de ösiga låtarna. Man kan tycka att ibland måste man misslyckas med den taktiken, det kanske är sant, men jag tycker att han klarar sig väl genom hela albumet. Det finns inga riktigt svaga spår, men det finns många toppar!

Men ibland krävs det mer
innan jag öppnar armarna
förlorar mig och känslorna faller fritt
på midnattsgatorna
vem skulle bry sig
om våra hjärtan blev förstörda?

Det är så jag säger det är en skiva som är som ett ypperligt blandband. Det finns dansgolvshits, visor, ballader, sambatrumor, bombastiska instrumentalpartier och lite till. Själv gillar jag sällan skivor som är slätstrukna och jämna hela tiden, det krävs mer dynamik än så för att jag ska lyssna på ett helt album från början till slut.

När musik är som bäst är den tröst, verklighetsflykt, glädje, en förstående vän och en dröm om att allting är möjligt. Håkans musik är allt det där för mig! Och nu när vintern plågar staden med bitande kyla, drömmer jag om aprilhimlen.

Och jag tänker alltid på Dig i april

Varje Håkanalbum innehåller några låtar med texter av absolut bästa sort, här gillar jag mest Det är så jag säger det, Rockenroll, blåa ögon - igen och Mississippi kan vänta. Idag är det just den sistnämnda som biter sig kvar. Jag tänker mig ett kärlekspar som sjunger den för varandra. Riktigt vad den betyder vet jag inte, men vackert är det.

Åh håll mig, ååh håll om mig
vi är nån annanstans
du kanske aldrig mer är med mig
men om vi var nån annanstans

Så kyss mig, åh kyss mig
är det på riktigt
eller drömmer jag
all oro som du har

Åh, håll om mig

Mississippi kan vänta
Mississippi kan vänta
på en bättre dag
en bättre dag
men inte jag

Årets bästa månader

2009-01-06T11:59:00.004+01:00

Listtokig som jag är kommer här en lista på årets bästa månader. Jag gjorde den igår när jag inte kunde somna.

12. November - Mörk, kall, tråkig
11. Februari - Kall
10. Oktober - Allt blir bara mörkare och regnigare
9. Januari - Kall
8. September - Kan vara ljus och trevlig
7. December - Julstämning är alltid trevligt
6. Juli - Ofta väldigt bra, men ibland regnar den bort, kan också vara plågsamt varm, men det är sällsynt
5. Augusti - Trevlig
4. Juni - Sommaren har bara börjat...
3. Mars - Våren har bara börjat...
2. April - Värmen kommer, solen kommer
1. Maj - Livet leker, sommaren och semestern/sommarlovet är nära!

Nu vill jag veta era listor. Vore spännande om någon har samma rangordning.

2009

2009-01-04T22:08:00.002+01:00

Vad kan jag förvänta mig av 2009?

Jag vill förkovra mig i klassisk musik mer än tidigare. Det betyder inte att det blir så, men jag skulle vilja det. Får använda Spotify till det också. Dessutom vill jag förkovra mig i annat som jag vet att jag har kvar, mer Bob Marley, mer Bob Dylan, mer Frida Hyvönen, mer Tom Waits, mer Stina Nordenstam, mer Daft punk, mer Esbjörn Svensson Trio.

Jag vet redan att jag kommer se många bra konserter. Några internationella höjdare kommer det bli: AC/DC, Bob Dylan och Beyoncé, samt några personliga favoriter: A camp, bob hund och Hello saferide.

I skivväg hoppas jag bara att A camps skiva blir bra samt att Florence Valentin får ur sig sitt tredje album.

Jag skulle vilja läsa fler (svenska) litteraturklassiker; Strindberg, Selma med flera. Överhuvudtaget skulle jag vilja läsa mer böcker.

En midsommarnattsdröm kommer lägga ner. Den dör inte knall-och-fall här, men den kommer avslutas i vår med en annan följetångslista. Anledningen är att bloggen börjar gå runt. Jag har skrivit om mina favoritartiser, inte en gång, inte två, utan många, många fler (48 gånger om Håkan Hellström till exempel). Inspirationen tar slut efter ett tag. Bloggen har funnits i snart fyra år och det är ungefär tre år längre än vad jag kunde tänka mig 2005 när jag började. Den kommande listan som står som avslutning för bloggen kommer ha sju delar och kommer bli le grande finale, den startar nog om någon vecka eller två. Ämnet tar vi den gången så att det blir lite spännande.

Dessutom ska jag ägna mig mer åt mitt eget musicerande, jag vill kunna spela in och få upp några låtar på myspace. Inte för att jag hoppas bli artist utan bara som en kul grej. För hur kul jag än tycker det är att skriva och tycka och tänka om musik så är det ännu roligare att spela själv. Mitt blygsamma mål i livet är att lära mig spela alla instrument (hjälpligt), det kommer säkert att skita sig, men, men. För inte så länge sedan såg ni ett foto på alla instrument jag äger och mina nuvarande planer på att utöka samlingen.

2009 kommer bli ett bra musikår! Precis som alla andra år! Väl mött!

bob hund - Stenåldern kan börja

2008-12-29T13:36:00.004+01:00

Plats 2. bob hund - Stenåldern kan börja

Silverplatsen! bob hund!

Det här är inte nästan
detta är precis
du är inte ensam
du är bara envis

bob hund bjuder fler citeringsvärda strofer än något annat band. Alla texter står för sig själva och de allra flesta skulle lätt gå att trycka upp på en t-shirt och sälja i mängder.

Men bob hund är också ett sprudlande energiskt band. En rockorkester där gnisslet är en given medlem, om man säger så.

För min del började kärleken till bob hund just med denna skivan. Då var det 2001, jag var 17 år. Jag åkte från Jönköping bort till Huskvarna för att de hade rea på skivan trots att den var splitter ny. På vägen hem hann jag läsa hela texthäftet och tänkte att det här kommer jag att gilla.

Väljer du olycklig kärlek?
Ingen kärlek alls?

Den sommaren hade jag också turen att få spela för bob hund. Fast det är inte lika stort som det kanske låter. Jag deltog i en liten orkester som var lunchunderhållning på en vägkrog vid E4:an. Vi satt på en liten veranda och spelade. Helt plötsligt viskar trummisen till mig: Är inte det där bob hund?. Jag tittade upp och ser Johnny Essing stå och röka. Lite senare skymtade Thomas Öberg förbi. Det var en märklig händelse, men kul. Men ingen av oss vågade gå fram och prata med dem.

Jag känner ett behov av att gå fram och göra bort mig
jag känner ett behov av att gå fram och berätta allt för dig

Jag samlar ibland mod genom att nynna den strofen i huvudet. Det känns ibland som att det finns ett bob hund-citat för alla situationer. För några veckor sedan, sent på en söndagkväll, smsade jag en vän:

Snart har helgen vecka 48 tagit slut.

Två minuter senare kom svaret:

Det är sent och det dröjer lite till!

Stor nördvarning...

När jag lyssnar på skivan nu inser jag att Ner på jorden är bra mycket bättre än vad jag minns den. Den är en av skivans starkaste låtar, och då är hela skivan väldigt stark! Skall du hänga med? Nä?!, Dansa efter min pipa, Stora tankar i lilla berg- och dalbanan, Och där står du, Sista beställningen, äh, alla låtar är egentligen hits.

Jag har aldrig sett bob hund live, men i maj är det äntligen dags, på Cirkus i Stockholm brakar det loss. Kommer bli mycket fint. Till sist, bob hund har också sagt det sannaste som går att säga:

Det sista som ska tystna är musiken i mitt huvud

Årets album

2008-12-24T14:04:00.003+01:00

Jag rankar bara fem album plus en bubblare i år. Det är fem album jag lyssnat mycket på. Övriga album jag köpt i år har jag inte spelat så mycket som de kanske förtjänar så därför rangordnar jag inte dem heller.

5. The Last shadow puppets - The age of the understatement
Bitvis fantastisk pop med stora blinkningar till sextiotalets allra mest dramatiska, stråkfyllda popmusik. De här grabbarna kommer gå riktigt långt!

4. Eldkvarn - Hunger hotell
Eldkvarn kom tillbaka med ett album med korta låtar. Och de lyckas trollbinda redan från första låten Bröllopssång #1, en fantastisk pianoslinga och Pluras livsvisa röst. Det är förvisso ganska enkla knep och pastischer de tar till här, men de gör det väldigt bra.

3. Rasmus Faber - So far
Den som någonsin kommer på fest hos mig eller annan tillställning då jag väljer musiken kommer att få dansa till den här musiken. Det är sprudlande dansvänlig housemusik, med gitarrer, blås, sång, glädje!

2. Håkan Hellström - För sent för edelweiss
De här två albumen står i särklass i år. Håkan blir bara bättre och bättre för varje album som går. Här radar han upp fler guldkorn än någonsin tidigare på ett album. Men han djupdyker ett par gånger också. För en lång lång tid är kanske hans bästa text hittils. Den blir ännu starkare om man läser den rakt av med eftertanke

Du säger att du är stark
att du varit igenom det här förut
du kommer fortsätta finns inte mycket mer att säga nu

/.../
Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav
någon dag kanske jag kör över dig här utanför
varför måste vi döda varandra?
Nåt säger mig att du blir borta en lång lång tid

Håkan har en särställning i mitt musikintresse, han kombinerar text, musik, sång, passion på ett sätt som ingen annan gör enligt mig. I och med För sent för edelweiss förnyar han sig ännu en gång jämfört med hans historia. Det trodde jag knappt var möjligt. Han bevisar bara att vad han än tar sig till blir det till guld. Den som inte tror att han kan göra soul bör lyssna på Kär i en ängel.

1. Frida Hyvönen - Silence is wild
Vad finns det att säga om denna skiva som inte redan är sagt? Ända sedan jag köpte skivan har ingen annan musik känts lika viktig. Det fanns också en hel helg där jag överhuvudtaget inte lyssnade på något annat. Det ryms mer än en hel värld i Fridas röst och sånger. Varje låt är små självständiga epos med huvudpersoner, tragik, komik, kärlek, oförstånd, hjältar, djur med mera. En gång blev jag så inspirerad att jag mailade till Frida och bad om tips hur man lär sig spela piano som henne. Jag fick aldrig något svar. Men jag har ju musiken, och utifrån den kan jag, efter alla hundratals lyssningar, börja förstå hur hon skapar sin magi. För magi är vad det är, detta är ett av 2000-talets allra bästa album!

Bubblare. Esbjörn Svensson Trio - Leucocyte
Övriga album har jag ungefär rangordnat efter antalet lyssningar. Det går inte riktigt att applicera på den här skivan. Jag har inte lyssnat på den så ofta. Det är inte lättlyssnat, men det är otrolig rik musik. Den är bortom alla genreindelningar bortom alla gränser, helt improviserad av tre extremt samspelta musiker som känner varann väldigt väl. Nu finns inte bandet mer. Under min livstid har jag aldrig känt sådan saknad efter ett band. Leucocyte markerade en startpunkt för något nytt, den är inte som deras tidigare skivor. Den är friare, kompaktare och mer innehållsrik. Köp den och gå in i en helt ny värld, bortom allt vad popmusik och dansmusiken ovan heter.

God jul!

Några låtar från 2008

2008-12-21T15:29:00.005+01:00

Hej. Här är några låtar från 2008 som jag vill berätta om. Inte nödvändigtvis de bästa, men det är några som förtjänar att nämnas och som inte får glömmas bort.

Abalone dots - Little sparrow
På ett sätt måste jag bara älska att fyra unga, svenska tjejer gör något så udda som riktigt bra countrymusik. Men de skulle bli ännu bättre om de gjorde om sina texter och placerade dom på brevid Håkan Hellströms Ramlar om man säger så. Bäst på nya skivan är Dolly Parton-covern Little sparrow, här ser ni versionen från Allsång på skansen.

The Last shadow puppets - The age of the understatement
Jag fullkomligt älskar den här låten, med de smattrande trummor, stråkarna, uttalet av ordet "seduction", allt!

PSL
Överhuvudtaget gillar jag alla som har framfört låtar på PSL, Florence Valentin, Looptroop rockers, Anna Ternheim, Dungen, Hello saferide, Glasvegas, Markus Krunegård med flera. Men allra bäst var Frida Hyvönens Dirty dancing (se nedan).

Parker Lewis - Cezanne
Samplar man Monica Zetterlund vinner man en motorväg till mitt hjärta. Briljant!

Eldkvarn - Lilla Sofie
Pratar man Eldkvarn blir det ofta Plura, Plura, Plura. Men då missar man två saker, dels att Eldkvarn är ett helt band, dels att hans bror Carla skriver fantastiska låtar. Carla skriver inte lika många som Plura men väl så bra låtar. Till exempel gjorde han Konfettiregn som är Atlantis bästa låt. Hans Lilla Sofie handlar om en decemberdröm, en Parisresa. Och han får in textraden "vi lade några plektrum på Morrisons grav" så snyggt, så snyggt.

Vapnet - Inga fåglar
För en tid sedan började jag och en vän prata om, och minnas tillbaka till, Vapnetkonserten på HG i våras. Hur vi stod längst fram under Martin Hanbergs mikrofon och jublade, dansade och sjöng med så gott vi kunde. Jag hade nästan glömt hur fina låtar Vapnet hade men så skickade han youtube-länken till Inga fåglar och direkt mindes jag den låten från konserten trots att jag inte hört den på över ett halvår. En helt fantastisk poplåt! Jag kan bara hålla med NekohimeChiaki som har skrivit följande kommentar på youtube: "Allvarligt talat, jag vill gifta mig med refrängen, den är så bra DDD:"

Kristian Anttila - Västra Frölunda
Det här också underbar pop. Jag vill gifta mig med gitarriffet!

Frida Hyvönen - Dirty dancing
Årets bästa låt! Så stor slaget, så vackert!

And when I touched his sweeper's arms
with my piano fingers
he said "watch Frida, your hands will get dirty"
and I felt like I had a fever
the dark powers, the may flowers
the roads on which we travel
how he told me no and
how my young heart broke and
how a cold new world unraveled

Året som gick

2008-12-16T20:39:00.010+01:00

Årets läsning
Per Olov Enquist: Ett annat liv
Plura Jonsson: Resa genom ensamheten - Svart blogg och Det ljuva livet
John Ajvide Lindqvist: Människohamn
Martin Kellerman: Rocky 10 år
Jan Gradvall
PSL - Per Sinding Larsen

Stockholm
Upprepade gånger har jag varit i Stockholm på konserter i år. Håkan Hellström, Jay-Z, Gnarls Barkley och senast Timbuktu & Damn!.

Norrköping
Jag tog mig till Norrköping fem gånger och såg Boban Markovic Orkestar, Håkan Hellström, Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio, Florence Valentin och Moneybrother.

Sångerskor
Det här är inget nytt, men det är väldigt påtagligt. Jag förälskar mig lätt i kvinnliga sångröster. Jag vet egentligen inte om det är just för att de är kvinnor eller om det är slump. Till exempel tycker jag inte att det har dykt upp alls särskilt många bra manliga sångare säg de senaste fem åren. Jens Lekman och Martin Hanberg i Vapnet är två, men jämför det med Annika Norlin, Anna Ternheim, Anna Järvinen, Victoria Bergsman, Lykke Li, Veronica Maggio och Nina Ramsby. I år hette favoriterna Frida Hyvönen och Katie Melua.

Konserter
Livehösten var galen. Inom loppet av en vecka såg jag tre av mina största idoler: Jonas Kullhammar, Håkan Hellström och Moneybrother. Dessutom i år har jag sett magiska spelningar med Timbuktu, The Hellacopters, Vapnet, Lykke Li, Johnossi, Jay-Z, Boban Markovic Orkestar och Florence Valentin och då har jag förmodligen glömt några. Dessutom har John Doe på HG i Linköping har haft sitt bästa år sedan jag flyttade hit för fem år sedan.

