Med huvudet före rakt ner i jazzmyllan

Jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt. Men ibland är femtio år gamla jazzskivor det bästa som finns. Ibland blir jag så träffad av ett trumsolo eller basgång att tiden står stilla. Som jag skrev tidigare skaffade jag sex nya Blue note-skivor nyligen från deras RVG-serie (vissa som blev klassiker, andra inte men kanske borde) som innebär att skivorna är inspelade och remastrade av Rudy van Gelder; en man som gjort så mycket för jazzen att han bör anses som ett geni. Efter några dagars lyssnande har jag tre teorier:

1) Vet man inte vilken Blue note-skiva man ska välja bör man ta den med snyggast omslag. De låter ofta bäst.
2) Jag tror det är helt omöjligt att stå still längre än femton sekunder efter att man har tryckt på play på Horace Silvers Cape Verdean Blues. Förstaspåret är nämligen en sådan jazzdansrökare att det nästan är löjligt. Rytmsektionen svänger och de tre blåsarna gör låten fulländad. Den billigaste biljetten till Kap Verde, resan tar bara fem minuter men du kan åka igen när du vill.
3) Jazz blir nästan inte bättre än så här. Löjligt hög kvalitet på allihop.