Filmtajm!

Jag bloggar inte särskilt ofta om film även om jag har hyllat Garden state och Lost in translation tidigare här på bloggen. Om jag nu tillägger att det är mina två favoritfilmer säger det kanske en del om min filmsmak.

På samma sätt som Svensson gillar musik så gillar jag film. Varken mer eller mindre. Jag har inte sett särskilt många klassiker, har inte gått filmkurser på folkhögskola eller varit barnskådisstjärna.

Ju mer jag tänker på film desto mer inser jag att jag gillar filmer som egentligen inte handlar om någonting. Som Garden state och Lost in translation. Som Big fish. Som Marie Antoinette. Som Sideways. Och förra helgen såg jag två ytterligare filmer som passar in på den definitionen: Napoleon Dynamite och Office space.

Napoleon Dynamite är verkligen en film i min smak, så rolig, så varm. Så underbara skådisar i alla roller. Jon Heder som gör Napoleon är som klippt och skuren för rollen.

Office space är trots sin lågbudgetkänsla verkligen en av de allra roligaste filmer jag har sett. Scenerna när huvudpersonen Peter börjar skita i sitt jobb och bara leva som han innerst inne vill är så underbara att jag bar med mig samma känsla inom mig i flera dagar efteråt. Och han gör sin enmansrevolt till tonerna av Damn it feels good to be a gangsta med Geto boys.

På tal om roliga filmer är Hot fuzz verkligen årets nummer ett. Roligare än The Simpsons? Ja! Nog för att Simpsonsfilmen var väldigt rolig också men jag har sällan skrattat så mycket som under visningen av Hot fuzz. Filmen kan kallas actionkomedi, men bygger inte som andra filmer i genren på ett polispar där den ene är rapp i käften och säger roliga saker.

Hot fuzz är en annan slags actionkomedi. Det drivs hejdlöst med actionklicher, biljakter, enorma vapenarsenaler, blodsplatter och dylikt. Många av storbritanniens stora samtida komedistjärnor dyker upp i större eller mindre roller. David Walliams från Little Britain är med, Martin Freeman från The Office och Stephen Merchant från Extras är med.

På tal om Little Britain. Bättre humorserie har nog inte gått sedan Nilecitys dagar. Nog för att jag har väldigt lätt att skratta i alla lägen men under ett Little Britain-avsnitt kan jag ligga dubbelvikt och kippa efter luft. Man vet i varje sketch ungefär vad som ska hända för varje karaktär gör eller säger samma sak från gång till gång. Men ändå så extremt roligt! Som ofta med min sorts humor är jag ensam i min bekantskapskrets om att uppskatta saker som t ex Little Britain. Tur att i alla fall Sofia också har insett storheten i den sortens humor.

Som tur är kommer Little Britain i boxform (säsong 1-3) den 14 november. Jag har själv bara dvd:n med säsong 1 än så länge, får skaffa boxen sedan. Förra veckan beställde jag dvd:n med deras scenshow Little Britain Live, men den har ännu inte dykt upp. Förväntningarna på den är ganska stora om man säger så...

High fidelitys bästa scen

Jag köpte filmen High fidelity på dvd i veckan. Som en av 3 för 99 kr, tyvärr fanns det inga andra bra titlar så det blev bara den.

Det är ju en sån film som alla musikintresserade har sett minst en gång och kanske också läst boken. Så också jag.

Jag läste boken på gymnasiet, alltså för fem-sex år sedan. Jag har också sett filmen i tv ett par gånger sedan dess.

Men det som stör mig mest med filmen är att bokens bästa episod inte finns med. Men nu när jag har sett extramaterialet på dvdn så finns den där som en "deleted scene". Det handlar om en kvinna som vill hämnas på sin make som har stuckit till Jamaica med en nittonåring genom att sälja hans stora singelsamling, fylld med alla vinylsjuor en skivsamlare vill ha, för en spottstyver i sammanhanget. Kvinnan begär bara 50 dollar för allihop.