Esbjörn Svensson
2008 var året då Esbjörn Svensson dog. Så orättvist, när Sverige äntligen hade ett jazzband som når långt utanför Sveriges och jazzens gränser.

Spotify
2008 var också året då Spotify kom. På sikt lär den här tekniken med streamad musik förändra skiv- och musikindustrin. Det har bara börjat.

TV
SVT har skärpt musikbevakningen och kört fyra riktigt bra public service-program: Papas kappsäck, Videokväll med Luuk (Janne Josefsson-avsnittet!), Hype och Dom kallar oss artister. Därtill kan vi addera PSL som ju gör public service-bevakning fast på nätet och i bloggform.

My favourite things
Jag köpte bara ett nytt instrument i år (har lagt en sådan begränsning på mig själv, annars skulle jag bli alltför fattig och trångbodd). Det blev ett piano. Men oj vilket bra köp, tiden flyger iväg när jag sätter mig där! Då upphör tid och rum och det ändå som gäller är ton, takt och rytm! På bilden syns också min övriga instrumentsamling: gitarr, ventilbasun, munspel, ukelele och en trumma. Nästa års instrument? Elbas eller en Korg Micro X (googla) är lågoddsare i dagsläget.

Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård

2008-12-15T19:30:00.004+01:00

Plats 3: Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård

Jag har lyft 16 ton, vad får jag då?
- En konsumkupong
Jag har lyft 16 ton, vad får jag då?
- En bingolott

Florence Valentin är Sveriges eget The Clash och Dexy's midnight runners i ett och samma band. Blanda rock, soul, pop, kärlek och punk i en köksmixer och ut kommer låtar som Upp på sociala, ner på systemet och Smällar man får ta.

Det är är musik med fingret på pulsen både 2007, då plattan kom ut, men den stämmer lika bra nu som då. Sångaren Love sjunger om heroinister och kontorister, Systembolaget, polisen, hyckleri i politiken, Jonas Hassen Khemiri och mycket annat. Allt med ett vänsterperspektiv som slår underifrån.

En av skivans bästa låtar är den personliga Då skulle det inte vara jag där Love driver med sitt eget beteende. Om jag skulle va en ängel / Och om jag gärna spelar mespop varje kväll / Och om jag klara av det bra / Då skulle det inte va jag. Och sedan radar han upp en massa punkter som han inte tycker stämmer in på honom, men i sista versen vänder allt: Så om ni skulle se mig där / jag helst aldrig är / då är det nog bara jag.

Belackare kan alltid klaga på att det här har gjorts förr. Att det bara är simpla stölder från bland andra The Clash. Men då kommer man ifrån själva kärnan i musiken. Nämligen känslan man får av att lyssna. Jag har inga problem med att man hör tydliga referenser (eller kalla det stölder om det känns bättre), för även om Florence Valentin har andra band att tacka för sin nisch så tillför de ändå väldigt mycket friskt blod och vilja till musiken så att sånt inte spelar nån roll alls längre. Min mage och mitt hjärta gillar verkligen det här! Det är sjukt medryckande och väldigt sing-along-vänligt.

Producerar vapen i Bofors
för det säljer Sverige rekord på
så när det smäller i Pakistan
då är det smällar man får ta

Det finns väldigt många anledningar till att jag älskar det här bandet och den här skivan. Vi går igenom några punkter:
1) Love sjunger väldigt bra. Eller rättare sagt han tror på det han sjunger och då kan det aldrig bli dåligt. Det hörs i fraseringen och betoningen att detta är saker som ligger honom varmt om hjärtat.
2) Det smattrande pianot. Med ungefär samma sorts boogiekänsla som på Håkans senaste skiva.
3) Blåset! Trumpetaren Magnus är briljant. Gå och se honom live, han ger alltid järnet, så även på skivan.
4) Att texterna känns väldigt angelägna. Precis som med Mattias Alkberg BD:s Tunaskolan (Plats 8) delas det ut smällar till höger och vänster. För att vissa saker måste sägas helt enkelt.
5) Att man vill dansa när man lyssnar.

Det kanske är konstigt att vi aldrig springer på varann mer
jag har funderat på det
men jag hatar dom ställen du känner till och dom vännerna du rör dig med
och jag kan inte hjälpa det

En musikdag i Stockholm

2008-12-14T16:54:00.003+01:00

Igår spenderade jag en musikintensiv dag i Stockholm med en polare. Vi lyssnade på Daft punk och A tribe called quest hemma hos honom på morgonen. Sedan gick vi till Aulos musik och jag köpte två notböcker (en med Bob Dylan och en Motown anthology), vi gick till 4 Sound och en annan instrumentbutik och kollade instrument. Vi var på Fade records och Pet sounds på Skånegatan. Jag köpte Koops första album, Sons of Koop, på Pet sounds. Sedan hann vi med att kolla klädbutiker och sneakersbutiker. Vi var på Operan och kollade efter lämpliga operabiljetter att ge bort i julklapp. Vi gick hem och lyssnade på Koop. Riktigt soft loungejazz kan man nog beskriva den som. Sedan lyssnade vi på Timbuktu som uppvärmning inför konserten på Berns. Där i vimlet såg vi Amanda Jenssen. Konserten var för övrigt helt lysande, Sveriges bästa entertainers. Chords gästade på några låtar. De körde Det brinner i Paris men som igår hette Det brinner i Aten och jag log stolt i min Helt off-t-shirt. Vi dansade till riktigt nice hipop-/soul-/r'n'b-musik på dansgolvet (absurt hög volym dock) innan vi gav oss av hemåt.

Jul!

2008-12-10T21:44:00.001+01:00

Katie Meluas version av Have yourself a merry little christmas är en sådan låt som gör att man vill ligga i fosterställning i soffan framför stereon för evigt och bara lyssna.

Julstämning?

2008-12-08T20:45:00.008+01:00

Detta är två låtar jag lyssnat mycket på den senaste tiden.

Eldkvarn - Huvudet högt
Avslutningslåten, avslutningsversen från fina, mycket dystra albumet Limbo.

Man kan bara älska och förlora stort
det finns alltid saker man inte skulle ha gjort
"att följa sitt hjärta" fem ord som jag köpt
man kan bara förlora och hålla huvudet högt

Jens Lekman - Cold swedish winter
Jens är en av de allra bästa som vi har.

And the cold swedish winter is right outside
I just need somebody to hold me through the night

Timbuktu - Alla vill till himmelen men ingen vill dö

2008-12-07T15:42:00.002+01:00

Plats 4: Timbuktu - Alla vill till himmelen men ingen vill dö

Hon berättade om sitt jobb, om sin katt, om sitt liv
jag sa: "Det jag gör är lägger rap på ett beat"

Timbuktus styrkor är många, hans sångliknande flow är en, hans både humoristiska och samhällskritiska texter en annan, hans partnerskap med hela hiphopsverige vilket gör att han får bra beats och gästartister en tredje. Men det är när man ser honom live som han växer till Sveriges största lilla entertainer.

Vi lyssnade på Helt off / vi var helt väck / kyssar är hett stoff / till vi var helt näck / hon sa: "Jag vet att du är en riktig player" / jag sa: "Baby, skit i vad ryktet säger"

Men det här är ingen lista med liveartister utan med bra album. Och Alla vill till himmelen är Timbuktus bästa album hittills. Det är till och med ett album utan några egentliga snedsteg, vissa låtar brukar jag hoppa över (I väntan på vadå, Skjuter du, skjuter jag), men resten är rent hiphopguld.

Influenserna som hörs på skivan är många, hiphop (så klart), funk, reggae, världsmusik, pop. Det är en stor styrka, jag tycker att alla album tjänar på att vara varierade, annars orkar jag knappt lyssna på ett helt album. Jag lyssnar inte jätteofta på denna plattan längre, men när jag tar fram den inser jag varför. Jag kan texterna utantill på nästan alla låtar. Jag körde den så mycket 2005 att de satte sig kvar.

Hiphop kan vara kul för ibland dröjer det åratal innan man exakt uppfattar vad som sägs i en viss textrad. Alternativt tittar man i texthäftet så klart. Ett exempel för mig är från låten Åk dit, tredje versen, som jag inte uppfattade förrän efter många, många lyssningar.

Ja, och du tappade nästan andan
lackade som fan
när Amato svina ner din hytt
med lax från resturangen

På en personlig topplista över Timbuktulåtar plockar jag med många från denna plattan: Plotten tjocknar, Åk dit, Fruktansvärld, Kärlekens bandvagn, Generellt och Stirra ner. (Jovisst är titelspåret sjukt bra, men Timbuken har gjort många låtar som är bättre.)

Detta är Sveriges bästa hiphopalbum så vitt jag har hört. Skaffa det eller die cryin'.

A Camp! Nina!

2008-12-03T17:38:00.002+01:00

Hurra för A Camp! De ska ut på turné i vår med nya skivan Colonia. Jag är sedan länge kär i Nina Perssons röst, och hon blir bara bättre och bättre med åren. Nya singeln Stronger than Jesus är finfin.

Turnén börjar i min och Ninas gamla stad Jönköping 2/4, men jag kommer nog se dem i Norrköping 9/4.

Konsertåret 2009 börjar ta lite form:
18/2 Hello saferide, Nkpg
19/2 AC/DC, Sthlm
9/4 A Camp, Nkpg
2/5 bob hund, Sthlm

Att bo i

2008-12-01T20:16:00.005+01:00

Ibland, i vissa stunder av livet och tillvaron, hittar man skivor att bo i. Eller böcker, eller filmer eller vad annat som helst. "I wish I could find myself a good book to live in" som Melanie Safka sjöng i låten Look what they've done to my song ma, som Amanda Jenssen framförde i Idol men som för mig är en Nicolai Dunger-låt.

Jag bor just nu i följande dessa båda saker. Jag kan knappt slita mig, kan inte förstå hur jag hade det förut.

- Frida Hyvönen: Silence is wild. Mästerligt popalbum! Har spelat det nästan non-stop den senaste veckan. Det finns alltid nya aspekter att hitta.
- Per Olov Enquist: Ett annat liv. Vilken språkbegåvning! Hans hantering av orden är glasklar. Det är som när jag för några år sedan (minns ej något exakt tillfälle) insåg att fotot för en långfilm kan vara lika viktigt som manus, skådisinsatser eller regi. Det var något jag inte reflekterat över förut. Enquists språk liksom lyser, det känns så självklart. Och ändå har jag bara läst två kapitel. Jag har definitivt hittat en bra bok att bo i.

Säkert! - Säkert!

2008-11-30T15:23:00.004+01:00

Plats 5: Säkert! - Säkert!

Det här är vad magen säger om dig.

Säkerts skiva är en klassiker, en förnyare av den svenska poptraditionen. Jag var inne på sådana tankegångar redan när jag recenserade skivan när den var sprillans ny. Nu vet jag att skivan är precis så bra.

Av alla skivor på listan är detta den med störst klassikerpotential (vilket hintar en aning om de skivor som kommer på topp 4). Det är en skiva som det kommer pratas om om tio år, om tjugo år och för alltid.

Det är främst texterna som är Säkerts styrka. Det är spridda dagboksanteckningar ur ett alldeles vanligt Svenssonliv. Det är personligt och privat och uppriktigt. Som när hon vill få ihop det med en kille som redan har flickvän och tänker "någongång måste du bli själv" och "du vet inte om det än, men det kommer att bli du och jag till slut". Jag tror många har känt så. Eller när hon skriver ett öppet brev till någon hon inte har sett på länge eftersom de skildes åt arga på varandra.

Hej du, det var ju ett tag sen
600 dagar om man räknar precis
och jag tänkte jag skulle höra av mig
och säga att allt är fint

Jag har träffat en annan nu
han behandlar mig bra
jag går och nynnar hela tiden
jag har färgat håret och jag har fått pollenallergi

Är du fortfarande arg?

Eller låten om att alltid ha varit lite för präktig och duktig i skolan, att man hade en god relation till mor och far, aldrig varit tonårsrebell.

Jag var nog värd allt stryk som jag har fått /.../
och jag grät mig till sömns efter alla dar

Säkert skulle bli Annika Norlins sidospår bredvid Hello saferide. Istället för en debutplatta i skymundan blev den en stor kritiker- och publikfavorit och följdes av flera turnéer. Nu verkar Annika till och med osäker på om det kommer bli någon uppföljare. Det hoppas jag verkligen. Nya Hello saferide-plattan har inte alls samma passion i låtarna.

Säkert är en skiva som jag tror betyder lika mycket för unga tjejer som någonsin Känn ingen sorg för mig Göteborg gjorde för unga killar (däribland jag själv). När Håkan sjöng om att vara olyckligt kär utanför en hamburgerbar sjunger Annika om att bli något annat än "blek och feg och sävlig och lat". Detta är popmusik som är väl förankrad i verkligheten och som samtidigt erbjuder tröst och känslan av att du-är-inte-ensam. Musik blir sällan mer betydelsefull än så.

I min iPod

2008-11-29T20:03:00.002+01:00

En trevlig sak i iTunes är ju att man kan göra "smarta" spellistor lätt. De är smarta i den meningen att de uppdateras automatiskt. T ex uppdateras min Eldkvarn-lista nu när jag har lagt in nya albumet Hunger hotell.

I alla fall. Följande av mina spellistor har jag nu i min iPod. Med andra ord är det vad som spelas på jobbet i mina lurar.

2008 - Alla låtar från i år

3014 - Låtarna från Febers 3014-lista

Annika Norlin - Allt med Annika

Bob Dylan - Allt med Dylan

Eldkvarn - Allt med Eldkvarn

Electronica - Allt som jag kategoriserat som House, Techno, Electronica, Trance och Dance

Flickpop - Alla grupper jag förknippar med klassisk flickpop, The Supremes med flera

Florence Valentin - Allt med Florence Valentin

Håkan - Allt med Håkan

Jens Lekman - Allt med Jens

Kylie - Allt med Kylie (Minogue)

Köpt - Alla låtar jag köpt i iTunes-butiken

Nina - Alla sångerskor som heter Nina i förnamn vilket inkluderar Nina Ramsby, Nina Persson och Nina Simone. Namnet Nina verkar vara synonymt med förstklassiga sångerskor.

Remix - Alla låtar som heter något med "remix" eller "mix" i titeln. (Nej, jag vet egentligen inte varför jag har skapat en sådan lista.)

Senast tillagda - De låtar jag har lagt till iTunes den senaste månaden

Valle - Alla tre blandskivor jag har fått från Valle

Totalt 1292 låtar.

Björns vänner - Live på chokladfabriken

2008-11-24T17:54:00.003+01:00

Plats 6: Björns vänner - Live på chokladfabriken

Björns vänners storhet kan förklaras med låten Staffanstorp. I original heter den Across the sea och är skriven och framför av Weezer. Då handlar det om ett fan i Japan som skickar brev och förklarar hur mycket hon gillar bandet och vill veta mer om sångarens hobbies, favoritmat och födelsedag med mera. Sångaren vill träffa det här fanet, men det är ju trots allt ett helt hav mellan USA och Japan.

I Björns vänners version är det samma tema med ett fan som hör av sig till sångaren. Men nu handlar det om det stora avståndet mellan Staffanstorp och Lund (bara några kilometer). Så det kommer (ju) inte bli någon kärlekshistoria där inte.

Varför bor du där? Så långt bort?
Jag i stan, du i Staffanstorp

Den här plattan är en liveplatta, den enda på listan som inte är ett regelrätt album. Björns vänner har nämligen bara släppt ett regelrätt album, Tappat halva hjärnan, samt en fullängdare bestående av spår från olika ep:s, singelbaksidor osv, Får ett eget liv heter den. Men Live på chokladfabriken visare upp bandet från deras bästa sida. Det är finfina popmelodier, sinnrika texter, värme, glädje!

Innan de introducerar en låt på konserten kör sångaren Richard följande mellansnack: "En låt som heter, Vad ska jag med ett foto på dig, om man inte gillar den, den är rätt lång... kan man gå och kissa". Självdistans är härligt!

