Årsbästa del 3: Låtarna

Några låtar jag har gillat det här året. Urvalet är mestadels låtar från 2005 men lite gammalt också. Jag har förmodligen glömt många givna låtar men men.

Håkan Hellström - En midsommarnattsdröm
Moneybrother - They're building walls around us
Billie the vision & the dancers - Summercat
Franz Ferdinand - You're the reason I'm leaving
The Cardigans - Overload
Robyn - Konichiwa bitches
Timbuktu - Åk dit
Jim Ford - Harlan county
Hello saferide - Get sick soon
The Magic numbers - Mornings eleven
Björns vänner - Mörkröda tomater
Sambassadeur - New moon
Det funkar - Flinga
The Hellacopters - Before the fall

Årsbästa del 2: Blandat

Det kretsade extra mycket kring Håkan Hellström i år. Två klassiska skivor, tre underbara konserter, en skivsignering, bäst i Allsång på skansen, snyggare klädd än de flesta, bättre textförfattare än alla andra.

Konsert 1: Håkan Hellström, München Hoben, Linköping

Konsert 2: Hello saferide, HG, Linköping

Konsert 3: Robyn, Stockholm Jazz Festival, Stockholm

Film: Kalle och chokladfabriken, Sideways, Broken flowers, Kung fu hustle

Dvd: Lost in translation, Garden state, Big fish. Underbara filmer, jag älskar dem lika mycket alla tre

Överraskning: Robyn, Hello saferide

Musikland: Sverige. Det kommer nog dröja länge innan vi får ett lika bra svenskt musikår igen, tyvärr.

Årets mest lugnande skiva: Ali Farka Touré & Toumani Diabaté: In the heart of the moon.

Genrebortfall: Jazzen, antingen släpptes det inte så mycket intressant jazz eller så hade jag öronen fulla med annat men nästa år kanske blir tvärtom. Jonas Kullhammar Quartet är ju på gång med nytt och Moserobie-boxen blir nog ett givet köp. Är också väldigt nyfiken på vad Goran Kajfes och David Österbergs Headspin recordings kan hitta på. Kan de ta över stafettpinnen från Moserobie som Sveriges intressantaste jazzskivbolag?

Händelse (eller för bra för att vara sant): Hittade Känn ingen sorg för mig Göteborg på svart vinyl för 100 kr på skivmässa i Jönköping. På lunchen samma dag skulle Håkan signera skivor i stan och jag hade tagit med mig min Ett kolikbarns bekännelser-cd för att få den signerad, istället fick jag min nyinköpta vinylskiva signerad och Håkan var riktigt imponerad när jag sa att jag hade köpt den samma förmiddag. Sånt händer inte ofta. Senare samma kväll bjöd han och bandet på en fantastisk konsert i Huskvarna. Dagen efter var min födelsedag.

Skivsignering 2: Hello saferide-Annika som blev ganska förvånad när jag bad om en autograf på häftet till skivan efter konserten.
- Kan jag få en autograf?
- Ska jag skriva här? (Syftar på framsidan på häftet)
- Tja, eller vad tycker du?
- Nej jag vet inte.
- Jo men skriv du på framsidan.
Sagt och gjort. Nu står det: "Hurra för Jonas! Hello saferide".

Läsning: Markus Larsson och Johan Jacobsson (främst Moneybrother- och Vashti Bunyan-artiklarna i Sonic)

Nya sajt: Jazz på svenska, välbehövlig, välskriven och snygg.

Årsbästa del 1: Skivorna

Dags att summera 2005 lite. Jag börjar med årets album.

1. Timbuktu - Alla vill till himmelen men ingen vill dö
Timbuktu levererade årets bästa skiva, ganska oväntat men varje spår är som en singel. Texter om precis allt och inget men ryggraden är dock lekfullheten och upptäckarglädjen som tar skivan över hela världens musik.

2. Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser
Precis som tidigare är Håkans album riktigt bra första gångerna som jag lyssnat på dem men tids nog har både Känn ingen sorg för mig Göteborg och Det är så jag säger det vuxit enormt, precis samma sak händer med Ett kolikbarns bekännelser. I feburari var den bra, nu är den en klassiker. Från Jag har varit i alla städer till Vaggvisa för flyktbenägna finns bara spröd, skev och ärlig popmagi.

3. Robyn - Robyn
Största överraskningen och precis som för Timbuk och Håkan präglas skivan av en lekfulhet och man vet aldrig vad som ska hända och jag älskar det rakt igenom. Be mine är en klassiker men bästa låten heter Konichiwa bitches.

4. Franz Ferdinand - You could have it so much better
Det skulle ju va dans, dans, dans. Och så blev det. Franz Ferdinand både såg bättre ut och lät bättre än så gott som allt annat.

