Tagen på bar gärning

Jag vet inte vad som hände. Satt och åt kvällsmat och såg på Tv-huset. In kom Björn Skifs i snyggaste kostymen med slipsen perfekt på sned. Sätter sig mitt i en väldig stråkorkester och börjar sjunga Med dig i mina armar, med blicken rakt in i kameran, allting perfekt och helt plötsligt känner jag ögonen tåras. Jag brukar inte gråta till musik men det här var det finaste jag hört på evigheter. Som en Sinatra satt han där och sjöng om kärleken i hans armar. Jag vet fortfarande inte vad som hände men jag grät för det var så vackert. Egentligen vill jag inte veta heller, vissa hemligheter måste få vara hemliga.

Det är konstigt att musik kan framkalla så starka känslor men det är ju ändå det som gör att man fortsätter lyssna och leta hela tiden. I hopp om att kunna fly tillvaron om än bara för tre minuter, att skapa stämningar och känslor, att bli berörd. Det är ju som med vad som helst annars, man blir alltid som mest överraskad när man som minst anar någonting. Jag hade ingen aning om att Björn Skifs var så bra. Visst Hooked on a feeling är riktigt bra men det var ändå trettio år sedan. Nu släpper han en ny skiva på onsdag där han tolkar låtar från 30-, 40-, 50-, och 60-talen på samma romantiska vis, med stråkorkester och med de vackraste låtarna i finaste kostymen. Jag blir väl tvungen att skaffa den också även om jag inte förväntar mig att bli lika berörd igen. Men om skivan är hälften så bra som framträdandet i Tv-huset är jag mer än nöjd.