Jag har skrivit mycket om Björns vänner tidigare. Bland annat en lång kärleksförklaring. Klicka på Björns vänner-etiketten nedan om ni vill läsa mer. Jag ska inte återupprepa mig för mycket. Vill man köpa skivan gör man det på klicktrack.com, här. Den är nämligen inte utgiven på vanlig cd, utan finns bara via Klicktrack.

På Live på chokladfabriken framför bandet några av deras största "hits": Åkrar och himmel, Flicka vad är det du vill mig?, Vad ska jag med ett foto av dig?, Mörkröda tomater och Anna Vennergren. Frågar du mig, (vilket du kanske gör eftersom du är inne på min blogg), så blir inte popmusik så mycket bättre än så här.

Det här är ett band att förälska sig i!

När ögon börjar glöda vill jag bara att mina glöder tillbaks

Soul with a capital S

2008-11-23T21:21:00.003+01:00

Om jag med kniven mot strupen måste utse soulmusikens bästa röst är svaret Al Green. Får jag ta två är Marvin Gaye den andre.

De inte bara sjunger fantastiskt, de rör sig i samma tassemarker också. Kärlekssoul enbart. Al Green gjorde ju till och med en låt med det ultimata namnet L-O-V-E (Love).

Nåväl, det här inlägget skulle handla om Marvins album I want you som är rätt så fantastiskt. Enbart kärlekslåtar (enbart lycklig kärlek till och med), och här är ett axplock av titlarna på albumet:

I want you
Come live with me angel
Feel all my love inside
I wanna be where you are

Den uppräkningen räcker ungefär för att motivera någon att lyssna. Antingen blir man intresserad av att lyssna eller så skiter man i så här banala saker som simpla kärlekslåtar och kanske hänger sig åt politiska låtar, metaltrams eller rent nonsens eller annat (vad?). Men själv älskar jag dessa banaliteter. Att de sedan framförs av en av tidernas bästa sångare och ett väldigt inspirerat band är en enorm bonus.

---
Parentes. Det här är egentligen Andres Lokkos tanke från början, men jag tycker den stämmer så bra in på mig också. Om man nu tvunget måste skaffa sig en tatuering så blir det Tamla Motown-loggan, den där T:et i Tamla sitter ihop med M:et i Motown. För att alltid påminna sig om varför man älskar popmusik och soulmusik. Eller ja, musik överhuvudtaget. Ett större garantibegrepp för bra musik finns inte.

No music day

2008-11-19T19:50:00.005+01:00

På fredag är det No music day igen. Det är dagen före Cecilia-dagen, musikens eget skyddshelgon. Så dagen före, alltså på fredag 21 november, firar man No music day med tystnad. Den officiella förklaringen kan man läsa här.

Jag har firat No music day två år i rad. Och för mig som är så gravt musicoholic är det en svår grej att göra. Jag nynnar alltid på låtar, tänker på låtar, går i takt till musik, försöker ha rytmen i blodet kort och gott. En dag utan musik går relativt bra. Men tänk en hel vecka utan, en månad, ett år, ett liv. I söndags såg jag filmen It's all gone Pete Tong som handlar om en Ibiza-dj som blir totalt döv. Skrämmande film. Ett liv utan hörsel vore fasansfullt. Värre än att bli blind, värre än att bli stum.

Så på fredag blir det tyst i min tillvaro (även om jag inte har någon makt över Mix Megapol-radion på jobbet). På lördag firas musiken med pompa och ståt! En god gissning är att lördagen inleds med Dexy's midnight runners fantastiska Jackie Wilson said (I'm in heaven when you smile), bättre låt finns knappt! En värdig hyllning till Cecilia.

Magnus Carlson - Allt är bara du, du, du

2008-11-17T21:10:00.004+01:00

Plats 7: Magnus Carlson - Allt är bara du, du, du

Vid tiden för inspelningen för den här skivan måste Magnus Carlson har varit Sveriges olyckligaste man. I alla fall om man tror på merparten av texterna på den här skivan. Inledningslåten Genom natten slår an tonen:

Motorn går på fullt varv
jag kramar ratten hårt
jag kör längs öde vägar
måste långt bort härifrån
bilen rusar genom natten
radion spelar Kents Om du var här

Låten är så bombastiskt och fulländat dramatisk och Magnus sjunger på toppen av sin förmåga (och han är verkligen en av Sveriges bästa sångare). Genom natten är också en av 00-talets bästa svenska svenska låtar, men någon sådan lista kommer jag inte göra. Men den platsar definitivt väldigt högt upp på en sådan, kanske topp 5, kanske topp 3, kanske nummer 1.

Visst finns det ljusare texter också på den här skivan, Nu skiner solen på oss är en sådan, Vacker värld också. Resten är nog den deppigaste svenska musiken jag har hört tillsammans med Eldkvarns Limbo. Men till skillnad från den mesta deppmusiken så är det inga nedstämda låtar. Det är ofta bombastiska trummor, stora arrangemang och många instrument. På gränsen till patetiskt kanske, men alltid på rätt sida.

Vad fan ska man med kärlek till?
Det blir ju aldrig som man vill
vad fan ska man med känslor till?
Dom gör ju ändå som dom vill

En av de största vinsterna med att göra en sådan här lista är all "research" man tvingas göra. Nu har jag plockat fram en gammal P3 Live-konsert rån Hultsfred med Magnus som jag fångade på kassett 2001. Strålande bra livemusik! Och Håkan Hellström gästade på scenen.

Till skiva nummer två (Ett kungarike för en kram) blev Magnus lyckligare och skrev bara låtar om lycklig kärlek (och lite om politik och annat). Den har sina ljusa sidor den skivan, men Allt är bara du, du, du är så mycket bättre. Det krävs nog aldrig ett brustet hjärta för att göra stor musik, men Magnus verkade i alla fall mer inspirerad här än på uppföljaren.

Magnus hade hjälp av väldigt många kändisar på den här skivan, här är några: Thåström, Håkan Hellström, Björn Olsson, Timo Räisänen, Mick Jones från The Clash, Fredrik Sandsten och Ian Person. En sådan faktor hjälper så klart till när man skapar ett mästerverk.

I don't like reggae - I love it

2008-11-16T11:14:00.002+01:00

Vips sugs man in i en reggaeperiod igen. Det började den här gången med att jag fyndade Bob Marley & The Wailers Kaya för 20 kr på skivmässan nyligen. Bob Marley är sedan länge en personlig hjälte, den historien började med min gamla gymnasieklasskamrat Reggae-Björn som pratade om Bob Marley, Black Uhuru, P3 Rytm med mera. Lättövertalad som jag är gick jag och köpte två olika best of-samlingar med Marley och sen var jag fast.

Sedan dess dröjde det ganska länge innan jag började köpa Marleys album, nu äger jag Exodus, Natty dread, Uprising och Kaya. Fantastiska skivor allihopa! Särskilt Exodus som i dagsläget har en given plats på en topp tio-lista över världens bästa album. Bob Marley & The Wailers är tidernas bästa band, inget snack om saken. Lyssna på samspelet på dessa skivor, hur allting liksom faller på plats, hur musiken tycks skapad från samma stora hjärta.

Mitt favoritskivbolag, brittiska Soul Jazz Records, som i åratal har pumpat ut fantastiska samlingar med gamla reggaepärlor från Studio one-arkiven har stor del i mitt reggaeintresse. Jag äger dock bara Studio one ska och Studio one dj's än så länge, borde köpa flera så klart. (Övriga Soul jazz-grejer jag äger, de fantastiska samlingarna New Orleans funk 1 & 2, Tropicalia, Jackie Mittoo The keyboard king at Studio one samt en axelremsväska.)

Härnäst borde jag fördjupa mig i rootsreggaen tror jag. Med dess långsamt gungande reggae, djupa mullrande basgångar, körer som mässar om Afrika, Babylon, Rastafari, Haile Selassie, Etiopien osv är det en möjligtvis mer svårlyssnad reggae än Marley men säkert lika bra.

Jag måste också slå ett litet slag här för svenska Helt off med Chords och Timbuktu i spetsen som gör lysande reggae på svenska. Ett väldigt underskattat band.

Sist men inte minst måste jag försöka bekämpa attityden om reggae som sommarmusik enbart. "Ingen sommar utan reggae" sjöng Markoolio, men reggae är så mycket mer än att "dricka hemkört och cola i en uppblåsbar pool". Eller rättare sagt, reggae har ingenting med det att göra. Reggae är religion, politik, kärlek och baktakt. Reggae gör sig lika bra på ett rökfyllt dansgolv i midvintertid som någonsin Three little birds på beachen. Men alla har inte fattat det än.

Mattias Alkberg BD - Tunaskolan

2008-11-12T19:57:00.003+01:00

Plats 8: Mattias Alkberg BD - Tunaskolan

Med engagemang är allt möjligt!

Det måste vara den enkla tesen som Mattias Alkberg lever efter. Åtminstone låter det verkligen så när man lyssnar på Tunaskolan. Jag tror inte jag äger någon skiva som där just engagemanget framgår så tydligt. Här handlar det om att ta saker i egna händer, bråka med regeringen, skälla på porrtidningsförsäljare, ransaka sig själv om man tycker någon annan dricker för mycket med mera. Allt detta till kompet av några enkla, raka punkackord och drivande trummor. Jag kan inte ogilla detta.

Ställ till en scen på Telia
släng tårtor på ditt elbolag
kör så det ryker, Don Quixote

Plattan vore förstås ointressant eller i alla fall tråkig om inte texterna lyftes upp av melodierna och bandet. Bandet är verkligen på hugget på alla låtar. Alkberg pressar rösten och jag rycks med till luftgitarr och sång.

Döden byter namn lite då och då
nu heter den som jag och det var dags att gå
men jag är inte borta
jag är bara inte här
det är svårt med begreppen
svårt att hålla dem isär

Nu är inte allt bara slagkraftiga politiska texter. Matti och Angelica är en låt om kärlek och barn. Dock är det inga smöriga stråkar eller djup basröst a la Barry White, det är gnislande gitarrer och smattrande trummor ändå.

Bandet är ju inte först i Sverige med att spela punkrock på svenska, men kvaliteten här är väldigt hög. Alkberg var ju ingen debutant när han gjorde plattan trots att det är den första i hans eget namn. Tidigare hade han ju spelat länge med Bear Quartet.

En sak jag verkligen ångrar är att jag inte upptäckte plattan direkt när den kom, för då spelade bandet på HG i Linköping. Nu finns inte Mattias Alkberg BD kvar så jag kommer nog inte få någon chans att se dem live heller. Tyvärr. De rockade nog fett som liveband.

Nu börjar det bli riktigt tajt om platserna på den här listan. Men Tunaskolan är verkligen värd benämningen "Den åttonde bästa svenska svenska skivan hittills under 2000-talet". Och Alkbergs engagemang på den här skivan är verkligen värd era öron.

Lars Winnerbäck och Hovet - Söndermarken

2008-11-05T19:52:00.004+01:00

Plats 9: Lars Winnerbäck och Hovet - Söndermarken

Vad ska man göra ända fram till maj?

Den raden från Åt samma håll ekar tungt i huvudet när hösten och vintern visar sig från sin sämsta sida. Men Winnerbäck är mer än en dysterpoet. Han är en strålande låtskrivare ibland och jag har inte hört något starkare album med honom än Söndermarken.

Det var 2003 och jag fick albumet i födelsedagspresent. Tidigare hade jag bara haft ett blandband med honom. Söndermarken är sedan dess en kär vän som har gjort att jag sett honom spela live sex gånger sedan dess. Fyra på hans (och numera min) hemmaplan i Linköping, och det är alltid sällsynt trevliga kvällar. Nu börjar jag kunna konceptet ganska väl men det är alltid kul ändå. Senast kom det 12 000 personer. Jag tror inte någon annan svensk artist hade dragit så mycket folk i Linköping som Lasse.

Jag tycker egentligen att hans nya irländska folkmusikkostym generellt sett passar honom bätre än Hovet-varianten som är med här. Men hur som helst så är det en fantastisk skiva. Här finns också en av hans mest bortglömda låtar. Aldrig har jag hört den live. Aldrig nämns den som en favorit av andra fans. Men Lång väg hem är en sådan fantastisk, vers-på-vers-på-vers-vindlande roadtriplåt som aldrig tar slut. Sådana som Eldkvarn gör drösvis av, ni vet.

Låten Söndermarken är av samma fina kaliber och min absoluta favoritlåt med Winnerbäck. Det är därför ett citat från den låten har prytt bloggens överkant ända sedan starten 2005. Söndermarken är den ultimata uppväxtlåten för alla som är uppväxta i mellanstora svenska städer (Jönköping för mig) och drömt om gitarrer, att imponera på tjejer, skivbutiker i centrum, nyponbuskar, båtar i bäcken, parkeringshus, skolmatsalar med mera. Trots att låten består av tolv verser är det omöjligt att tänka bort någon av dem, alla behövs. Precis lika väl som saxofonsolot på slutet. Han skriver fortfarande väldigt starka låtar, men Söndermarken-skivan är hans magnum opus. Får se om han kan överträffa den framöver.

Frida, Frida

2008-11-02T21:19:00.003+01:00

Just nu är jag helt tagen av Frida Hyvönens nya platta. Eller tja, jag kan inte bedömma plattan så bra, jag är nämligen tagen av fyra olika låtar från den som jag kör om och om igen. De är Dirty dancing, Enemy within, Scandinavian blonde samt Oh Shanghai. Den sistnämnda är bland det allra vackraste jag har hört, ärligt talat. En gudabenådad melodi som man aldrig vill ska ta slut, ett strålande vackert arrangemang som börjar försiktigt men som sedan växer med pukor och körer och blir väldigt kraftfull, men mest av allt är det Fridas röst och flygel och melodin som gör låten. Fridas röst skulle jag kunna skriva mängder om men jag nöjer mig med en kort variant. Hon är bäst!

Jag tycker att piano/flygel ger det allra vackraste ljudet av alla instrument i världen. Jag äger numera ett digitalpiano som jag övar på nästan varje dag för att bli så bra som möjligt. (Jag över givetvis med flygelljudet påkopplat.) Frida är ingen exceptionell pianist men hon gör väldigt vackra melodier med hjälp av sin flygel.

Artister som skapar utifrån piano snarare än gitarr har jag alltid gillat. Det är nog därför jag gillar Ed Harcourt mer än Ryan Adams för att ta ett exempel med två personer som slog igenom ungefär samtidigt men där den ena skriver låtar för piano och den andra för gitarr. Jag vet att gitarr anses vara mer rock och mycket ballare än piano/flygel men ack vad vacker musik man kan göra med en flygel. Det finns givetvis en koppling till att jag har många jazzpianister som personliga hjältar också.

Oavsett om man gillar gitarrfolk eller pianofolk (eller ens har tänkt den tanken) så är Silence is wild en strålande platta, perfekt popmusik, vacker som hösten själv i dess bästa stunder. Någon gång när jag har tagit mig förbi mina fyra nuvarande favoritlåtar på skivan kanske jag ger en helhetsbedömning, eller så ger det sig vid Årets bästa album-listan framöver. Jag är däremot helt säker på att jag rekommenderar den väldigt varmt.

Det är så jag säger det

2008-11-02T19:28:00.004+01:00

Anna Järvinen - Jag fick feeling

2008-10-28T21:33:00.003+01:00

Plats 10: Anna Järvinen - Jag fick feeling

Inledningen är fantastisk: några snabba slag på bastrumman sen kommer det in en ljus kvinnoröst och bandet kickar igång.

