Filmtajm!

Jag bloggar inte särskilt ofta om film även om jag har hyllat Garden state och Lost in translation tidigare här på bloggen. Om jag nu tillägger att det är mina två favoritfilmer säger det kanske en del om min filmsmak.

På samma sätt som Svensson gillar musik så gillar jag film. Varken mer eller mindre. Jag har inte sett särskilt många klassiker, har inte gått filmkurser på folkhögskola eller varit barnskådisstjärna.

Ju mer jag tänker på film desto mer inser jag att jag gillar filmer som egentligen inte handlar om någonting. Som Garden state och Lost in translation. Som Big fish. Som Marie Antoinette. Som Sideways. Och förra helgen såg jag två ytterligare filmer som passar in på den definitionen: Napoleon Dynamite och Office space.

Napoleon Dynamite är verkligen en film i min smak, så rolig, så varm. Så underbara skådisar i alla roller. Jon Heder som gör Napoleon är som klippt och skuren för rollen.

Office space är trots sin lågbudgetkänsla verkligen en av de allra roligaste filmer jag har sett. Scenerna när huvudpersonen Peter börjar skita i sitt jobb och bara leva som han innerst inne vill är så underbara att jag bar med mig samma känsla inom mig i flera dagar efteråt. Och han gör sin enmansrevolt till tonerna av Damn it feels good to be a gangsta med Geto boys.

På tal om roliga filmer är Hot fuzz verkligen årets nummer ett. Roligare än The Simpsons? Ja! Nog för att Simpsonsfilmen var väldigt rolig också men jag har sällan skrattat så mycket som under visningen av Hot fuzz. Filmen kan kallas actionkomedi, men bygger inte som andra filmer i genren på ett polispar där den ene är rapp i käften och säger roliga saker.

Hot fuzz är en annan slags actionkomedi. Det drivs hejdlöst med actionklicher, biljakter, enorma vapenarsenaler, blodsplatter och dylikt. Många av storbritanniens stora samtida komedistjärnor dyker upp i större eller mindre roller. David Walliams från Little Britain är med, Martin Freeman från The Office och Stephen Merchant från Extras är med.

På tal om Little Britain. Bättre humorserie har nog inte gått sedan Nilecitys dagar. Nog för att jag har väldigt lätt att skratta i alla lägen men under ett Little Britain-avsnitt kan jag ligga dubbelvikt och kippa efter luft. Man vet i varje sketch ungefär vad som ska hända för varje karaktär gör eller säger samma sak från gång till gång. Men ändå så extremt roligt! Som ofta med min sorts humor är jag ensam i min bekantskapskrets om att uppskatta saker som t ex Little Britain. Tur att i alla fall Sofia också har insett storheten i den sortens humor.

Som tur är kommer Little Britain i boxform (säsong 1-3) den 14 november. Jag har själv bara dvd:n med säsong 1 än så länge, får skaffa boxen sedan. Förra veckan beställde jag dvd:n med deras scenshow Little Britain Live, men den har ännu inte dykt upp. Förväntningarna på den är ganska stora om man säger så...