Rob tänker efter men säger nej till erbjudnadet, man kan inte göra så mot en skivsamlare. Det är vackert.

För alla som inte har dvdn finns det en schysst snubbe på youtube som lagt upp den här borttagna scenen från filmen. Titta här (och ignorera den tyska textremsan)! På dvdn finns ytterligare åtta borttagna scener samt intervjuer med John Cusack och regissören Stephen Frears så köp den om ni hittar den billigt.

It'll change your life I swear

- What are you listening to?
- The Shins. Do you know 'em?
- No.
- You gotta hear this one song. It'll change your life I swear. "

Garden state är bäst.

För alla oss som inte har soundtracket eller Oh, Inverted world är The Shins Myspace-sida ett ypperligt val ifall man vill lyssna på New slang (som citatet syftar på) en gång till. Fantastisk låt. (Varför inträffar inga sådana händelser på riktigt förresten?)

Andra bra repliker i filmen:
- By the way. It says "balls" on your face.
- My hair is blowin' in the wind.
- Are you really retarded?

Den första vårsolen

Jag hade egentligen tänkt skriva en text om Torbjörn Zetterbergs Krissvit men den får vänta.

Det kom lite annat i vägen som jag bara måste berätta om.

Till att börja med kom den första vårsolen till Linköping idag. Jag älskar den och allt vad den för med sig. Miriam Aïdas Meu Brasil i lurarna och en stilla promenad och sinnena tinar.

På Beautilful souths hemsida får man veta att kommande albumet är färdiginspelat och snart klart att ges ut. På en engelsk skivbutiks hemsida ser jag att releasen är satt till 15 maj. I count the days. Uppföljaren till 2004 års bästa platta är på gång.

Joakim Simonsson verkar vara en pianist att räkna med. Har inte hört skivan än men hittade en fin liveinspelning på hans hemsida.

Det är alltid fint att hitta skivor i sin skivsamling som man har lyssnat på lite för lite för att sedan bli knäckt av hur bra de är. Jag håller för tillfället på att (försöka) lyssna igenom varenda cd jag har i mina skivhyllor. Istället för att stoppa tillbaka skivorna när jag har lyssnat på dem låter jag de ligga framme vid stereon och så ser jag hur skivhyllorna blir lite mindre fulla dag för dag. Har hållit på i minst en månad och kommit halvvägs kanske. Ibland blir man förvånad över hur lite man lyssnat på vissa skivor. T ex Smokey Robinson & The Miracles dubbelmacka Going to a go-go/Away we go-go, riktigt bra soul. Bäst av alla 27 låtar på skivan är You don't to have to say you love me som ni kan ha hört med t ex Dusty Springfield men det är denna versionen som är grejen. Smokey sjunger så ljust med sin falsett om att Hon inte behöver säga att hon älskar honom, bara kanske vara nära honom en liten stund just nu, inte för alltid, för han vet att kärleken från hennes sida är slut. Trots att hon har svikit honom vill han ha henne kvar. En mastodontlåt i sin pampighet trots dess trasiga text. Den fick mig att gråta en skvätt och det är ett säkert tecken på en stor låt.

I höstas på skivmässa köpte jag Simon & Garfunkel-plattan Bridge over troubled water och jag lyssnade på den ett par gånger då men sedan dess har den mest fått stå som hyllvärmare. Men i veckan plockade jag fram den och slås över hur bra den är. Rakt igenom lysande låthantverk. Jag slås över hur mycket död och olycklig kärlek det är i texterna. Eva jag hänger mig för kärleken, typ. Trodde inte att de sjöng om sånt men där hade jag lite fel. Jag slås över att de kunde göra snudd på euforisk popmusik i Keep the customer satisfied, en helt lycksalig popdänga.