"Åh, jag gick i solen / Utan att sakna nåt / Åh jag gick där mitt i våren, den lyckan var kort / För in kom du, och var vackrare än jag vad jag har sedan sett dig va / Jag låtsas att jag är på väg till dig / och det här, här är tåget som tar mig hem till dig / Åh, det är ok, jag ska bara vara hos dig / Behöver inte titta mot mig, eller säga nånting stort, åh, nej, nej, nej, nej, nej"

Jag fick feeling är en underbar skiva i sin folkpopkänsla. Givetvis sjunger Anna fantastiskt och hon och bandet hade verkligen feeling under inspelningen. Sällan har väl en skiva namngetts så väl som denna? Bandet var inte dåligt heller, hon kompades av Dungen och producerades av Mattias Glavå. Jag har ingen aning om hur man ska kunna följa upp denna succé, men det går säkert. I alla fall om de kommer nära den feelingen som finns här.

Ibland är det svårt höra vad hon sjunger, men det gör inte så mycket. Känslan musiken ger är ju så mycket viktigare.

Jag funderar ibland på hur underbart det skulle bli om Anna och Håkan gjorde en duettskiva ihop. De känns som det perfekta duettparet. Inte som Marvin Gaye & Tammi Terrell kanske, utan mer som Lee Hazlewood & Nancy Sinatra, eller kanske något mellanting. Anna har sagt i intervjuer att hon är stort fan av Håkan så vem vet hur det kan bli i framtiden.

Förra hösten/vintern såg jag Anna och sitt band spela på HG i Linköping. Jag stod på första raden precis vid Annas mick. Det var en väldigt trevlig konsert. Anna stod med händerna i fickorna lite lagom lojt och mös och sjöng så klart oklanderligt. Det var en härlig feeling då, men jag känner mer feeling nu när jag lyssnar på skivan. Och Götgatan är en sådan låt jag inte kan sluta nynna på. "Åh nej, nej, nej, nej, nej."

Hårda tider är över

2008-10-25T18:02:00.003+02:00

Det har släppts en ny Håkansingel lite i skymundan, Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din. Dessutom är singelversionen ny jämfört med albumversionen och den har fått tillägget Midway down version. Den nya versionen är inte så annorlunda och tillför inte direkt någonting.

Jag har ju bloggat om hans senaste Håkans b-sidor så även den här gången. De tidigare jag har skrivit om är:

Exile on Wollmar Yxkullsgatan från Kär i en ängel-singeln.
Zigenarliv dreamin, Pt 1 från För en lång lång tid-singeln.
För sent för edelweiss från Klubbland-singeln.
Båda sidor nu från Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig-singeln.

Nya singeln heter Nu Sigge och är alltså skriven till hans son Sigge. Det är en slags vaggvisa, besläktad med Min Huckleberry vän, Vaggvisa för flyktbenägna och Går vidare, med andra ord skulle detta kunna bli hur bra som helst.

Men det blir inte riktigt det. Det är ingen odödlig Håkanlåt, tyvärr. Bra är den definitivt, får hoppas att den växer. Jag gillar att Håkans röst framträder så mycket. Precis som på Sång i en buss på villovägar 2007. Texten är som vanligt väldigt fin och han sjunger till ett enkelt gitarrkomp:

Hårda tider är över för tillfället
du ska inte se det
hur taskigt pappa mått det här året
solen stiger ser du?
jag ska förklara det när du blir äldre
att det slått mig på sistone
kommer sakna allt det här nån gång
och att din väg är lång
och jag kommer sakta ner dig så småningom
alla hjältar sänker huvudet nån gång

Stormigt väder är över för tillfället
nu Sigge ses hela Södra Bohuslän
där långt åt andra hållet
syns taket på ett fängelse
och här är vi
du ler ett riktigt leende
just som ett flygplan
passerar över våra huvuden
det är inte mycket jag ber
men det är nu Sigge

Sedan svävar låten iväg i tre minuter innan den är slut och då bryts förtrollningen. Jag menar verkligen inte att det är dåligt, men denna låt är det nog bara fans som kommer gilla. B-sidorna jag nämnde ovan är så starka att de nog kan få icke-fans att bli fans. Det är definitivt låtar som platsar på album, vilket För sent för edelweiss onekligen bevisar. Och Zigenarliv dreamin, Pt 1, fast till albumet valde de en sämre version vilket retar mig en aning.

Man kan undra om det kommer fler singlar från För sent för edelweiss-albumet. Alla tidigare album utom Känn ingen sorg har "bara" haft tre singelsläpp så man kan gissa att det är så nu också. Med andra ord kan det vara det sista vi hör på ett tag. Så vårda Nu Sigge ömt.

Thåström - Skebokvarnsv. 209

2008-10-21T17:05:00.002+02:00

Plats 11: Thåström - Skebokvarnsv. 209

Thåström tar ner allt så fruktansvärt långt på den här skivan. Eller i alla fall på skivans bästa stunder. De lågmälda stunderna är nämligen de bästa.

Han plockar ner kompet tills dess att nästan ingenting återstår. Tar ner texterna tills det låter som vanligt talspråk. Sedan lägger han på sin mörka, något raspiga röst och då uppstår magi.

Fast det var så kort romans
var det nåt jag borde ha förstått
att såna chanser kommer en gång bara
- aldrig att dom kommer två

Det finns ett visst skimmer över den här skivan som gör att man lyssnar intensivt. Rösten är definitivt hans starkaste tillgång. Detta är nog en sådan skiva han inte kunde göra när han var 25, det krävs nog både mod och erfarenhet för att kunna skriva dessa låtar.

Skivans kanske bästa låt heter Stjärna som är din och det är en så vacker kärleksförklaring att allting runt omkring stannar av när man hör den. Man inser verkligen att andra artister krånglar till språket när man hör refrängen i låten:

Jag önskar dig allt vackert
för du är det bästa som jag vet

Nina Ramsby & Martin Hederos - Jazzen

2008-10-19T19:42:00.003+02:00

Plats 12: Nina Ramsby & Martin Hederos - Jazzen

Det börjar försiktigt.

Nu är du rik
utan nånting alls
för mjukhet kan komma ur sorg
det är så stort att du kan ge så
om du ger allt, ej för att få
så blir du hel

Jazzen är en subtil skiva, med små nyanser. Men ju mer man lyssnar desto mer belönad blir man. Nya detaljer infinner sig, både i Martins pianospel och i Ninas sång. Jag har sagt det förr och jag säger det igen att Nina är en fantastisk sångerska. Hon sjunger tvärtemot Whitney Houstons wailingar om ni förstår vad jag menar. Oftast slår hon an en nerv som gör att jag lyssnar intensivt på varje ord som kommer.

På Jazzen har hon skrivit svenska texter till en rad utländska låtar, bland annat Sades mästerverk It's only love that gets you through som jag citerade ovan och Nina Simones Compassion som jag citerade här. Hon vågar vara ärlig och närgången i sina texter. Det handlar om kärlek, vänskap, mjukhet, sorg, tro och livets stora ämnen utan att bli platt eller tomt. Bara väldigt starkt och personligt.

2000-talets bästa svenska-svenska skivor

2008-10-19T19:34:00.004+02:00

Jag tänkte nu dra igång en serie i tolv delar med 2000-talets bästa svenska-svenska skivor. Vissa album är nog lite bortglömda, andra är listsuccéer. Reglerna är enkla. Texterna ska vara svenskspråkiga. Endast album räknas (inte ep:s, enskilda låtar osv). En artist får endast förekomma en gång på listan. Alla genrer räknas. Jag väger in två saker: hur mycket jag gillade skivan när den var ny samt hur mycket jag gillar den nu.

Om ett år kommer sådana här listor att hagla eftersom vi då står inför ett decennieskifte. Men jag vill vara ute i god tid så jag börjar lista redan nu!

Frida, Frida

2008-10-17T21:19:00.007+02:00

Idag är Frida Hyvönens ansikte på framsidan på nya numret av Sonic. För en tid sedan lade Per Sinding-Larsen och company ut den här videon på PSL - Sveriges bästa musikblogg. Om ni inte har varit regelbunda besökare där bör ni bli det och dessutom ta igen en hel del underbara gamla "Musik med"-klipp med t ex Hello Saferide, Anna Ternheim och Parken. Men det vackraste klippet är när Frida och Markus Krunegård sjunger hennes Dirty dancing. Klockorna stannar för en stund. Om albumet håller den nivån så kommer det bli en stormande succé. Längta!

Hype

2008-10-11T22:15:00.004+02:00

Det råder Glasvegashype, det har väl ingen kunnat missa. Jag har själv inte hört plattan så jag säger inget om den. Men jag vill lyfta fram en annan engelskspråkig popdebut från 2008, nämligen The Last shadow puppets. Jag skrev om dem i våras och de förtjänar fortfarande att pratas om. Skivan är bra rakt igenom även om inget är så bra som titelspåret The age of the understatment med de smattrande trummorna och Meeting place med den fina trumpetslingan. Dessutom sjunger Alex och Miles väldigt bra, givetvis med den snygga råbrittiska dialekten (tänk Oasis).

Ibland är det kul att hänga med i hypesvängarna, men oftast måste man lyssna på vad man själv gillar för stunden. Så just nu skiter jag i Glasvegas och ägnar lite tid åt The Last shadow puppets istället.

---
På tal om hype så har SVT fått till ett fint populärkulturprogram med namnet Hype som leds av Karin Winther, sänds torsdagkvällar 20.00 i SVT2 eller på webben. Public service-tv av hög klass, både med musik, mode, film, tv mm.

Strö lite socker på mig

2008-10-05T21:59:00.003+02:00

Har läst nu på Timbuktus gästbok att låten Strö lite socker på mig handlar om kärleken till musiken och inte till en kvinna som jag alltid trott. Nu blir ju låten mycket mera intressant och sann. Ta bara vers 2, stämmer in perfekt på mig också.

Du är vacker, du är ledsen, du är arg, du är glad
jag behöver dig i mitt liv - jag menar varje dag
det värmer hela min kropp bara jag får röra dig
jag har inte riktigt förstått det sätt du kan röra mig
men det finns ingen situation du inte är välkommen i
när allt är som jävligast och när allt är komedi
men jag känner detta djupt, så jag vet att jag finns
för jag förknippar nog dig med allt det feta jag minns
om min kärlek någonsin var äkta är det det mellan oss
du lugnar mig totalt och får mig att bränna loss
utan dig så hade inte mitt liv varit detsamma
för varje steg som jag gått har vi ju tagit tillsammans

Timbuktu brukar säga i intervjuer att anledningen till att han inte har någon flickvän är att musiken är hans stora kärlek i livet. Jag kanske borde fråga mig detsamma...

Gråtlåtar

2008-10-05T15:41:00.004+02:00

Jag gråter oftare till musik nu än förr. Vet inte så noga vad det beror på. Men när musik blir så vansinnigt vacker som ingen annan konstform kan bli så kan jag börja gråta utan förvarning.

Det har hänt tre gånger senaste veckan. Först med Tom Waits - San Diego Serenade. Detta storslagna sentimentala mästerverk, som bland annat är en av Annika Norlins favoritlåtar vilket jag skrev om här. Nu försöker jag öva San Diego Serenade på mitt piano, det är en ganska svår låt men det tar sig. Men så bra som Tom Waits blir jag förstås aldrig.

Andra gråtlåten den här veckan var Wonderful world med Sam Cooke som en tjej ringde in och önskade i Morgonpasset i P3 i torsdags. I motiveringen ingick minnen från tiden då Pekka Heino hade ett eget tv-program (Röda tråden) och då denna låt var signaturmelodi. Precis som tjejen som önskade låten var jag också liten när Röda tråden gick i tv, men jag minns också att det var en fruktansvärt bra låt som var signaturmelodi. Långt efteråt fick jag reda på att det var just Sam Cooke och Wonderful world. När den helt överraskande dök upp i radion en vanlig vardagmorgon gick det inte att stå emot tårarna. Sam Cooke var en sällsynt sammetssångare som tyvärr dog alldeles för tidigt.

Sista gråtlåten var idag på youtube och Sam Cooke igen, men nu med den bedårande låten You send me. Återigen häpnas jag att man kan sjunga så vackert, så rent. Sam Cooke kunde det. Jag måste skaffa nåt album med han snart.

Jag känner inte för att dra några djupgående slutsatser på varför jag gråter så lätt till musik ibland. Svaret är nog egentligen bara att jag gör det för jag inte trodde att det var möjligt att skapa så vackra alster som dessa. Man vill ju kanske inte veta varför man reagerar som man gör, det skulle ta bort en del av charmen med musik.

Omröstning

2008-10-01T18:28:00.002+02:00

Dags för handuppräckning. Alla som tycker Sång i en buss på villovägar 2007 är bästa låten på För sent för edelweiss skriver en kommentar och säger "JA!", övriga skriver "NEJ!" samt ett förslag på den låt som är den bästa på albumet.

Jag säger "JA!".

Oho när snön gömmer gravstenar och soptunnor
Oho för redan glömda besvikelser
Oho för att satsa det sista på travets äldsta hästkrake
Oho för att satsa det sista på mirakel
Oho i en dammig buss från kust till kust
Oho trubbel framför oss!
Yeah. Woo.

Lördagsmusik: Nina Simone

2008-09-27T12:13:00.004+02:00

Nina Simone erbjuder perfekt Det-är-lördag-och-jag-pysslar-lite-hemma-musik. Få sångerskor i den här världen sjunger med sådan skärpa och att rösten alltid är i första rummet. Hon sjunger jazz, soul, Dylan, Beatles, Burt Bacharach, gamla folkvisor med mera och allt med samma passion. Jag kan inte ungå att bli berörd av det. Dubbel-cdn Sugar in my bowl är den enda jag äger, men det är å andra sidan en stor introduktionskurs och jag är långt ifrån klar med den. Sen ska jag skaffa fler album med henne, definitivt.

När Håkan H avslutar sina konserter numera vänder han sig till ljudteknikern och säger "Spela den vackraste låt jag vet för dem". Nån gång tror jag det var Al Green, men nu senast i somras var det Nina Simones Mr Bojangles. Håkan har så klart rätt i att det är en av världens vackraste låtar. Han gör inte bara bra låtar själv, han har ypperlig smak också.

Stuff I've been reading

2008-09-18T20:45:00.004+02:00

Då var det dags igen att summera vilket böcker jag har ägnat mig åt sedan sist.

Lästa böcker
Plura Jonsson: Resa genom ensamheten - Svart blogg och Det ljuva livet
Pluras resa genom livet. Väldigt underhållande bok, sällan rumsren, men den skildrar en verklighet som jag (och kanske du) aldrig kommer riktigt i närheten av. Det är droger, många kvinnor, turnéer, uppgång och fall, men allt genomsyras av en stor kärlek till livet.

John Ajvide Lindqvist: Människohamn
Senaste boken från Sveriges kanske bästa författare. Och han är lika bra - och otäck - som tidigare. Människohamn är en liten saga om kärlek, trolleri, människorelationer och havet.

Håkan Hellström: Texter om ett popfenomen
Samlingsbok med presstexter från Håkans åtta första år. Läsvärt för fans, annars kan det kvitta.

David Batra: Den som inte tar bort luddet ska dö
David Batra: Vän av ordning
Två små roliga böcker om arga lappar respektive insändare. Man får veta att ICA har sålt "Kaffe och trekant 15 :-". En annan festlig arg lapp är: "Du som fiser i hissen om mornarna - sluta med det! /Styrelsen". Vän av ordning om insändare är dock inte riktigt lika rolig som Den som inte tar bort luddet ska dö. Men köp den med om du har råd.

Bill Buford: Bland huliganerna
Buford söker sig medvetet till brittiska fotbollshuligangäng och skildrar våldet och matcherna från insidan av gänget. Mycket intressant och skrämmande.

Läser just nu
Åsa Da Silva Veghed: Brasiliansk musik
Roberto Saviano: Gomorra
Ben Watt: Patient (igen)

Köpt men inte läst
Ashley Kahn: The house that Trane built - The story of Impulse records

Börjat läsa men tröttnat på
Ken Follett: Nattväktarna

Böcker jag kanske läser i framtiden
Christian Lander: Stuff white people like

Längta

2008-09-15T21:37:00.002+02:00

24/9 Hello saferide: More modern short stories from Hello saferide
8/10 Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio: Du har blivit stor nu (en kamp)
29/10 Timbuktu: En Hi-5 & En Falafel
I framtiden: Florence Valentins kommande.