5. Hello Saferide - Introducing Hello Saferide
Indiepop utan svagheter. För att citera mig själv: "Albumet är inte något revolutionerande i sig bara fullt av klassiska popmelodier på enkla ackord med underbara texter och hela albumet sprider värme omkring sig som stannar kvar länge." Gott så.

6. Moneybrother - To die alone
Balladerna är förvisso riktigt bra men de står sig slätt mot They're building walls around us, My 'lil girl's straight from heaven och I'm losing. Tre låtar som nästan på egen hand förklarar varför Moneybrother syntes och spelade överallt i år.

7. Peter LeMarc - Sjutton sånger
LeMarc tolkar sig själv men introducerar samtidigt sjutton nya poplåtar för mig. Och det stämmer som Killinggänget sa i I manegen med Glenn Killing: Peter LeMarcs texter är underskattade.

8. The Cardigans - Super extra gravity
Anledningen att de inte hamnar högre upp på listan är att jag inte har hunnit lyssna särskilt mycket på skivan. Det har funnits så mycket annan bra musik. Men bara Magnus Svenningssons första baston i I need some fine wine and you, you need to be nicer är gåshudsframkallande och Nina Persson är fortfarande världens bästa sångerska.

9. Kanye West - Late registration
Det börjar kanske bli tjatigt i textform men detta är också lekfulhet i en liten ask. Kanye samplar sig igenom hela den amerikanska musikhistorien och använder det till att skildra sin samtid. Det låter förstås fantastiskt.

10. The Magic Numbers - The Magic Numbers
För långa och ofokuserade låtar men det finns många pärlor här. Forever lost och Mornings eleven skriver in The Magic Numbers i pophistorien.

Stockholm Jazz Festival 2005

2005-07-22 Fredag

Det hela började för min del med Goran Kajfes Head Spin, bra på skiva men på den stora skeppsholmsscenen blev det inte lika övertygande. En mindre scen hade passat dem bättre även om de spelade för allt vad tygen höll.

Sedan var det Christian Walz tur, riktigt bra klarade han att överföra skivans sound till scenen. Och själv flög han runt på scenen och såg ut att trivas gott. En grym konsert helt enkelt.

Robyns konsert var som väntat totalt oförutsägbar, udda, konstig men alldeles, alldeles underbar. Mest låtar från nya skivan men även gamla sköna låtar som Electric och Keep this fire burning i ny kostym. Och när de spelade Jack U off (b-sida på Be mine!) var lyckan total. Utflippat, energiskt och tonvis av glädje. Och när andra hon blev inklappad för extranummer en extra gång körde hon Be mine! för andra gången men nu i en nerskalad i princip enbart vokal verision som rundade av det hela med stil och finess.

Blacknuss spelning kändes tam och daterad. De spelade sina gamla hits men det övertygade inte mig. Såg dem på festivalen 2002 och det lät likadant nu vilket bara kändes tråkigt.

2005-07-23 Lördag

Torbjörn Zetterberg spelade sin nykomponerade Krissvit med fyra saxofoner, två tromboner, bas och trummor. Udda och nyskapande. Kan nog bli bra på skiva. Fick dessutom ett signerat foto med Torbjörn. Yeah.

Nästa konsert för min del var Linda Pettersson som hade ett ypperligt band med sig där Ulf Adåker spelade oerhört läckert på sin trumpet. Dessvärre var det ganska standardmässiga låtar förutom en Jimi Hedrix-cover som var lysande.

Peter Cincotti visade sig vara en smörsångare av stora mått. Publiken gav honom stående ovationer men det var han inte värd. Jamie Cullum gör ungefär samma sak fast 100 gånger intressantare, hoppas han får spela på festivalen nästa år.

Blue House Jazz Orchestra gjorde något lite eget och extra av de möjligheter som ett storband innebär men räckte inte hela vägen. Kanske kan bli rikitgt bra om de får spela ihop lite mer.

A tribute to the Montmartre var en hyllningskonsert till en jazzklubb i Köpenhamn och soundtracket till en film som heter Between a smile and a tear som handlar om denna klubb. Jag kände inte till varken klubben, filmen eller musikerna förutom Lisa Nilsson men det gjorde inte någonting alls för musiken var fantastiskt bra. Avslappnad men samtidigt fokuserad och med lite ovanliga instrument som munspel (Toots Thielemans) och fiol (Didier Lockwood) . Ypperlig konsert som också fick stående ovationer som var välförtjänta. Och Bedårande sommarvals som en hyllning till Monica Zetterlund blev den absoluta höjdpunkten.