Men bäst av allt är förstås The only living boy in New York - både före och efter Garden state. Framför allt efter att man har sett den. Då glömmer man den inte. "I get the news I need on the weather report / I can gather all the news I need on the weather report / Hey, I've got nothing to do today but smile". Samtidigt som Zach Braff, Natalie Portman och Peter Saarsgard testar ekot i det bottenlösa stenbrottet. (En sak som jag aldrig begript med tanke på den scenen är att bilden på filmaffischen/dvd-omslaget är tagen i solsken men i filmen är det ösregn.)

Med tanke på vårsolen lyssnade jag på Summer breeze, både med Jackie Mittoo och Isley brothers. Och nu fattar jag texten bättre. Det är inte "summer breeze makes me feel fine / blowing through the jazzman in my mind" utan "summer breeze makes me feel fine / blowing through the jasmine in my mind". Men det hade varit hundra gånger coolare om det hade varit jazzman...

Stora tankar i lilla berg- och dalbanan

När jag köpte ny stereo nyligen sa försäljaren att jazz skulle låta mycket bättre ju dyrare högtalare och bättre anledning som man har. Struntprat tänkte jag men jag måste ändå medge att han hade en poäng och jazzen låter mycket bättre än i min gamla stereo. Jazzboxen är f ö skitsnygg och med bitvis fantastisk musik. Jonas Kullhammar Quartet spelar en underbar omtumlande version av Bebopalulia, bara en sån sak.

Nu har jag lärt mig hur man kopierar gamla kassettband till mp3. Jag har mängder av gamla kassetter som nu kommer fram igen. Massor av blandband och bortglömda saker som nu kan sparas på ett ganska smidigt sätt. Men det tar rätt lång tid tyvärr men det är det värt. Länge var ju kassettbanden det bästa sättet att spara nya låtar som man hört i radio eller på skivor. Nu är det kul att man har sparat dem (låtarna och banden) och kan ha dem på datorn istället. Det finns mycket guld bland gamla blandband.

Closer var ganska bra. Julia Roberts och Natalie Portman var riktigt bra men killarna var alldeles för lika varandra vilket ledde till att jag blandade ihop dem då och då. Får se den igen snart, kanske kan växa. Eternal sunshine of the spotless mind är däremot magnifik. Första gången såg jag den halvsovande och fattade inte vad som hände i filmen alltid, nu begrep jag nog hela handlingen, inte riktigt lika bra som Lost in translation och Garden state men är definitivt värd att nämna i samma andetag utan att skämmas. Kanske kan växa den också.

Dokument humor är riktigt bra men tyvärr har jag missat för många avsnitt och man kan inte se dem på webben heller. Jag vill se dem nu, ge ut en dvd eller vad som helst. Om det finns en koppling mellan utanförskap och humor vet jag inte men att man kan hävda sig med humor insåg jag tidigt. Att man däremot inte kan imponera på tjejer (inte många i alla fall) med att citera komediserier eller låtar tog lite längre tid att inse. Roligaste tv-programmet nu för tiden är annars repriserna på Time out i TV4+ torsdagar kl 21.00.

Lyckokatt växer för varje gång jag hör den lilla snutten. Hoppas skivan går i samma stuk då kan den bli störtskön. 2002 köpte jag fem skivor med Dunger (Soul rush, Vinyl trilogin och Tranquil isolation) och 2003-2004 såg jag tre ganska olika konserter med honom under loppet av ett halvår men sen dess har jag inte lyssnat så mycket på honom men Here's my song är väldigt bra (särskilt när han plockar ner de högsta tonerna i White wild horses, gåshud) även om jag gillar Sweat her kiss och Soul rush ännu lite mer.

Sista lediga dagen

Imorgon börjar skolan igen. Två stora redovisningar i veckan att förbereda och göra. Sittningen på fredag blir slutet på projektterminen, skönt. Har i alla fall idag lyckats koppla in min nya stereo med alla kablar och sladdar på rätt plats. Fattas bara att skaffa en lite större tv och kika på dvd på tv:n istället för på datorn.