Behöver jag säga mer? Det kommer bli en strålande musikhöst!

Upprättelse

2008-09-07T16:21:00.004+02:00

Det har blivit dags att ge upprättelse till två skivor som har blivit alldeles för dåligt uppmärksammade av media och musiklyssnare. Faktum är att det är två av 2000-talets bästa svenska skivor. Det handlar om två olika band, två av mina absoluta favoritband. Jag har skrivit kärleksförklaringar till de båda här på bloggen. Ett av banden ligger på is (eller har de splitrats?) och ett håller på att spela in sin nästa skiva.

Har ni listat ut vilka jag pratar om?

Just det! Björns vänner och Florence Valentin!

Björns vänner - Tappat halva hjärnan
Björns vänner måste vara Sveriges mest underskattade band. En fantastisk poporkester som har gjort mängder av underbara poplåtar. Alla kännetecknas av de underfundiga och personliga texterna.

Jag klarade sätta tretton fel. Är skyldig två miljoner nu till Tipstjänst.

Tappat halva hjärnan var bandets första och hittills enda egentliga album. Det finns en samlingsskiva, ett livealbum och en ep också. Det som gör bandet så bra är inte bara texterna utan även sångaren Richard Schickes härliga skånska samt popmelodierna. Men ska man hitta något enskilt är det ändå texterna jag faller för. De är personliga, ärliga, roliga och unika.

Var min hud någonsin så len som i mitt minne?

Jag sitter i ett fönster och jag äter en morot och min spontana själsro viker inte en tum.

Florence Valentin - Johnny Drama
Johnny Drama är Florence Valentins första fullängsalbum, och på den här tiden var de inte unga och rebelliska utan snarare lovsjöng de sommaren, tjejer, tåg som tar en bort med mera. Album nummer två, Pokerkväll i Vårby gård gillar jag ännu mer, men Johnny Drama är väldigt bra det med. Även här är spelar texterna en viktig roll, men mest är det sångaren Love Antells röst och inlevelse som gör detta till en skiva som bör lyftas fram mera. Han sjunger skiten ur det han sjunger. Oavsett om han är upp-över-öronen-kär eller arg på staten så tror man honom. Det är en konst och ett hantverk att kunna prestera så. Håkan och Moneybrother är två andra som också kan knepen.

Bland annonserna från flygbolag i pressen / går det plan varannan timme åt ditt håll / och jag står med biljett och checkar in i min dröm / Åhh, åhh Jennifer.

Vem sade jag hade förstått / mera nu än då?

Nej igen

2008-09-02T21:56:00.003+02:00

Arne Domnérus är död. Han var definitivt en av Sveriges största jazzlegender, kanske den allra största, men nu finns han inte mer. Saxofonen har tystnat. Jag hade förmånen att få se honom live trots att jag var långt ifrån född när han började sin karriär. Jag såg Arne och Putte Wickman göra en gemensam konsert på Linköpings jazzfestival 2004 i en fullsatt konsertsal. Detta var samma kväll som jag såg Esbjörn Svensson Trio live för första gången.

Nu finns varken Arne, Putte eller Esbjörn. Idag lyssnar jag på Karl-Bertil Jonssons julafton med Arne Domnérus och fäller en tår.

Det spretar

2008-08-28T21:57:00.003+02:00

Hmm, min musiksmak spretar mer än någonsin tror jag. Jag har köpt skivor i genrer såsom country (Abalone dots), tango (Astor Piazzolla), jazz (Herbie Hancock, Esbjörn Svensson Trio), visor (Nina Ramsby & Martin Hederos), klassiskt (Herbert von Karajan), house (Rasmus Faber), folkmusik (Sofia Karlsson). Den enda nämnaren är nog att jag tycker att det är fantastisk musik. Ska försöka skriva lite mer om de intressantaste av dessa framöver. Behöver lyssna in mig mer på dem först bara.

Jag har svårt att förstå musikälskare som bara håller sig till en genre. Växelbruket är ju extremt kul. Att börja nosa på nya genrer är som att upptäcka en ny färgskala. Det öppnas världar man inte visste fanns.

I Nyhetsmorgon i lördags var Jesper Börjesson på besök hos Andres Lokko i London och gick bland skivbutiker och klassika rockkvarter. Då berättade Andres om en skiva med palestinska kärlekssånger från Libanon, inspelade mellan 1921-1926 (tror jag det var), samt motiverade det hela med att "förr eller senare hamnar man ju där". Underförstått att om man gillar musik så gillar man också att söka upp nya genrer och artister. Och att man vet att det som regerade ens värld när man var sjutton inte nödvändigtvis kommer regera ens värld när man är 37 eller 67. Det finns liksom ingen ändhållplats för oss riktiga musikfanatiker. Sökandet fortsätter alltid.

Och det är ju det som är så himla kul!

Inom kort ska jag göra en sammanställning på höstens alla konserthöjdpunkter (som hittills är annonserade) i Linköping & Norrköping. Då utlovas både rock, jazz, pop, klassiskt och folkmusik.

Dagens låt: Punky reggae party

2008-08-17T16:30:00.005+02:00

Dagens låt är den tunga, mäktiga Punky reggae party med Bob Marley & The Wailers. En låt som lämnades utanför Exodus-skivan och som "bara" användes som b-sida på Jammin'-singeln. Väldigt få band i världshistorien kan utelämna så starkt material från ett album. Ett av dessa är Bob Marley & The Wailers. Lyssna bara på samspelet, så tajt, så fantastiskt bra att det lämnar en klump i halsen. Låten finns nu som bonusspår på Exodus-cdn. En skiva alla bör ha.

I'm saying The Wailers will be there
The Damned, The Jam, The Clash
Maytals will be there
Dr. Feelgood too, ooh

No boring old farts
no boring old farts
no boring old farts
will be there!

No boring old farts
no boring old farts
no boring old farts
will be there!

Well it's a punky reggae party
and it's tonight
it's a punky reggae party
and it's alright

Från en Nina till en annan

2008-08-02T13:45:00.002+02:00

Det här är två låtar som har snurrat mycket i iTunes på sistone.

Because I have loved so deeply
because I haved loved so long
God in his great compassion
gave me the gift of song

Because I have loved so vainly
sung with such faltering breath
oh, oh, oh, the Master in
his infinite mercy
offers the boon of death
Nina Simone - Compassion

Och för att jag älskat så mycket
och för att jag älskat så djupt
Gud i sin storhet gav mig
trösten i sångens ljus

Och för att jag älskat så många
och sjungit till hjärtat mitt brast
O du store Gud
den eviga nåd
som befriar oss när vi dör
Nina Ramsby & Martin Hederos - I sin storhet

Vilken som är bäst? Gud vet.

Gå i stå

2008-07-29T23:46:00.002+02:00

Mitt musiklyssnande har gått i stå. Lyssnar bara på gammalt och på radio, Morgonpasset i P3 och Sommar i P1. Har det kommit nåt nytt kul på sistone? Någon?

Hur som helst ägnar jag stor lyssningstid åt Sade. Fantastiskt band. Jag tror att om man gillar en låt så gillar man alla. Så bra är kvaliteten på låtarna. Särskilt bra är senaste - jag hoppas det inte blir sista - plattan Lovers rock från 2000. En trygg, värmande skiva som är en del av min ryggrad. Låtarna är starkare än en espresso och texterna är starkare än bibelcitat.

Dylan borde ha Nobelpriset

2008-07-21T10:28:00.005+02:00

Huskvarna: Folkets park, 2002
Skövde: Kalasturnén, 2003
Huskvarna: Folkets park, 2005
Linköping: Where the action is, 2005
Linköping: München Hoben, 2005
Norrköping: Flygeln, 2006
Göteborg: Konserthuset, 2007
Stockholm: Gröna lund, 2007
Stockholm: Fryshuset, 2008

Listan över mina håkankonserter kompletteras nu med Linköping, Bergs slussar, 2008. Tionde gången gillt (även om göteborgskonserten var tillsammans med Sven-Bertil och inte en "vanlig" hellströmkonsert).

Spridda intryck:
Det är kul att Hurricane Gilbert introducerar Håkan som "Falsksångaren från Västra Frölunda" i början av konserten. Göteborgshumor. (F ö sjunger Håkan "bättre" nu än någonsin tidigare.)

Inför Hurricane Gilbert-låten berättar Håkan en anekdot om att han och Hurricane har enats om att Dylan borde ha Nobelpriset efter att Hurricane lyssnat på Self portrait ännu en gång. Sensmoralen var att för femton år sedan skulle de ha skrattat åt sig själva om de hade sagt så.

Hur kan rekryteringen av nya fjortonåriga fans fortsätta? De yngsta fansen på lördagens konsert hade väl inte ens börjat skolan när Känn ingen sorg för mig Göteborg släpptes, men nu flockas de längst framme vid scenen i hemmagjorda håkankläder. Det är fint. Själv stod jag en bit bak i min håkan-t-shirt och njöt. Kände inte att jag behövde tränga mig längst fram.

När Känn ingen sorg för mig Göteborg och En midsommarnattsdröm (som ju gett namn åt den här bloggen) rasslar igång står jag med stans bredaste leende och njuter. I de stunderna finns ingen morgondag, inga sorger eller bekymmer, ingen oro. Då finns bara musiken. Det är då jag lever som bäst.

Många låtar man kunde tänka sig som givna utelämnas: En vän med en bil, Mitt Gullbergs kaj paradis, Kär i en ängel, Uppsnärd i det blå, Långa vägar, Dom kommer kliva på dig igen, Gårdakvarnar och skit, Inte skyldig nån nåt m fl. (Vill man höra dessa ska man bege sig till en renodlad håkankonsert, i lördags var det gemensam konsertkväll tillsammans med Magnus Uggla och då blir konserten också några låtar kortare än vad den var i Fryshuset i april.) Men de låtar man serveras levereras så tajt och energiskt att man inte kan undgå att imponeras. Och i balladerna när inte hela bandet behövs går bandmedlemmarna omkring på scenen och pratar med varandra, ler, vinkar till fansen. De enda som saknas är matrosuniformerna. Konserten avslutades med Det är så jag säger det som gled in i Eldkvarns Kärlekens tunga. Ett fint, värdigt avslut.

Nytt med A bossa elétrica!

2008-07-16T19:05:00.004+02:00

Miriam Aïda har postat nya A bossa elétrica-låtar på sin Myspace. Surfa genast in och lyssna! Vad jag fattar det som ska det komma en ep med dessa låtar inom kort.

Det låter förstås väldigt bra om låtarna, konstigt vore det annars. Det har dröjt alldeles för länge sen de släppte något nytt. Albumet Elétrificacao kom 2004, därefter har artister som S.U.M.O, Spiritual south och Ennio Styles remixat varsin av gruppens låtar, dessa finns att köpa lättast via iTunes. A bossa kan vara en av Sveriges mest underskattade grupper. De har fantastiska bandmedlemmar som är respekterade musiker i många andra sammanhang, men det verkar ändå som att bandet A bossa elétrica är tämligen okänt. Jag har sett bandet live två gånger (vilka man kan läsa om här på bloggen), men det har verkat som att jag har varit typ det enda riktiga fanet på plats. Men jag tror A bossa har fler fans än så, och kanske framför allt utomlands.

Deras mix av samba, bossa nova, jazz, soul och mera passar mig som handen i handsken. Jag älskar svänget, sången, drivet, glädjen, dansvänligheten. Texterna får jag inte ut något av tyvärr.

Nu borde jag nog skaffa Miriam Aïdas nya jazzskiva Come on home som kom tidigare i år.

Årets sommarpratare så här långt

2008-07-10T10:12:00.004+02:00

Några ord bara om de bästa sommarpratarna så här långt. Nej, jag har inte hört alla, men följande var lyssningsvärda: Fredrik Lindström, Lennart Johansson, Fredrik Härén, Björn Ranelid, Lars Winnerbäck (tips: ladda ner bonusdelen från Sommars hemsida där Lasse sjunger Nu grönskar det), Peter Lemarc och Olle Carlsson.

Tanken med att tipsa redan nu var så att man även ska kunna höra musiken via SR:s hemsida, den finns ju bara uppe i 30 dagar efter sändning. Podversionerna finns ju för alltid, men utan musik.

Om man laddar ner podvarianterna blir det också tydligt hur de olika personerna prioriterar mellan prat och musik. Utav de jag har på min dator har Mikael Persbrandt pratar kortast (36:27), följt av Babben (37:53). De som har pratar längst har varit Gustav Fridolin (58:34) samt Fredrik Lindström (1:00:33). Vanligtvis pratar folk ca 45 min, vilket lämnar ca 45 min över till musiken.

Vad skulle jag prata om i mitt sommarprogram? Ingen aning, min uppväxt, mina civilingenjörsstudier, min passion för musik, varför så många unga drar på tågluff till Thailand men inte jag, hur man gör minipopcorn av minimajs, vilken ost det är i ostbågar, några anekdoter, några lösa tankar. Det vanliga typ.

Vad skulle jag spela för musik? Svår, svår fråga. Idag kanske jag hade valt de här:

Jonathan Richman - That summer feeling
Håkan Hellström - Exile on Wollmar Yxkullsgatan
Jim Ford - Hanging from your lovin' tree
Florence Valentin - Då skulle det inte vara jag
Bob Marley & The Wailers - Coming in from the cold
Jay-Z feat. Notorious B.I.G. - Brooklyn's finest
Koop - Summer sun
Säkert! - Är du fortfarande arg?

Sen sist

2008-07-08T14:24:00.008+02:00

Måste skriva av mig lite om vad jag har gjort och lyssnat på senaste tiden.

Sett Jay-Z i Globen. Fantastiskt! Kanske lite kort konsert men ack vad bra det var ändå. Snacka om att han utstrålar stjärnglans... Eftersom jag är väldigt stort fan av Jay-Z kan jag inte vara besviken men han hade gärna fått spela tre kvart till och jag hade gärna hört Heart of the city (Ain't no love) också, den är ju trots allt än av världens främsta låtar.
Sett Gnarls Barkley på Nalen. Väldigt bra konsert! Den toppades (så klart) av Crazy, men minst en handfull andra låtar borde bli eller ha blivit större hits än vad som är fallet. Cee-Lo är också en person som fullkomligt utstrålar stjärnglans. Sånt är riktigt imponerande, folk som går runt med nån slags aura som skimrar runt dem. Det är svårt att sätta ord på men det märks klart när man ser nån.
Kristian Anttilas låt Västra Frölunda är grym.
Nina Simone är en fantastisk sångerska (det behöver väl inte påpekas?). Nu har jag äntligen en cd med henne, Sugar in my bowl - The very best of. Underbara låtar, underbara tolkningar av andras låtar. Mr Bojangles är bäst.
Faith Evans senaste riktiga album (vid sidan av en julskiva och en remixskiva) The first lady är ett lysande album. Jag tycker att det är i klass med Angie Stones Mahogany soul och Lauryn Hills The miseducation of Lauryn Hill och Beyoncés B'day, med det sagt så menar jag att detta är ett av de allra bästa albumen i min r'n'b-värld.
Alla borde gå in på Timbuks hemsida och ladda ner liveskivan från Timbuktu & Damn samt Det här är ditt land med Kamraterna (Timbuktus band tillsammans med Magnus Tingsek). Skön musik helt enkelt!
Upptäckt Katie Melua via tips från en kompis. Jag tipsade honom om Sade.
Lärt mig spela Gnarls Barkleys Crazy på gitarr och piano.
Köpt en bok: Jazzpiano av Daniel Nolgård. Ska se ifall det går att lära sig jazzpiano på egen hand. Verkar svårt men så klart kul om man kan lägga lite jazziga ackord i alla fall.

