Miles som chef

Lira bjuder på utmärkt läsning på sin hemsida. En lång artikel om hur Miles Davis var som chef.

– Det första jag tittar på hos en musiker är hans sätt att föra sig, svarar Miles. Vad han bär för kläder, hur han pratar, hur han går. Sedan har vi förhållningssättet till instrumentet. Om han plockar upp det som om det vore en förlängning av kroppen, då kan man nästan förutsäga hur det kommer att låta.

Som Dylan i filmerna

Kommande tiden kommer nog domineras av Bob Dylan. Det var längesen han och jag umgicks på daglig basis, men från om med idag börjar en ny Dylanperiod. Idag beställde jag Freewheelin' Bob Dylan och Bringing it all back home.

Dylan är en sån person som jag älskar för att han har prövat så många olika stilar, precis som Miles Davis gjorde i sin karriär. Möjligtvis blev inte allt av samma kvalitet men drivkraften att alltid förnya sig är värd långt mycket mer än en enstaka dålig platta, särskilt när dessa herrar har spottat ur sig så mycket fenomenalt bra musik. På svensk nivå är väl Nicolai Dunger den som kommer närmast i jämförelsen att pröva olika musikaliska uttryck.

Kompromisslösheten är också slående. När Dylan etablerat sig som folksångare, lyssnar han inåt, går vidare och börjar lira rock med elgitarr, vilket hans ursprungliga publik ansåg som ett helgerån. Efter en tid lämnade han även den stilen och gjorde senare mycket annat, bland annat religiösa låtar. När Miles Davis redan hade klarat av bebop, hardbop, orkestral jazz och att uppfinna den modala jazzen gjorde han något som inga kritiker väntade sig. Han uppfann fusion genom att kombinera rock och jazz i tidigare ohörd mix. Att aldrig stå still blev mottot.

Vem som var coolast av Miles och Dylan? Det är frågan, vissa bilder av dem är så magnetiska att man knappt kan sluta titta på dem... Vilka är dagens motsvarigheter på den punkten?

Gil & Miles

Livets största fynd i iTunes music store var när jag i veckan såg att boxen The Complete Columbia Studio Recordings med Gil Evans & Miles Davis bara kostade 90 kr. 127 spår, mer än sju timmar musik.

Boxen innehåller albumen Miles ahed (1957), Porgy & Bess (1958), Sketches of Spain (1960) och Quiet nights (1962) plus en lång rad alternativa tagningar. Sketches of Spain har jag sedan tidigare och har skrivit om den här och här, de övriga albumen är nya bekantskaper. Jag har inte hunnit lyssna på dem särskilt mycket än, men jag tror inte jag kommer bli besviken. Miles ahead, Porgy & Bess och Sketches of Spain brukar räknas som mästerverk och några av alla russin i den stora Mileskakan. Dessa tre album har fått 5 av 5 stjärnor på allmusic.coms ranking, vilket brukar vara en god värdemätare på musik.

Gil Evans del i det hela? Gil Evans arrangerade låtarna till små symfonier. Till sin hjälp hade han alltid ett storband fullt med ypperliga instrumentalister som antingen på egen hand bygger upp stämningen eller lägger en ljudmatta som Miles trumpet kan sväva iväg över. Har man gillat Kind of blue kommer man nog gilla den här musiken också. Är man mer inne på sentida Miles så märker man snabbt att detta skiljer sig avsevärt från till exempel Bitches brew och Jack Johnson. Men det är egentligen lika het musik som Miles runs the voodoo down från Bitches brew. Bara att dessa inspelningar är mer lättlyssnade, men med samma intensitet och kompromisslöshet som det mesta Miles gjorde.

Visst är boxar i "verkligt" format mycket trevliga att äga, men den här kostar ett antal hundralappar om man vill köpa den faktiska boxen. Så att lägga 90 kr på de här 127 låtarna är verkligen årets största rekommendation. Det här är musik som lät fantastisk när den spelades in och nu snart femtio år senare blir man lika förtrollad som då. Denna musik kommer leva till tidernas slut. Det är verkligen inte mycket musik i den här världen som är så här bra. Lyssna och njut!

Kind of blue - boken

Imorse läste jag ut boken Kind of blue: The making of the Miles Davis masterpiece av Ashley Kahn som avhandlar hela historien kring hur Kind of blue blev till. Man får reda på vad som fick Miles Davis att vilja testa vad man kan åstadkomma om man sänkte tempot en aning jämfört med annan samtida jazz, allt om låtarnas uppbygnad, studion där allt spelades in, hur han träffade sina bandmedlemmar, vad musiken har betytt för andra och varför skivan blev så framgångsrik och mycket, mycket mera.

