Dylan tar det tillbaka hem

Vissa skivor gillar man direkt. Efter en lyssning vet man att Skivan och jag blir en osviklig kombination under lång tid. Andra skivor växer för varje gång. Men de allra bästa finns där direkt. Som en pil igenom hjärtat.

Bob Dylan - Bringing it all back home är precis en sån skiva. Och den är föremål för min lyssningskärlek nu. Hör bara drivet i Bob Dylan's 115th dream! Känslan i Maggie's farm! Texten till Love minus zero/no limit "My love laughs like the flowers / Valentines can't buy her"!

Vissa påstår att Dylan inte kan sjunga. Jag påstår att vissa inte kan lyssna. Hör, hör som han sjunger! Oefterhärmligt, precis som alla bra sångare/sångerskor (oavsett om de är utrustade med klockrena röster) går det rakt in i hjärtat. Det kanske låter nasalt när han sjunger, men det går ju rakt in i hjärtat. Han sjunger så man tror honom genom alla vindlande beskrivningar om kärlekar, Maggie's pappa, Columbus, Edens portar och Mr Tamburin. Stora sångare/sångerskor lyckas med det och det är det som skiljer dem från de stora mängden. Antalet sånglektioner har egentligen aldrig haft något att göra med hur bra man sjunger.

Bringing it all back home är en skiva som trots 43 år på nacken lever och andas och finns här och nu. Man kan ju ibland undra varför vissa personer skriker sig hesa över ny indiepop när man plocka fram musikhistoriens klassikerplattor och inse skillnaden...

Dylan alltså. Vilken makalöst kreativ och lysande period han måste ha haft där kring andra halvan av sextiotalet. Jag jämförde honom med Miles Davis senast och jag gör det igen. Det är ju ändå två av populärmusikhistoriens allra största, tillsammans med James Brown, Louis Armstrong, John Coltrane, Beatles, Rolling stones, Bruce Springsteen och Madonna. Miles Davis hade också några år av makalös kreativitet kring slutet av 50-talet och början på sextiotalet. En likadan formtopp hade Bowie kring 1977, Prince i slutet av 80-talet och Jay-Z kring millenieskiftet.

Mycket tjat. Köp Brining it all back home nu. Du kommer älska den!

***

Ni såg säkert nyheten i förra veckan. Håkan släpper nytt och spelar åtminstone på tre ställen i år (Gbg, Sthlm och på Way out west i Gbg). Men fler spelningar lär tillkomma. Albumet kommer 26 mars. Förhoppningarna är skyhöga, var står han nu? Vad tog han med sig från Brasilien? Har han bytt bort Taube- och visorna? Blir det rock, blir det soul? Blir det årets album? Förmodligen.

Som Dylan i filmerna

Kommande tiden kommer nog domineras av Bob Dylan. Det var längesen han och jag umgicks på daglig basis, men från om med idag börjar en ny Dylanperiod. Idag beställde jag Freewheelin' Bob Dylan och Bringing it all back home.

Dylan är en sån person som jag älskar för att han har prövat så många olika stilar, precis som Miles Davis gjorde i sin karriär. Möjligtvis blev inte allt av samma kvalitet men drivkraften att alltid förnya sig är värd långt mycket mer än en enstaka dålig platta, särskilt när dessa herrar har spottat ur sig så mycket fenomenalt bra musik. På svensk nivå är väl Nicolai Dunger den som kommer närmast i jämförelsen att pröva olika musikaliska uttryck.

Kompromisslösheten är också slående. När Dylan etablerat sig som folksångare, lyssnar han inåt, går vidare och börjar lira rock med elgitarr, vilket hans ursprungliga publik ansåg som ett helgerån. Efter en tid lämnade han även den stilen och gjorde senare mycket annat, bland annat religiösa låtar. När Miles Davis redan hade klarat av bebop, hardbop, orkestral jazz och att uppfinna den modala jazzen gjorde han något som inga kritiker väntade sig. Han uppfann fusion genom att kombinera rock och jazz i tidigare ohörd mix. Att aldrig stå still blev mottot.

Vem som var coolast av Miles och Dylan? Det är frågan, vissa bilder av dem är så magnetiska att man knappt kan sluta titta på dem... Vilka är dagens motsvarigheter på den punkten?

Nytt och festligt!

2008 är här! Den här bloggen lever lite på övertid, jag hade tänkt ta farväl av den vid årsskiftet men det är inte så lätt att bara sluta så där. Så jag kör på ett tag till, ska väl försöka få ur mig något en gång i veckan.

Årets första roliga nyhet är att England har fostrat en ny Dusty Springfield. Vana läsare av den här bloggen vet att Dusty är en personlig favorit för mig. Få andra har kunnat fånga både kärlekens allra lyckligaste minnen med sin röst för att i nästa låt låta uppgiven och i behov av en bamsekram. Skaffa er dubbel-cd:n Complete A and B sides och lev lyckligare.

Nya Dusty heter Duffy och är ursprungligen från Wales och sjunger ömsom sval och ömsom något hetsigare soul med tydliga drag av sextiotalets skönsjungande damer. Bara 23 år gammal men med en röst som redan är fullvuxen visar hon att hon kommer att gå riktigt långt om hon bara spelar sina kort rätt. Än så länge finns bara en singel utgiven, Rockferry, men förhoppningsvis kommer det ett album i vår.

Så här såg det ut när hon gästade Later... with Jools Holland. Låten heter Mercy.




---
Den andra saken jag tänkte tipsa om nu hör egentligen hemma i 2007 men eftersom det är en så bra låt kan jag inte undgå att skriva om den.

Det bästa med internet är, på gott och ont men allra mest på gott, är att musik finns tillgänglig på ett sätt som den aldrig har gjort tidigare. Jag är nog en av de sista årskullarna som verkligen ägnade sig åt att skapa blandband. Att spela in från radion och alltid hoppas att det inte dök upp något trafikmeddelande...

I alla fall, hypem.com är en sida som söker runt världens alla mp3bloggar och gör låtarna sök- och lyssningsbara. En annan av mina favoritartister, Jay-Z, är en sån artist som dyker upp på så många ställen (både på egen hand och i remixer av hans låtar eller gästinhopp) att det är omöjligt att hålla koll på allt själv. Då kan man gå in på hypem och söka och se vilka av hans låtar det bloggas om för tillfället. Och det var så jag hittade en skön låt: Blamma! Blamma! vs Jay-Z - Merry Xmas, Jigga man, we got you something from Boots som är en mix mellan Ernie K-Does klassiska funklåt Here come the girls (känd från Soul jazz-samlingen New Orleans Funk 1960-1975) och valda Jay-Z-verser. Jag vet inte så mycket mer om låten, men den är sjukt skön och den är inte mer än två knapptryck bort från er. Mycket enklare än på blandbandens tid.