Jag skulle önska att jag kunde göra en halvtidslista med vad som har varit bäst 2008. Men det blir en torftig lista i så fall. Antalet nya skivor som jag har köpt i år är få. Håkan, El perro del mar, The last shadow puppets, Looptroop rockers, Veronica Maggio. Och de rangordnas i denna ordning också.

Däremot kan jag göra en lista på de fem bästa spelningarna jag sett i år:

Lykke Li, HG, Linköping
Boban Markovic Orkestar, Skandiateatern, Norrköping
Håkan Hellström, Fryshuset, Stockholm
Johnossi, HG, Linköping
Jay-Z, Globen, Stockholm

Nej

2008-06-17T21:43:00.003+02:00

Att greppa att Esbjörn Svensson är död är mycket svårt. Så orättvis världen kan vara ibland. Esbjörn, en fantastisk musiker med ett fantastiskt band, länge kommer vi minnas dem.

När jag fastnade för jazzen som sjuttonåring hade Esbjörn Svensson Trio nyligen släppt Good morning Susie Soho och jag lånade den av en äldre kompis och blev ganska snabbt fast i musiken. Esbjörn var ett av de stora svenska jazznamnen då, tillsammans med Jonas Kullhammar, Goran Kajfes och Oddjob (som jag upplevde jazzsverige ska kanske tilläggas). Och trots att jag inte kunde ett skvatt om jazz begrep jag att E.S.T spelade musik som var väldigt bra och väldigt väl värd att lyssna på. Då hande jag inga alls referensramar för en hur en pianojazztrio låter, men jag vet nu att E.S.T. är unika i sitt uttryck. Och inte bara unika, utan väldigt fängslande också i många stunder.

Mest återkommer jag till låten From Gagarin's point of view från skivan med samma namn. En fantastisk låt som jag har utnämnt till den 25 bästa låten jag vet. Den visar trions alla skickligheter på 4 minuter och 3 sekunder. Esbjörn svävar långt ut i rymden via sina pianotangenter. Dan och Magnus spelar ett suggestivt komp som hela tiden spricker upp när Esbjörn återvänder till sin melodislinga. Jag ryser ofta när jag hör den.

Jag fick se Esbjörn Svensson Trio live tre gånger. Jag snackade med bandet två gånger. Första gången var på Linköpings jazzfestival 2004. Bandet spelade två set och signerade skivor däremellan. Jag kom med min From Gagarin's point of view-cd och ville egentligen önska den låten men samtalet blev snarare så här:

Jag: Vilka låtar ska ni spela i andra set?
Esbjörn: Ingen aning. Det bestämmer vi aldrig på förhand.

Sedan minns jag inte vad jag svarade. Log nog mest åt att man kan vara så sammansvetsat som band att man kan gå in i ett fullsatt konserthus utan att veta vilka låtar man ska spela. Jag har för mig att de spelade From Gagarin's point of view sedan i andra set.

Andra gången jag såg dem och pratade med dem var på Stockholm jazz 2005. Då fick jag Strange place for snow-skivan signerad samt ett signerat foto på mig tillsammans med bandet.

Tredje gången var på Linköpings jazzfestival förra året. För varje gång blev de bara bättre och bättre som liveband. Episka slingor kunde tvärt brytas mot tung dramatik och kompakta ljudmattor. När man sedan som minst anade det vände de tillbaka till skönheten och det enkla sound som är deras signum. Publiken satt andäktig under låtarna och applåderade vilt mellan dem.

Nu finns inte Esbjön längre. Saknaden är stor för familjen och vännerna i första hand så klart. Men tusentals fans världen över kommer sakna dem. Minnet av Esbjörn som pianomästare och en trevlig prick lever kvar starkt hos mig.

It's a funky groove thing goin' on, baby

2008-06-11T18:55:00.003+02:00

Den grova, bastunga New Orleans-funken som skapades under sextio- och sjuttiotalen i just New Orleans är musik som står för några av de bästa danslåtarna jag kan tänka mig. Musiken är alltid fest, det är aldrig sentimentala ballader. Det är lördagkväll eller Mardi Gras jämt, alla står redo för en hejdundrande partykväll som från och med nu bara kan bli bättre.

Alla är tillåtna att gå upp på scenen och jamma. Rytmen är budskapet, den vänder sig direkt till höfterna och fötterna. "Hey, get up brothers, don't sit there with your head hanging down. /.../ Hey get up brothers, do any dance that's groovy to you. Yeah man!! som Ernie & The Top Notes förklarar i Dap walk på skivan New Orleans funk vol 1. Det är verkligen ingen slick Prince-funk vi pratar om. Det är rå, skitig, oborstad funk, fylld av spelglädje och livsglädje. Jag gissar att inspelningarna var rätt primitiva och att mycket var förstatagningar, att fånga festkänsla på skiva är verkligen inte det lättaste.

Det är en skiva som jag öst beröm över tidigare, och nu har vol 2 äntligen kommit, åtta år efter vol 1. Precis som ettan är den utgiven på världens kanske bästa skivbolag, Soul jazz records. Jag har inte köpt skivan än, men jag utgår från att den är lika bra som ettan.

För det är en sån skiva som har format mitt musikuniversum ganska mycket tror jag. Den öppnade upp dörrarna för den allra svängigaste, organiska musiken som finns. Jag köpte den när jag var sjutton. Egentligen allt jag lyssnar på fortfarande kan jag härleda tillbaka till den ålderna. Då lyssnade jag på Håkan, Jay-Z, jazz, soul, Bob Marley, Bob Dylan och Bob Hund, typ. Och New Orleans-funken då.

New Orleans-funken gör avtryck än idag i musiken. Lily Allen samplade Professor Longhairs megaklassiker Big chief på sin Knock em out. Nyligen gjorde någon en mash up mellan några Jay-Z-låtar och Ernie K-Does Here come the girls och kallade resultatet Blamma! Blamma! vs Jay-Z - Merry Xmas, Jigga man, we got you something from Boots. Och det är nog inte sista gången den gyllene musiken från New Orleans gjorde sig påmind i världen. Den gör sig ofta påmind hemma hos mig åtminstone. Köp New Orleans funk vol 1 och 2 och dansa lyckligare i era liv framöver.

Exile on Wollmar Yxkullsgatan

2008-05-25T19:05:00.002+02:00

Det bloggas på tok för lite om Håkans b-sidor. Jag har gjort det här om Zigenarliv dreamin' pt 1, här om För sent för edelweiss och här om Båda sidor nu. Alla tre är essentiella låtar för fans. För sent för edelweiss var ju till och med så bra att den återanvändes som titelspår på nya skivan, och inte bara som b-sida till Klubbland.

Senast i raden är singeln Kär i en ängel som har försetts med b-sidan med den geniala titeln Exile on Wollmar Yxkullsgatan. Även den är helt essentiell. Enligt Håkan ströks Exile till förmån för Långa vägar och det beslutet är helt korrekt. Långa vägar är klart bäst på nya skivan och kanske den näst bästa håkanlåten efter Kom igen Lena. Däremot kunde Flyg lilla fjäril eller de fyra årstiderna strukits från albumet till förmån för Exile on Wollmar Yxkullsgatan.

Låten är en rockrökarboogie, lika ostyrig och skitig som Zigenarliv dreamin' pt 1. Men Exile är bättre! Texten är ett mysterium och bitvis ohörbar. Ett parti tror jag går så här:

"Tack för freaksen, och Buffalo Springfield med. För många dyra skor och döda ögon."

Och lite senare ropar han ut "Jag är i dina armar igen. Bohuslän, Bohuslän, Bohuslän" som från ingenstans. Jag fattar inte så mycket. Men detta är en primitiv rökare med gnisslande gitarrer, orgel, trummor, körer som är halvt osynkade med varandra. Praktiskt taget en låt som kan få vem som helst att bli kär i rocken igen. Och det är inte det lättaste. Det låter som om de ännu en gång försöker destillera energin från ett helt rockband i en tre och en halv minuter lång låt. Förmodligen är detta en förstatagning, jag har svårt att tro att nåt annat.

Köp låten och lyssna. Den tian det kostar kommer ta er långt, långt bort. Den är ett löfte om att allt är möjligt. Den bevisar - igen - att Håkan Hellström är den intressantaste artisten i Sverige nu och det är ännu en låt i raden av oförglömliga b-sidor som förtjänar mycket mera strålkastarljus.

Ludvig och Nina = sant

2008-05-18T22:01:00.003+02:00

Kanske är det mest jag och Tobias Brandt som bryr oss men nu står det klart att Nina Ramsby och Ludvig Berghe Trio gör en skiva ihop som kommer i september enligt Ninas myspace. Där kan man också lyssna på tre spår

När jag hörde Ludvig Berghe Trio i september fick jag tillfälle att berömma Ninas text till Berghes Just her weekend fling. Då trodde Ludvig att det kanske kunde bli något samarbete och nu är det alltså klart. Två av Sveriges bästa musiker ihop, en superskicklig pianist och en sällsynt unik sångerska, det borde inte kunna bli något annat än grymt.

Jag väntar med spänning på skivan!

25 % anglofil

2008-05-15T21:40:00.006+02:00

Tänkte skriva några rader om den senaste bästa skivan jag har skaffat. The Last shadow puppets - The age of the understatement.

Det är sidoprojektet från sångarna i Arctic monkeys (Alex Turner) och The Rascals (Miles Kane) och det är en bitvis strålande skiva. Typiskt urbrittisk pop med starka dofter av sextiotalet. Storögt sneglande bakåt men stadigt i samtiden utan att bli tråkigt. Är man det minsta anglofil i sin popsmak är detta en finfin skiva. Min popsmak är cirka 70 % svensk, 25 % engelsk och 4 % amerikansk och 1 % övrigt. Detta är den finaste brittiska popen jag hittat sedan The Beautiful south släppte Golddiggas, head nodders and pholk songs 2004.

The last shadow puppets är som bäst i titelspåret och Standing next to me samt och den stilla vaggande fantastiska Meeting place som med en ljuv trumpet och smäktande stråkar är en av årets finaste popsånger. Ja, en av årets finaste låtar alla kategorier. Perfekt sjungen med tydlig brittisk dialekt. Låten finns på bandets myspace. Alla borde lyssna, de flesta borde köpa skivan.

Sedan kan man ju bara häpna över att Alex och Miles bara är 22 år gamla...

Björns vänner kom tillbaka!

2008-05-11T16:47:00.002+02:00

I bakgrunden hörde jag nån leka hundvalp

Briljant!

Skivmässa igen

2008-04-28T19:29:00.002+02:00

I helgen var det skivmässa igen. Härliga tider!

Fem fina vinyler gick jag hem med!
The Pogues - If I should fall from grace with god
Dexy's midnight runners - Too-rye-aye
Pacific! - Sunset blvd 12"
Teddy Pendergrass - Life is a song worth singing
Kraftwerk - Trans-Europe express

Och vilka skivor sen!

The Pogues som spelar irländsk popfolkmusik med en frenesi och glädje som är svåremotståndlig när den är som bäst. Och Fairytale of New York är ju med på albumet också! Titta också på omslaget, man fattar ju direkt att det är en bra platta.

Dexy's mix av pop, soul, blås, stråkar och kärlekstexter måste vara den mest fulländade musikaliska kombinationen ever! Och har man en låttitel som Jackie Wilson said (I'm in heaven when you smile) behöver man inte säga så mycket mer. Annat än möjligtvis att låten lever upp till sitt fulla namn och är en stolt, svängig kärleksserenad och en tematisk släkting till Tom Waits-låten Little trip to heaven (on the wings of your love) som med sin textrad "I don't need to take no trip to outer space / All I have to do is look on your face" säger ungefär samma sak. Och efter att mästerverket Come on Eileen tonat ut sist av allt på b-sidan visar Kevin Rowland vilken utmärkt sångare han kan vara ibland. När man tror att låten har tonat ut och att skivan är slut sitter han där och sjunger några korta rader a capella så fint att träden blir aningen grönare här utanför fönstret.

Pacific! och deras mästerverk Sunset blvd skrev jag om här. Och på b-sidan här finns supersköna låten Do it som de spelade på konserten men som inte är med på deras album Reveries. Do it är veckans soundtrack!

Teddy Pendergrass-låten Life is a song worth singing har alltid varit en av mina absoluta favoritlåtar sedan Mats Nileskär spelade den i en P3 Soul-special om Jaheim 2001 som jag fångade på kassettband. Jag har lyssnat ofta på den kassetten och alltid diggat just den Teddy-låten. Nu har jag albumet med samma namn som är Philadelphisoul signerat legendarerna Gamble och Huff. Men bara titelspåret räcker för att hosta upp de sextio kronor som vinylen kostade.

Kraftwerk har jag länge varit nyfiken på men aldrig börjat lyssna på. Nu börjar den resan, tvärs genom Europa.

Bebopalula

2008-04-22T22:15:00.003+02:00

Stuff I've been reading

2008-04-06T10:45:00.003+02:00

Uppföljning på förra sommarens lista.

Filip Hammar & Fredrik Wikingsson: 100 höjdare
Trevlig bok, baserat på tv-programmet med samma namn. Väldigt underhållande tidsfördriv.

Bill Buford: Hett
Om Bills egna upplevelser när han bestämmer sig för att sluta som journalist och börja extraknäcka som köksslav i ett högklassig resturang. Bra bok.

John Ajvide Lindqvist: Pappersväggar
Skräcknovellsamling, ett måste för fans av hans tidigare böcker. Övriga bör börja med Låt den rätte komma in.

Jeff Chang: Can´t Stop Won´t Stop - Hiphop-generationens historia
Började läsa denna men orkade inte klart. Musikbitarna var bra men jag är inte lika intresserad av breakdancen och graffitin. Och så var den väl lite väl detaljerad eller så måste man vara mer hiphopfan än vad jag är.

Harry Potter 1-4
Fick ett ryck och började läsa Harry Potter-serien förra sommaren när hajpen kring sjunde delen spred sig. Jag orkade med de fyra första på raken, tiden får avgöra när jag tar 5-7.

Stieg Larsson: Män som hatar kvinnor
Fick i julklapp. Bra spänningsroman. Och så förstår man vad det är alla andra snackar om...

Mats-Eric Nilsson: Den hemlige kocken
Väldigt intressant bok om fusket och trixandet i matindustrin. Fast det leder till att man inte blir sugen på mat i mataffärerna längre... Läs om du törs så att säga.

Boken från Evert-boxen
Denna bok medföljde den stora Evert Taube-boxen (Dessa skivor har jag insjungit och godkänt, Samtliga grammofoninspelningar 1921-1970). Väldigt underhållande för Evertälskare.

Läser just nu:
Ken Follett: Nattväktarna
Letade fram en oläst pocketbok ur en flyttkartong nyligen. Fick den i julklapp för länge sedan men har inte läst den förrän nu.

Böcker jag har köpt men inte läst:
Inga

Böcker jag dessutom tror att jag kommer läsa i år:
Sven-Bertil Taube: Ord och många visor
Åsa da Silva Veghed: Brasiliansk musik
Kanske något av Sture Dahlström, tips någon?

Konsertvår

2008-04-06T10:26:00.002+02:00

Jag måste skriva av mig lite om mina konsertupplevelser den här veckan. Förra veckan slutade med att tre tänka konserter inte blev nåt alls (Fabian Kallerdahl Galore, Club Killers och Dreamboy) vilket var väldigt trist. Men den här veckan har innehållt diverse konserter fyllda med spelglädje.

Det började med Boban Markovic och hans band i Norrköping i torsdag. De spelar balkanbrassfolkmusik och det är en genre som gör sig fruktansvärt bra live. 10 blåsare och 3 trumslagare på scen, vilket enormt sväng de fick till, och som folk dansade! Som konsertupplevelse är det svårslaget, sådana band ser man inte ofta i Sverige tyvärr.