På tal om dvd har jag beställt några nya: Closer, Eternal sunshine of the spotless mind, Collateral och The office säsong 1 & 2, de två förstnämnda efter att ha läst Maggies lista över årets bästa filmer. Och så borde Moserobie-boxen dyka upp i veckan. Det kan nog bli en rätt bra vecka ändå.

Jag har kommit på en till sak varför jag gillar Håkan så mycket: Han gör låtar utan refränger. Egentligen är det bara Klubbland på nya skivan som har en tydlig refräng av de låtar som han har skrivit eller översatt själv. Jag gillar låtar utan refränger, det är ju ändå verserna som är det intressanta, refränger är bara upprepningar. Mer sånt i popmusiken om jag får be.

(Osannolika) förhoppningar för 2006

• Att Nicolai Dungers svenska Edith Södergran-tolkningar blir bra. Har inte hört förstasingeln än men enligt recensenterna lät den ju lovande. Hoppas, hoppas.
  
• Att Moserobie släpper den där boxen snart.
• Att Sofia Coppolas kommande film, Marie Antionette blir bra. Att försöka göra Lost in translation 2 vore bara dumt, bra att hon insåg det också.
• Att Zach Braff gör en ny film.
• Att Moneybrother gör en ny skiva med (Prince-)covers. Hörde ni när han sjöng Slow love i SVT i höstas med Anders Widmark vid pianot? Underbart.
• Att Hello saferide gör en ny skiva och slår igenom stort.
• Att Håkan Hellström gör en EP med vaggvisor. Han har ju redan gjort typ fyra stycken (Dom dimmiga dagarna, Min Huckleberry vän, Vaggvisa för flyktbenägna och Går vidare) och det är några av hans allra bästa låtar. Om han gör en EP med nya vaggvisor kommer jag jubla.
• Att Håkan gör en duett-EP/CD med någon kvinnlig sångerska. Hittills har han ju bara sjungit duetter med män (Plura, Freddie Wadling, Universal Poplab, The Latin Kings m fl). Tänk om han gjort något i stil med Pogues och Kirsty MacColl, The Beautiful south eller Marvin Gaye & Tammi Terrell. Tanken svindlar.
  
• Att man inte har en aning, i nuläget, om vilka som kommer högst upp på årssummeringen nästa gång.
  

Årsbästa del 2: Blandat

Det kretsade extra mycket kring Håkan Hellström i år. Två klassiska skivor, tre underbara konserter, en skivsignering, bäst i Allsång på skansen, snyggare klädd än de flesta, bättre textförfattare än alla andra.

Konsert 1: Håkan Hellström, München Hoben, Linköping

Konsert 2: Hello saferide, HG, Linköping

Konsert 3: Robyn, Stockholm Jazz Festival, Stockholm

Film: Kalle och chokladfabriken, Sideways, Broken flowers, Kung fu hustle

Dvd: Lost in translation, Garden state, Big fish. Underbara filmer, jag älskar dem lika mycket alla tre

Överraskning: Robyn, Hello saferide

Musikland: Sverige. Det kommer nog dröja länge innan vi får ett lika bra svenskt musikår igen, tyvärr.

Årets mest lugnande skiva: Ali Farka Touré & Toumani Diabaté: In the heart of the moon.

Genrebortfall: Jazzen, antingen släpptes det inte så mycket intressant jazz eller så hade jag öronen fulla med annat men nästa år kanske blir tvärtom. Jonas Kullhammar Quartet är ju på gång med nytt och Moserobie-boxen blir nog ett givet köp. Är också väldigt nyfiken på vad Goran Kajfes och David Österbergs Headspin recordings kan hitta på. Kan de ta över stafettpinnen från Moserobie som Sveriges intressantaste jazzskivbolag?