För en jazzintresserad som mig som dessutom håller Kind of blue som en av de allra bästa skivor som har gjorts är detta 200 mycket trevliga sidor. Rekommenderas å det varmaste.

Skivmässa 28/10 2006

David Bowie - Heroes
Graham Nash - Songs for beginners
Van Morrison - Astral weeks
Nick Lowe - The rose of England
Michael Jackson - Thriller
Miles Davis - Jack Johnson
Frank Sinatra - Come fly with me
Frank Sinatra - Strangers in the night
Frank Sinatra - In the wee small hours
Duke Ellington - Peer Gynt/Suite Thursday
Burt Bacharach - Make it easy on yourself
Sade - Promise
Lill Lindfors - Du är den ende
Simon & Garfunkel - The concert in Central Park
Donald Fagen - The nightfly

Summa 280 kr inklusive inträde. 15 skivor (vinyl), snittpris: 18.7 kr/skiva.

En del nya skivor med gamla favoritartister, en del impulsköp mycket på grund av omslagen och en del bara för att de var billiga. Har hunnit lyssna på Heroes (verkar vara riktigt bra), Astral weeks (liten besvikelse men The way young lovers do är en av världens bästa låtar, fast det visste jag redan innan), Songs for beginners (Graham Nash är en ny bekanskap för mig men det lät mycket lovande), Come fly with me (Frank är alltid Frank, nu har jag fem Frank Sinatra-skivor vilket gör honom till delad tredje plats i antalet skivor i min samling. Jag har också fem skivor med Jonas Kullhammar Quartet. Sju skivor med Miles Davis och åtta skivor med Nicolai Dunger).

Skivmässor är kul. Gamla män säljer skivor till unga män, typ. Jag vet inte vad det beror på men intresset för skivmässorna i den här stan är stort. Skivindustrin kanske inte säljer så mycket nya skivor men de som redan är sålda en gång kan nog byta ägare ett antal gånger, så intresset för musik är det inget fel på. Vinylskivor har något magiskt över sig. "Det kommer alltid nya generationer som vill höra Iggy skrika" som jag har för mig att Thomas Öberg i bob hund så pricksäkert uttryckte det. Jag gillar särskilt när man kan fynda skivor för 10, 20 kr/st då blir det att man plockar på sig ganska många. Man får väl räkna med några snedsteg varje gång men kostar de bara 20 kr så är det inget problem. Den dyraste skivan jag köpte idag var Heroes, den kostade 60 kr. Stod och fingrade på Marvin Gaye & Tammi Terrells andra duettskiva som kostade 75 kr men avstod, kanske en annan gång.

De fem bästa ögonblicken i musik någonsin

5. Jay-Z - I just wanna love you (give it 2 me)
För ögonblicket mot slutet av låten när han börjar rabbla upp olika klubbar runt om i världen och toppar med "Bubblin' in Dublin".

4. Nancy Sinatra - These boots are made for walking
För ögonblicket när Nancy säger "Are you ready boots? Start walking!" och sen börjar ett funkjam i typ tio sekunder och sen är låten slut.

3. Håkan Hellström - Magiskt, men tragiskt
För ögonblicket när Håkan sjunger "Jag dansar med en flicka hon dansar mig galen" samtidigt som Fredrik Sandsten börjar smattra rejält på trummorna.

2. Miles Davis - So what
För ögonblicket när Miles tar sina första trumpettoner och det låter som han snubblar lite på dem.

1. The Crystals - Santa Claus is coming to town
För ögonblicket efter det talade introt när Phil Spectors enorma ljudvägg sätter in så har jag noll motståndskraft, bättre blir det inte.


Ta listan med en nypa salt förstås.

Topp 25: Låtarna

Det här var både lättare och svårare än albumen, lättare att hitta vilka 25 som ska vara med men svårare att rangordna dem.



25. Esbjörn Svensson Trio - From Gagarin's point of view
24. Jonas Kullhammar Quartet - Corny waltz
23. A Camp - I can buy you
22. Dave Brubeck - Take five
21. The Crystals - Da doo ron ron
20. Sade - It's only love that gets you through
19. Kanye West - Diamonds from Sierra Leone (remix)
18. The Smiths - There is a light that never goes out
17. Sam Cooke - A change is gonna come
16. John Coltrane - Softly as in a morning sunrise
15. Kanye West - Jesus walks
14. Jackson 5 - I want you back
13. Håkan Hellström - Rockenroll, blåa ögon - igen
12. Bob Marley & The Wailers - Waiting in vain
11. Miles Davis - So what
10. Marvin Gaye - What's going on?
9. Broder Daniel - Shoreline
8. Jay-Z - Heart of the city (Ain't no love)
7. Simon & Garfunkel - The only living boy in New York
6. Curtis Mayfield & The Impressions - People get ready
5. Håkan Hellström - Nu kan du få mig så lätt
4. The Isley Brothers - This old heart of mine
3. Sade - By your side
2. John Coltrane - Greensleeves
1. Håkan Hellström - Kom igen Lena!