Igår var det dags igen för Linköpings egna jazzfestival som alltid är en väldigt trevlig tillställning oavsett hur många på förhand intressanta band som är bokade. Man hittar alltid nya favoriter i mängden när man traskar mellan olika konsertscener i konserthuset. Det jag minns mest från igår var Svante Thuressons fantastsiska röst och sångteknik, Nisse Hellbergs vilda rock 'n' roll, basisten i Earth jazz agents, Peter Asplund som extraknäckte som duettsångare tillsammans med Margareta Bengtsson, Andreas Öberg trio med en grym hammondist vid namn Palle Wagnberg, och tyvärr att det var alldeles för dålig uppslutning på A bossa elétrica som avslutade kvällen på en av scenerna. A bossa spelade lika bra som senast de var här i stan, men tyvärr var uppslutningen och lokalvalet dåligt. Men jag trivdes ändå och jag fick höra två nya låtar tror jag. Hoppas den efterlängtade andraskivan kommer snart.

I den här stan finns ett antal bra konserter att se fram emot i vår. Här är vad jag har tänkt se:
9/4 Joakim Simonssson, Flamman
10/4 Hästpojken, HG
(19/4 Håkan Hellström, Stockholm)
24/4 Vapnet, HG (krockar med Ceasars, Platens, jag väljer Vapnet)
27/4 Sven-Bertil Taube och Östgötasymfonikerna
8/5 Johnossi, HG (krockar med Veronica Maggio, Platens, vill väldigt gärna se båda. Får väl se hur det blir)
29/5 Looptroop rockers, Platens

Hunden från havet når himlen

2008-03-23T11:26:00.003+01:00

Skulle bara säga att El perro del mars senaste skiva är underbar. För att vara en popskiva är den kanske lite udda. Men om man som lyssnare har viss erfarenhet av klassisk musik och kyrkomusik är From the valley to the stars en solklar koppling mellan Bach, Lina Sandell-Berg och The Supremes. Det låter kanske konstigt men jag vet inte när jag senaste sprang på en så vacker svensk skiva. Klangerna och tonerna är lika välavvägda som Jan Johanssons och Georg Riedels diton på Jazz på svenska.

I låten Happiness won me over når El perro del mar himmelriket. Tonerna svävar från rösten och instrumenten rakt upp i det blå.

Boknörd?

2008-03-23T11:22:00.003+01:00

Snart kommer en fortsättningslista på Stuff I've been reading-lista. Böcker är kul.

Håkan Håkan Håkan dreamin

2008-03-05T22:36:00.004+01:00

Håkan Hellström är bäst!!

Håkan Hellström är så fruktansvärt överlägset bäst!!

För en lång lång tid har väl alla hört vid det här laget. Den är riktigt bra men inte oövervinnerlig. Men lyssna bara på b-sidan Zigenarliv dreamin, Pt. 1. Cd-singeln dröjer en vecka till (12 mars) men singeln finns digitalt på iTunes nu. 18 spänn, kom igen då.

Det är b-sidan som knäcker mig helt. Zigenarliv dreamin, Pt. 1 börjar med en hostning, sen rullar den på med en livsfarlig bluesgitarr i högsta hugg och Håkans röst djupt bakom instrumenten sjungandes aforismer, allt går inte att urskilja men här är vissa fragment:

"Jag har ingen ålder, jag har ingen ungdom"

"Jag saknar inte mycket men jag saknar illusionen av att vad som helst kan hända en"

"Allt är sig likt här sen Nationalteatern"

"Går hem och lägger mig på sängen och läser Beppe Wolgers"

"Göteborgspolisen är timmar bort, fortsätter lite, vi behöver inte köra på"

Håkan, det var ju precis så här jag drömde att det skulle låta efter att ha läst Sonic och allt snack om boogierock. Fullständigt briljant! Stor eloge att du aldrig upprepar dig. Om Försent för edelweiss är så knäckande bra som Zigenarliv dreamin, Pt. 1 så behöver jag inga mer skivor i år.

Detta är en framtida klassiker. Boogierock på svenska. Eller rättare sagt, det är Håkans och bandets version av boogierock, knäckande bra. Gitarren vill inte lämna huvudet.

Det är ju precis sådana här glädjechocker som gör att jag fortsätter tjata om att Håkan är bäst. Då, nu och för alltid. 26 mars, kom fort. Det kommer bli fantastiskt. Livet kommer ta en ny vändning.

Musikens kraft

2008-02-23T19:02:00.004+01:00

Det måste finnas ett sätt att spela tonen C så att folk bryter ihop
- Jan Johansson

Vad är egentligen hemligheten med musik som går rakt till hjärtat? Mitt hjärta är i alla fall extremt lättövertalat när det kommer till musik. Musik är den enda konstform som jag reagerar så starkt på att jag faktiskt då och då nästan bryter ihop när jag hör någon ta tonen C exakt rätt i rytmen och rätt i livet. Mycket av mitt musiklyssnande strävar faktiskt efter sådana klimaxsituationer. När ingenting annat i det ögonblicket räknas än rytmen, sången, rösten, tonerna eller känslan.

Dessvärre, eller kanske ska man vara tacksam, kommer sådana situationer sällan när man är beredd på det, förmodligen aldrig. Men det är ju som med kärleken, man blir alltid som allra mest kär när man som minst anar det. Samma sak med musiken. Den når alltid längst när man som minst anar det.

I tisdags tog jag med min Ipod ut på promenad, klickar på "Blanda spår" och Al Greens Tired of being alone blev första låten. Reaktion: jag börjar gråta. It's a good thing tears never show in the pouring rain så att säga.

Samma sak hände med Evert Taubes Pierina. Jag fick hem den stora Taubeboxen häromveckan. Första låten jag spelade var Pierina, en låt med gudabenådad melodi och vansinnigt vacker text och tårarna rann.

Givetvis finns ju motsatta situationer, när musiken tar en upp till glädjenivåer man inte trodde fanns. När en dj lägger på Kom igen Lena i precis rätt ögonblick till exempel. Eller när jag hör Monica Zetterlund sjunga så vackert och känsligt. Då blir jag ofta helt ställd och skakar på huvudet och muttrar nåt om "att det är för bra för att vara sant".

Den allra bästa musiken har en sådan självklarhet i sig att den inte går att argumentera emot. Nu lyssnar jag på Ibrahim Ferrers skiva Buenos hermanos, över inspelningarna på nästan alla låtar svävar en sådan självklar aura att mycket annan musik bleknar. Här finns sådana färger, klanger, känslor, rytmer, melodier och sång som är få förunnat att få medverka på.

Det är väl som Nick Lowe brukar säga: Det krävs mycket tid för att få låtarna att låta som om jag nyss skrev dem.

Bästa public service tv-programmet för närvarande knyter också an till detta. I höstas gjorde Kristian Luuk briljant musik/intervju-tv i Videokväll hos Luuk. Nu gör Papa Dee lika lysande musik/reseprogram i Papas kappsäck där han reser runt världen och spårar ursprunget till olika musikstilar. Senast var han i El Barrio i New York och pratade med gamla salsahjältar och förra veckan var han i Jamaica och jammade med ska- och reaggepionjärer. Lysande tv och vilket drömjobb för Papa Dee! Om man har öra för annat än västerländsk pop- och rockmusik kommer man definitivt gilla Papas kappsäck.

Ett tag när jag fick den omöjliga frågan: Vad lyssnar du på för musik? brukade jag svara "Jag lyssnar på musik man kan dansa till". Ingen som fick höra det svaret fattade vad jag menade. Men det svaret stämmer bra. Jag lyssnar ofta på musik man kan dansa till.

Jag borde nog inse bättre att rytmbaserad musik har en nästan lika stor del av mitt musikaliska gillande som melodibaserad typ pop. När jag var sjutton, arton, nitton köpte jag rätt mycket jazz, reagge, funk, ska, hiphop. I samma veva fick jag Buena vista social club-soundtracket i julklapp. Sedan dess har det bara fortsatt. Och det är ofta sådana (eller närbesläktade) genrer som Papa Dee letar efter.

Det han hittar är tydliga exempel på musikens kraft. Att nå rakt in i hjärtat på människor över hela världen.

Talangjakt

2008-02-22T21:53:00.001+01:00

Från American idol i TV4 i måndags. Jag skrattade så jag grät.

The music works in mysterious ways

2008-02-17T15:30:00.002+01:00

Det är konstigt med musiklyssnande för det kan gå precis vilka vägar som helst. I morse såg jag på Nyhetsmorgon och där stod Eric Gadd och levererade knivskarp Prince-funk på svenska, uppbackad av ett makalös band (med bl a Goran Kajfes). Och som han sjöng Eric! Nog för att han alltid varit en duktig sångare men idag blev jag verkligen påmind om det. Klockrenare falsettsångare i Sverige kan jag inte komma på.

Kommande svenskspråkiga albumet kan nog bli en höjdare. Nya singeln Tvåhundra tusen lovade gott. Kika på den och gamla Kom hit och ta (lyssna bara på den inledande basgången - så komplett funky - I love it) här.

Denna dag har alltså blivit en funkdag och det tackar jag Eric Gadd för.

Funk is like love, it's a strong feeling.

Vackrare

2008-02-10T21:54:00.000+01:00

En av förra årets bästa skivor var en som hippa musikjournalister inte ägnade en enda textrad åt.

Sven-Bertil Taube - Alderville road

Om man inte störs av texter om nymjölkad mjölk i ett krus, att segla världen runt och sen förlora en halvmiljon blott för en kvinnas skull och dylikt finns det ingen anledning att inte lyssna på Alderville road. Låtarna är så klart Everts och låtarna från Sveriges bästa låtskrivare är fortfarande glimrande poetiska trots femtio, sextio år eller så på nacken.

Och Sven-Bertil, 74 år, sjunger så varmt och känsligt som få andra i detta land. För alla som har sett Från tango till Taube på tv eller i verkligheten vet hur fint det låter från hans stämma. Åldern och visheten färgas i rösten. Duetterna med Lisa Nilsson och Håkan Hellström är minst lika bra de. Då skapas ett möte i musiken som tillför ytterligare dynamik till låtarna. Håkan sjunger kanske bättre tekniskt här än han gör på sina egna skivor. Deras duett Vackert så var en av förra årets bästa låtar.

Det är svårt att välja favoritlåtar från en så här bra skiva. Men jag måste nämna Balladen om Gustaf Blom från Borås - en evighetslåt med vers på vers om äventyr på världshaven, Morgon i Ligurien - en poetisk berättelse om den undersköna Pierina, Linnea - en låt om kvinnan med det allra vackraste namnet i världen.

Alderville road är en underbar skiva. Jag är 23 och älskar den förbehållslöst, det här har ingenting med modernitet att göra. Det är låtar och sång och spel av gediget hantverk som alla kan, och borde, uppskatta.

Miles som chef

2008-02-03T21:43:00.001+01:00

Lira bjuder på utmärkt läsning på sin hemsida. En lång artikel om hur Miles Davis var som chef.

– Det första jag tittar på hos en musiker är hans sätt att föra sig, svarar Miles. Vad han bär för kläder, hur han pratar, hur han går. Sedan har vi förhållningssättet till instrumentet. Om han plockar upp det som om det vore en förlängning av kroppen, då kan man nästan förutsäga hur det kommer att låta.

Bäst just nu

2008-02-02T10:48:00.000+01:00

Veronica Maggios nya singel Måndagsbarn är det bästa nya svenska jag hört på mycket länge. Den är precis så härligt sextiotalssouldoftande att man kan sitta och le genom hela låten. Jag faller direkt. Det finns någon slags omedelbarhet i den sortens musik som talar direkt till mitt hjärta. Inga omvägar via hjärnan, det är inte hip musik, inga musikteorier som ligger bakom. Bara soulkänsla, stråkar, tamburiner, bas och mycker mer. Dessutom sjunger Veronica fruktansvärt bra. Man kan lyssna lite på hennes myspacesida, annars brukar P3 spela den ganska ofta nu. Egentligen är den ju precis allt vad Amanda Jenssens debutsingel borde ha varit men inte blev.

En grupp som nog kommer bli hajpade i vår är göteborgska duon Pacific. De började väl i och för sig hajpas redan förra sommaren då de släppte en av 2007 års bästa låtar, Sunset blvd. En magnifik modern poplåt som lånar versmåtten från Isley brothers gamla soulklassiker This old heart of mine. I höstas bjöd de på en av förra årets bästa konserter. Båda bandmedlemmarna framme på scen med laptop, nån synth, en sångmikrofon, ljuseffekter och kanske lite till, det kanske låter som en platt beskrivning men låtarna bjöd verkligen upp till dans. Jag minns särskilt en som borde hetat Do it, texten gick bara "Do it, do it, do it..." om och om igen. Jag hittar ingen låt med namnet Do it på låtlistan till kommande albumet Reveries, jag hoppas bara att den går under ett annat namn. Albumet kommer 27/2.

Dylan tar det tillbaka hem

2008-01-23T21:31:00.000+01:00

Vissa skivor gillar man direkt. Efter en lyssning vet man att Skivan och jag blir en osviklig kombination under lång tid. Andra skivor växer för varje gång. Men de allra bästa finns där direkt. Som en pil igenom hjärtat.

Bob Dylan - Bringing it all back home är precis en sån skiva. Och den är föremål för min lyssningskärlek nu. Hör bara drivet i Bob Dylan's 115th dream! Känslan i Maggie's farm! Texten till Love minus zero/no limit "My love laughs like the flowers / Valentines can't buy her"!

Vissa påstår att Dylan inte kan sjunga. Jag påstår att vissa inte kan lyssna. Hör, hör som han sjunger! Oefterhärmligt, precis som alla bra sångare/sångerskor (oavsett om de är utrustade med klockrena röster) går det rakt in i hjärtat. Det kanske låter nasalt när han sjunger, men det går ju rakt in i hjärtat. Han sjunger så man tror honom genom alla vindlande beskrivningar om kärlekar, Maggie's pappa, Columbus, Edens portar och Mr Tamburin. Stora sångare/sångerskor lyckas med det och det är det som skiljer dem från de stora mängden. Antalet sånglektioner har egentligen aldrig haft något att göra med hur bra man sjunger.

Bringing it all back home är en skiva som trots 43 år på nacken lever och andas och finns här och nu. Man kan ju ibland undra varför vissa personer skriker sig hesa över ny indiepop när man plocka fram musikhistoriens klassikerplattor och inse skillnaden...

Dylan alltså. Vilken makalöst kreativ och lysande period han måste ha haft där kring andra halvan av sextiotalet. Jag jämförde honom med Miles Davis senast och jag gör det igen. Det är ju ändå två av populärmusikhistoriens allra största, tillsammans med James Brown, Louis Armstrong, John Coltrane, Beatles, Rolling stones, Bruce Springsteen och Madonna. Miles Davis hade också några år av makalös kreativitet kring slutet av 50-talet och början på sextiotalet. En likadan formtopp hade Bowie kring 1977, Prince i slutet av 80-talet och Jay-Z kring millenieskiftet.

Mycket tjat. Köp Brining it all back home nu. Du kommer älska den!

***

Ni såg säkert nyheten i förra veckan. Håkan släpper nytt och spelar åtminstone på tre ställen i år (Gbg, Sthlm och på Way out west i Gbg). Men fler spelningar lär tillkomma. Albumet kommer 26 mars. Förhoppningarna är skyhöga, var står han nu? Vad tog han med sig från Brasilien? Har han bytt bort Taube- och visorna? Blir det rock, blir det soul? Blir det årets album? Förmodligen.

Som Dylan i filmerna

2008-01-13T17:42:00.000+01:00

Kommande tiden kommer nog domineras av Bob Dylan. Det var längesen han och jag umgicks på daglig basis, men från om med idag börjar en ny Dylanperiod. Idag beställde jag Freewheelin' Bob Dylan och Bringing it all back home.