Händelse (eller för bra för att vara sant): Hittade Känn ingen sorg för mig Göteborg på svart vinyl för 100 kr på skivmässa i Jönköping. På lunchen samma dag skulle Håkan signera skivor i stan och jag hade tagit med mig min Ett kolikbarns bekännelser-cd för att få den signerad, istället fick jag min nyinköpta vinylskiva signerad och Håkan var riktigt imponerad när jag sa att jag hade köpt den samma förmiddag. Sånt händer inte ofta. Senare samma kväll bjöd han och bandet på en fantastisk konsert i Huskvarna. Dagen efter var min födelsedag.

Skivsignering 2: Hello saferide-Annika som blev ganska förvånad när jag bad om en autograf på häftet till skivan efter konserten.
- Kan jag få en autograf?
- Ska jag skriva här? (Syftar på framsidan på häftet)
- Tja, eller vad tycker du?
- Nej jag vet inte.
- Jo men skriv du på framsidan.
Sagt och gjort. Nu står det: "Hurra för Jonas! Hello saferide".

Läsning: Markus Larsson och Johan Jacobsson (främst Moneybrother- och Vashti Bunyan-artiklarna i Sonic)

Nya sajt: Jazz på svenska, välbehövlig, välskriven och snygg.

Bäst just nu vecka 38

1. Kanye West - Late registration (skiva) Nåt så fruktansvärt svår att sluta spela när man väl har börjat. Och favoritlåtarna växlar hela tiden, nu är det Diamonds are forever (remix) och när Jay-Z kommer in med lika mycket självfortroende och vilja som en adrenalinstinn ung boxare redo att gå på knock direkt är det för bra för att vara sant. "Difficult takes a day, impossible takes a week", förstås.
2. Kalle och chokladfabriken (film) Så snygg, så bra, som gjort för Burton och Depp.
3. Franz Ferdinand - Take me out (låt) Jag fattade inte då när den kom hur bra den är. Men nu 1,5 år senare kan jag inte sluta spela den. Högre och högre för varje gång.
4. The Hellacopters - Before the fall (låt) Jag är inte mycket för rock 'n' roll egentligen men den här låten sammanfattar allt som är bra med rocken. Driv, riff, och en urladdning som heter duga.
5. Sideways (film) Som en Garden state för något äldre personer men ändå precis lika full med humor, värme och kärlek.
6. Mazarine Street - Delirious (skiva) Helt plötsligt är man 17 år igen och sprang till skivaffären så fort feber skrev nåt som verkade nytt och fränt (väldigt ofta). Lyssnade mycket på skivan då men har legat ospelad väldigt länge nu. Bäst är gopselkänslan i Apocalypse right now och den minimalistiska p-funken i Tuff girl
7. Lira (tidning) Finfin tidning med skivtips man inte hittar på så många andra ställen.

Bäst just nu vecka 15

1. Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser (skiva). Nu har jag spenderat två månader med den utan att tröttna. Den snarare växer för varje gång. Och i veckan dök vinylverisionen äntligen upp, jättefin även fast det är felstavat på baksidan. Det står "flycktbenägna" men det är en småsak. By the way, jag fick nummer 166 av de 500 som finns.

2. Citizen Kane (film) Såg den mest för att den är en klassiker och var så billig, 49 kr. Den kändes lite åldrad men ändå väldigt imponerande. Klart sevärd.

3. Flickpop eller vad man nu vill kalla det (genre). Jag tänker på grupper som The Supremes, The Ronettes, Marvelettes, Martha Reeves & The Vandellas m fl från 60-talet, ofta Motown. Melodier som verkligen etsar sig fast och med röster från himlen är detta en lite underskattad genre men som återuppstår varje december när Phil Spectors julskiva alltid snurrar varm. Dock är detta musik för vilken årstid som helst och inte bara i väntan på tomten.

4. Lauryn Hill - Can't take my eyes off of you (låt, The miseducation of Lauryn Hill)
Fantastiskt fin låt, albumet känns lite som en besvikelse efter ett par lyssningar men denna låten är brilliant.

5. Våren (årstid) Jag älskar verkligen den här årstiden, alla verkar bli gladare precis som Beatles konstaterade på sextiotalet, "Little darling, the smiles returning to the faces".