Till nästa konsert bestämde jag mig för att ställa mig längst fram vid kravallstaketet. För Mighty Sam McClain skulle ju spela. Jag hade inte hört talas om honom tidigare men har man jobbat med Otis Redding, Gladys Knight, Jackie Wilson och Temptations så visste jag att det nog skulle vara värt att stå längst fram. Och det var det verkligen, Sam McClain kom ingående i en kritvit kostym och från det ögonblicket var det omöjligt att ta blicken ifrån honom. Halva konserttiden ägnade han åt musiken, och den andra halvan var som ett stort väckelsemöte. "I'll pray for you, will you pray for me?" och publiken svarar "YEAH!". Det var mycket kärlek i luften den kvällen.

Sista bandet ut var Los Van Van, ett sextonmanna salsaband från Kuba. jag behöll min plats vid staketet längst fram och stod där tillsammans med Stockholms samlade personer med latinamerikanskt påbrå. Och när bandet väl kom igång var det bara att hänga med i rytmerna och dansen för det svängde verkligen. Även fast allt var på spanska gjorde det ingenting eftersom musiken talade sitt tydliga språk till höfterna att dansa. Och när bandet unisont tar några snabba salsasteg var det bara att le. Det var en utmärkt konsert. Bättre avslutning på festivalen hade nog inte gått att få.


Summa summarum
Den bästa festivalårgången igen (som vanligt, efter de fyra år som jag varit där). Vissa hävdar att det inte är lika mycket jazz nu som innan, men ska det finnas någon chans för festivalen att överleva och locka ny publik så måste man blanda in mer pop/hiphop/soul-artister som man har gjort de senaste åren. Annars kommer nog festivalen tyna bort. Men i år var det underbart, bra musik, bra mat och allmänt trevligt. Bara vädret kunde varit bättre. Men det blir det nog nästa år. I'll be there.

Robyn - Robyn

"Sometimes I wish life was an r'n'b song, simple and predictable, like three minutes long" (Timbuktu och Embee, The sallad days, Telling from Solitaria)

Det här är ungefär motsatsen till enkel och förutsägbar r'n'b. Robyn låter inte som mycket annat, ett hopkok av influenser, instrument, ljud och personer. Resultatet är spretigt men inte alls i negativ bemärkelse utan tvärtom. Första halvan är mer utflippad än den andra och kanske lite lättare att ta till sig. Förutom Be mine! som väl alla har hört nu finns The Knife- producerade Who's that girl? som jag kan tänka mig blir nästa singel och Robotboy som mest bygger på ekon och röstförvrängning, det kan låta konstigt men det är brilliant popmusik. (Förresten, "It's a good thing tears never show in the pouring rain" från Be mine! är den bästa öppningsraden jag hört på en låt sedan Håkan Hellströms "Jag hör fortfarande hur havsvindarna blåser. Jag ser fortfarande hur hennes mörka ögon glöder." på Jag har varit i alla städer.) Andra halvan är lite försiktigare och vackrare, framförallt finns balladen Eclipse. Den bygger i stort sett bara på Robyns röst som nästan viskar i mikrofonen endast kompad av Georg Riedel på kontrabas och av Björn Yttling på piano. Underbart.

Det märks av Robyn verkligen gillar att ha ett eget skivbolag. Förutom musiken som inte låter som den hon gjort tidigare tar hon ut svängarna vad det gäller själva cdskivan och fodralet. Som skivomslag finns inte mindre än fem (?) olika bilder tror jag, i stort sett är det samma bild med bara små förändringar av Robyns ansiktsuttryck. Och att ha all låtinfo tryckt på själva skivan istället för i häftet är något helt nytt för mig. Inte lätt att läsa men en lite cool idé.

Allt som allt en riktigt bra skiva med mängder av små detaljer som bara väntar på att upptäckas vid nästa lyssning. Ett tecken så väl som något på en bra platta.

Bäst just nu vecka 17

1. Robyn - Robyn (skiva) Ibland kaxig, självsäker, ibland lätt och vacker. Lär skriva mer om den senare.
2. Moneybrother (konsert) Det blev inte årets konsert tyvärr, lite för kort och för många bortvalda låtar t ex The pressure, Thunder in my heart, Feelings getting stronger in the dark, I'm losing. Men de låtar som framfördes var riktigt, riktigt bra. Anders som tar i från tårna när han sjunger dominerar bara nästan scenen, för Viktor Brobacke är fortfarande den bästa person man kan se på en scen. Så fullkomligt cool med sina moves och sin inlevelse och tillsammans med Gustav Bendt blir det makalöst bra.
3. Björns vänner (band) Ett av de mest underskattade svenska popbanden som har hittat någon helt egen stil på texterna som de är ensamma om. Ta bara raden: "Jag ber en tjej att flytta sig och hon flyttar sig." Respekt.