Robyn - Robyn

"Sometimes I wish life was an r'n'b song, simple and predictable, like three minutes long" (Timbuktu och Embee, The sallad days, Telling from Solitaria)

Det här är ungefär motsatsen till enkel och förutsägbar r'n'b. Robyn låter inte som mycket annat, ett hopkok av influenser, instrument, ljud och personer. Resultatet är spretigt men inte alls i negativ bemärkelse utan tvärtom. Första halvan är mer utflippad än den andra och kanske lite lättare att ta till sig. Förutom Be mine! som väl alla har hört nu finns The Knife- producerade Who's that girl? som jag kan tänka mig blir nästa singel och Robotboy som mest bygger på ekon och röstförvrängning, det kan låta konstigt men det är brilliant popmusik. (Förresten, "It's a good thing tears never show in the pouring rain" från Be mine! är den bästa öppningsraden jag hört på en låt sedan Håkan Hellströms "Jag hör fortfarande hur havsvindarna blåser. Jag ser fortfarande hur hennes mörka ögon glöder." på Jag har varit i alla städer.) Andra halvan är lite försiktigare och vackrare, framförallt finns balladen Eclipse. Den bygger i stort sett bara på Robyns röst som nästan viskar i mikrofonen endast kompad av Georg Riedel på kontrabas och av Björn Yttling på piano. Underbart.

Det märks av Robyn verkligen gillar att ha ett eget skivbolag. Förutom musiken som inte låter som den hon gjort tidigare tar hon ut svängarna vad det gäller själva cdskivan och fodralet. Som skivomslag finns inte mindre än fem (?) olika bilder tror jag, i stort sett är det samma bild med bara små förändringar av Robyns ansiktsuttryck. Och att ha all låtinfo tryckt på själva skivan istället för i häftet är något helt nytt för mig. Inte lätt att läsa men en lite cool idé.

Allt som allt en riktigt bra skiva med mängder av små detaljer som bara väntar på att upptäckas vid nästa lyssning. Ett tecken så väl som något på en bra platta.