Dylan är en sån person som jag älskar för att han har prövat så många olika stilar, precis som Miles Davis gjorde i sin karriär. Möjligtvis blev inte allt av samma kvalitet men drivkraften att alltid förnya sig är värd långt mycket mer än en enstaka dålig platta, särskilt när dessa herrar har spottat ur sig så mycket fenomenalt bra musik. På svensk nivå är väl Nicolai Dunger den som kommer närmast i jämförelsen att pröva olika musikaliska uttryck.

Kompromisslösheten är också slående. När Dylan etablerat sig som folksångare, lyssnar han inåt, går vidare och börjar lira rock med elgitarr, vilket hans ursprungliga publik ansåg som ett helgerån. Efter en tid lämnade han även den stilen och gjorde senare mycket annat, bland annat religiösa låtar. När Miles Davis redan hade klarat av bebop, hardbop, orkestral jazz och att uppfinna den modala jazzen gjorde han något som inga kritiker väntade sig. Han uppfann fusion genom att kombinera rock och jazz i tidigare ohörd mix. Att aldrig stå still blev mottot.

Vem som var coolast av Miles och Dylan? Det är frågan, vissa bilder av dem är så magnetiska att man knappt kan sluta titta på dem... Vilka är dagens motsvarigheter på den punkten?

Nytt och festligt!

2008-01-07T18:44:00.001+01:00

2008 är här! Den här bloggen lever lite på övertid, jag hade tänkt ta farväl av den vid årsskiftet men det är inte så lätt att bara sluta så där. Så jag kör på ett tag till, ska väl försöka få ur mig något en gång i veckan.

Årets första roliga nyhet är att England har fostrat en ny Dusty Springfield. Vana läsare av den här bloggen vet att Dusty är en personlig favorit för mig. Få andra har kunnat fånga både kärlekens allra lyckligaste minnen med sin röst för att i nästa låt låta uppgiven och i behov av en bamsekram. Skaffa er dubbel-cd:n Complete A and B sides och lev lyckligare.

Nya Dusty heter Duffy och är ursprungligen från Wales och sjunger ömsom sval och ömsom något hetsigare soul med tydliga drag av sextiotalets skönsjungande damer. Bara 23 år gammal men med en röst som redan är fullvuxen visar hon att hon kommer att gå riktigt långt om hon bara spelar sina kort rätt. Än så länge finns bara en singel utgiven, Rockferry, men förhoppningsvis kommer det ett album i vår.

Så här såg det ut när hon gästade Later... with Jools Holland. Låten heter Mercy.

---
Den andra saken jag tänkte tipsa om nu hör egentligen hemma i 2007 men eftersom det är en så bra låt kan jag inte undgå att skriva om den.

Det bästa med internet är, på gott och ont men allra mest på gott, är att musik finns tillgänglig på ett sätt som den aldrig har gjort tidigare. Jag är nog en av de sista årskullarna som verkligen ägnade sig åt att skapa blandband. Att spela in från radion och alltid hoppas att det inte dök upp något trafikmeddelande...

I alla fall, hypem.com är en sida som söker runt världens alla mp3bloggar och gör låtarna sök- och lyssningsbara. En annan av mina favoritartister, Jay-Z, är en sån artist som dyker upp på så många ställen (både på egen hand och i remixer av hans låtar eller gästinhopp) att det är omöjligt att hålla koll på allt själv. Då kan man gå in på hypem och söka och se vilka av hans låtar det bloggas om för tillfället. Och det var så jag hittade en skön låt: Blamma! Blamma! vs Jay-Z - Merry Xmas, Jigga man, we got you something from Boots som är en mix mellan Ernie K-Does klassiska funklåt Here come the girls (känd från Soul jazz-samlingen New Orleans Funk 1960-1975) och valda Jay-Z-verser. Jag vet inte så mycket mer om låten, men den är sjukt skön och den är inte mer än två knapptryck bort från er. Mycket enklare än på blandbandens tid.

Årets album

2007-12-23T17:34:00.000+01:00

10. Petter - God damn it!
Säkert!- och Embassysamplingarna var årets bästa crossoverhiphop. Och Isons inhopp i Ställ dej upp/Rör dej in är nästan lika bra. Trots att Petter har varit med typ längst av alla aktiva rappare är han fortfarande verkligen att räkna med.

9. Timbuktu - Oberoendeframkallande
Inte lika självklar personlig favorit som Alla vill till himmelen men det finns många schyssta pärlor här. Vibb aktuellt är min favoritlåt. Visst är skivan bra, men allra bäst är Timbuk live tillsammans med Damn!

8. Ludvig Berghe - An unplayed venue och 48 and counting
Jazzen var inte särskilt närvarande i år heller förutom de alltid lika närvarande Miles Davis, John Coltrane och Jonas Kullhammar. Men Ludvig Berghes båda skivor är ypperlig jazz. Missa inte!

7. Jay-Z - American gangster
Kanske inte så bra som man hade hoppats och önskat men Jigga är den artist som har hängt med av alla artister som jag fortfarande lyssnar på, så givetvis har även denna fått mycket speltid. Som fan av Jay-Z är den given men för blivande fans finns bättre inkörsporter, till exempel The Blueprint eller Reasonable doubt.

6. Jens Lekman - Night falls over Kortedala
Jag faller inte pladask som många andra har gjort men visst, detta är supersmart och fyndig pop. Men mest minns jag en fantastisk konsert och en signerad vinyl som jag nästan slarvade bort direkt efter att jag hade köpt den. Och andra versen i Into eternity! Med dragspelet! Jag minns hur jag satt på golvet framför vinylspelaren och gång på gång la på nålen precis i början av den versen. Om man kan räkna en vers som ett ögonblick är den versen utan tvekan årets ögonblick.

5. Taken by trees - Open field
Vår- och sommarpop som jag upptäckte på hösten. Victoria Bergsman visar upp en bedårande popskiva som låter som lätta moln på en sommarhimmel.

4. Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby gård
I år köpte jag både denna och bandets tidigare platta Johnny drama. Och det är två väsensskilda plattor. Johnny drama var enkel, vänlig och väligt bra pop. Pokerkväll är arg, upprorisk och flera gånger bättre. Love sjunger ett par gånger på skivan att han har tröttnat på mespop, och det är så det låter. Clashrock 2007 i svensk tappning för oss alla! Bästa samtidsskildringen av ett Sverige där folk går på Systemet, frivilligt läser tidningen Bon och lyfter 16 ton och endast får en Konsumkupong som tack.

3. Nick Lowe - At my age
Gubbpop, men som tjugotreåring älskar jag detta ändå. Fantastisk popmusik med en hantverksskicklighet av sällan skådat slag. Rome wasn't built in a day och Feel again är två av årets finaste kärlekslåtar. Alla cyniker borde lyssna, och alla andra också!

2. Anna Järvinen - Jag fick feeling och Säkert! - Säkert!
Jag kan inte skilja dessa båda skivor åt. De är olika till det yttre. Men det är popmusik med en otrolig känsla och närvaro. Annas kanske är bättre rent musikaliskt och Säkerts är kanske bättre rent textmässigt. Men men, det varierar från dag till dag. Och it takes two to tango. Detta är två moderna svenska klassiker! Köp dem redan idag!

Gå också in på Musikbyråns hemsida och titta på sista avsnittet, sista fem minutrarna där Anna och Säkert! med metronom, munspel och dragspel framför en svensk version av Kleerups och Robyns With every heartbeat kallad För varje hjärtslag.

1. Beyoncé - B'day (deluxe edition)
Jag är helt knäckt. Jag trodde inte jag skulle falla så hårt för en r'n'b-platta, men detta är en hitkavalkad av sällan skådat slag. Det började med Irreplaceable och fortsatte med Deja vu, Check on it, Get me bodied och Suga mama som mina favoritlåtar på plattan. På B'day finns tillräckligt med låtar med dansgolvspotential för att få folk på gott humör en hel natt. Beyoncé var verkligen nummer ett i år, jag är förvånad, glad och väldigt sugen på att höra nya låtar.

Årets konserter

2007-12-16T15:00:00.001+01:00

Om det är något som har utmärkt det här året är det alla fantastiska konserter jag har sett. Jag blir själv häpen över listan på de band och artister jag sett i år. Tack alla konsertbokare och konsertfixare och artister! Jag skulle kunna skriva mängder om varje enskild konsert men jag nöjer mig med att markera de som har utmärkt sig särskilt med att markera dem med fetstil.

Håkan Hellström
Håkan Hellström & Sven-Bertil Taube
Moneybrother (x2)
Säkert!
Salem Al Fakir
Ison & Fille
Timbuktu & Damn!
Petter
Timo Räisänen
Sahara Hotnights
Kullrusk
Musicmusicmusic
A bossa elétrica
Florence Valentin (x2)
Jens Lekman
The Mary Onettes
The Concretes
Ludvig Berghe Trio
E.S.T.
Anna Christoffersson & Steve Dobrogosz
Irene
Jonas Game
Pacific!
Fredrik Lindborg Quartet
Sambassadeur
Mats Paulson
Lars Winnerbäck
Anna Järvinen

Årets låtar

2007-12-15T16:22:00.000+01:00

Amy Winehouse feat. Jay-Z - Rehab.
Årets bästa! Störtomöjlig att värja sig emot. Med obetalbara rader som "I didn't get a lot in class / but I know it don't come in a shot glass" och "More money, more checks, I'm addicted to fresh / six pair of kicks is my definition of 12 steps"

Beyoncé feat. Jay-Z - Deja vu
Ja jo, den kom väl egentligen 2006, men B'day (deluxe edition) kom trots allt i år. Och Jay-Z är med här också! Den mannen är makalöst bra för det mesta (och så ligger han också tvåa på min last.fm-lista över mina mest spelade artister)!

Lauryn Hill - Lose myself
Lauryn växte sig väldigt stark i somras. Jag skrev en lång hyllningstext om henne här. En låt som är knäckande bra, precis som det mesta Lauryn har gjort hittills. Och en sån här bra låt slänger hon in på soundtracket till en tecknad film, verkligen ingen skåpmatsmusik. Längtan efter ett nytt album är stark.

Moneybrother - Just another summer
Visst, Anders var väldigt bra 2007 och jag såg två riktigt bra konserter med Pengabrorsan, men albumet var sisådär. Men Just another summer blev ett sommaranthem till dans, förälskelse och dagar på stranden.

Nick Lowe - Feel again
Så. himla. vackert. Hör på det lätta svänget, sånginsatsen, saxofonen, anslaget i låten, kärleken. Vackrare blev det inte i år.

Ison & Fille - Förståru?! (Remix)
Sveriges bästa rappare för tillfället! Och de har också förmånen att rappa till riktigt grymma beats. Förståru?! är en partystänkare och en av få hiphoplåtar som är så bra att den lämnat en klump i halsen och jag blir nästan tårögod över vilket flow de har i denna låten.

Rastegar feat. Patrizia - Om vi inte
Svensk soul om trevande kärleksförsök. Kanye hade varit nöjd med beatet.

Anna Järvinen - Götgatan
"Åh, jag gick i solen / Utan att sakna nåt / Åh jag gick där mitt i våren, den lyckan var kort / För in kom du, och var vackrare än jag vad jag har sedan sett dig va / Jag låtsas att jag är på väg till dig / och det här, här är tåget som tar mig hem till dig / Åh, det är ok, jag ska bara vara hos dig / Behöver inte titta mot mig, eller säga nånting stort, åh, nej, nej, nej, nej, nej"

Säkert! - Är du fortfarande arg?
Jag vet inte hur Annika Norlin gör men typ allt hon har rört vid hittills har blivit till guld och det här är bästa låten på skivan.

Peter Jöback med Annika Norlin - Han är med mig nu
Storslagen, orkestrerad pop om en kärlekskamp med en lycklig vinnare och en trumpen förlorare, ni får själva gissa vem som har vilken roll i dramat.

Timbuktu & Damn! - Karmakontot (Live i Göteborg)
Liveversionen av denna låten är bland det grymmaste som har spelats live i år, och den visar vilket fenomenalt band Damn! är. Spring och se dem live på nästa turné! Tills dess går ni in på cdon och köper den här låten för en tia.

Sven-Bertil Taube & Håkan Hellström - Vackert så
Den enda låt som Håkan har medverkat på i år och givetvis tar den sig in på en lista över årets bästa. Konsertserien Från tango till Taube där Håkan uppträdde tillsammans med Sven-Bertil och stor orkester i ryggen har uppenbarligen bara lett till positiva saker. Taube har fått nya fans, Håkan har fått nya fans. Utsålda hus, stående ovationer, Sven-Bertil har släppt sin första skiva på fjorton år. Den som har gjort sin håkanläxa vet att redan första gången Håkan var på Skansen (2001) valde han en taubelåt som allsång, Så länge skutan kan gå. Och i år blev han årets Taubestipendiat. Nu håller jag tummarna för att Håkans nästa skiva inte ligger allt för långt fram in i framtiden.

Årets athems

2007-12-12T18:59:00.000+01:00

Nu börjar summeringen av 2007! Först en lista som inte handlar om årets låtar i den vanliga bemärkelsen utan snarare gamla låtar som har betytt något extra i år.

Årets kämpa-fast-det-är-tungt låtar:
Helt off - Jobba. "Upp vid sex, in i svid, cykla dit, vintertid, stämpla in, somna bort, hoppas att dan blir kort."

Looptroop - The struggle continues. Hela texten är värd att citera men jag väljer den bästa biten. "And when your mind sees no difference between wrong or right/and your life sees no difference between dark or bright/and when not wakin' up is your only spark of light/remember, we got a war to fight!"

Årets jag-är-missförstådd-och-ingen-älskar-mig låt:
The Supremes - Discover me. Redan första versen sätter stämningen: "Hidden here behind four walls/Unknown to passers-by/I'm just a soul deprived of love/I've yet to reason why/I've got so much to give someone/so many dreams to share/and a promise of a faithful love if someone would only care"

Årets lycklig-kärlek låtar:
Helt off - Tvåsam. "Man blir dubbelt så stark man blir dubbelt så glad/och man kan konstatera att så ska de va"

Darlene McKinney - Plain simple ordinary wonderful guy. "Well, he don't have a letter on his high scool-sweater/and even if he did I wouldn't love him any better/he's not athletic and his grades ain't high/he's just a plain simple ordinary wonderful guy"

Årets party-all-night-long låt:
Ison & Fille (med Sabo): Hela dan varje dag. "Bara tugg-tugg rulla upp/tjena bror, ere lugnt?/slangsnacka B-kändis väntar på A-kassa/för anthem hela dan varje dag/höjer min rankningsplats plus höjer min gage/så höj era glas för söderorts stolthet/hög som rymdraket å jag vill aldrig nånsin komma ner"

Om att känna sig gammal

2007-11-25T20:02:00.000+01:00

Suck, de grå håren kommer tidigt. På baksidan av mjölkpaketen kan man nu läsa en kort text om att det finns flera synonymer för grammonfonskiva fast ingen för mp3-fil. Visst, det stämmer, men när de avslutar texten med följande stycke blir man fundersam:

"Idag finns musiken i datorer och mobiler. Den är som luft, osynlig. Så har det inte alltid varit. Fram till mitten av 1990-talet konsumerade vi inspelad musik genom grammofonskivor, kassettband, CD-skivor och andra mer eller mindre bortglömda former av så kallade ljudbärare."

What?! Mer eller mindre bortglömda. Jag köpte två cd-skivor förra veckan. Om du frågar mig är de inte bortglömda. I och för sig börjar mp3-filer ta över mer och mer och så sent som igår köpte jag ett mp3-album. Så att utropa cdns död redan i mitten av nittiotalet är väl ändå att ta i. Cdn dog väl i stora sammanhang för kanske två år sedan? För min del har cdn börjat dö i år men att kalla dem för bortglömda känns fel. Fast jag är å andra sidan inte så modern att jag har musik i mobilen. Det här är väl en generationsfråga, kidsen av idag har väl aldrig betalat för en cd-skiva och kommer nog aldrig att göra det.