Topp 25

Jag är 22. Här är min lista.



25. Freddie Hubbard - Ready for Freddie
24. The Torbjörn Zetterberg Hot Five - Förtjänar mer uppmärksamhet
23. Bettye Swann - Bettye Swann
22. Patrik Boman - Seven piece machine
21. Magnus Carlson - Allt är bara du, du, du
20. Simon & Garfunkel - Bookends
19. Moneybrother - To die alone
18. Frank Sinatra - Songs for swinging lovers
17. Jan Johansson - Jazz på svenska
16. The Cardigans - Long gone before daylight
15. Timbuktu - Alla vill till himmelen men ingen vill dö
14. Simon & Garfunkel - Bridge over troubled water
13. Miles Davis - Someday my prince will come
12. Nicolai Dunger - Soul rush
11. Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser
10. Marvin Gaye & Tammi Terrell - United
9. Kanye West - The College dropout
8. Jonas Kullhammar Quartet - Son of a drummer
7. Nick Lowe - The Convincer
6. Diverse artister - The House that Trane built
5. Björn Olsson - Björn Olsson (Kräftan)
4. Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg
3. Sade - Lovers rock
2. Miles Davis - Kind of blue
1. Håkan Hellström - Det är så jag säger det

Miles Davis - Someday my prince will come

Om jag först var lite tveksam till hur bra Sketches of Spain var så är det ingen tvekan om hur bra Someday my prince will come är.

Den är inget annat än ett mästerverk.

Detta är det sjätte Milesalbum som jag skaffat och det är bara Kind of blue som är bättre men Someday är snudd på lika bra, lika vacker, lika brilljant. Och det är inte så konstigt, skivan är inspelad i mars 1961, för 45 år sedan alltså. De flesta musikerna är kvar från Kind of blue-sessionen. Jimmy Cobb trummar, Paul Chambers spelar bas, Wynton Kelly som bara fick spela piano på Freddie Freeloader får här spela på alla låtar, John Coltrane är med på två spår annars är det Hank Mobley som fått ta Cannonball Adderlys plats och han gör det riktigt, riktigt bra.

Detta är midnattsjazz och frukostjazz och middagsjazz och kärleksjazz och precis vad ni vill. För det är grymt bra rakt igenom, upp och ner, inifrån och ut, kors och tvärs, fram och tillbaka. Det var rätt länge sen jag blev så överraskat glad över en jazzskiva. Jag trodde jag hade lärt mig nånting om hur vacker musik i allmänhet och jazz i synnerhet kan bli och ändå så blir jag överkörd och lycklig av den här stillsamma, eftertänksamma skivan.

Radioprataren Stefan Wermelin brukar tydligen fråga personer han möter om deras musikaliska husgudar så här: "Två namn får du säga. Så får man ett hum och man vet ungefär var vi ligger" (La Musik nr 3). På en sån fråga finns det bara två namn som verkligen skulle gälla som svar. I mitt fall heter dom Håkan Hellström och Miles Davis. Håkans plats är given efter alla dessa år, den andra platsen är mer tveksam. Vilka finns egentligen som man bryr sig så mycket om?

• Jonas Kullhammar förstås men mest för hans skivbolag och för att han hjälpte mig att få upp ögonen för jazzen och kanske inte så mycket för hans egna plattor.
• Bob Marley har jag knappt hört en dålig låt med men jag lyssnar inte särskilt mycket på Marley ändå.
• Marvin Gaye? Fantastisk sångare (kanske den bästa röst jag kan komma på) men än så länge har jag faktiskt bara duettskivan United med Tammi Terrell samt en live-dvd och det är lite för lite för att ta plats bland mina musikaliska husgudar.
• Oasis var stora under några år på högstadiet men det är länge sen nu.
• bob hund var stora under gymnasiet men knappast musikalisk husgud.
• Nicolai Dunger har jag åtta skivor med och är en ganska stark kandidat, främst för viljan att aldrig sluta experimentera.
• Goran Kajfes är den musiker som har medverkat på flest plattor i min samling, både i eget namn och med Oddjob, Nacka forum, Nicolai Dunger, Bo Kaspers Orkester, Papa Dee, Mando diao, The Solution, Moneybrother och ev. ännu fler.
  

Alternativen är inte jättestarka (för utom Kullhammar) men när man hör skivor som Someday my prince will come blir det tydligt att Miles är en av två musikaliska husgudar. Och det är nog inte omöjligt att Someday my prince will come tar en plats bland 10 skivor på en öde ö nån gång i framtiden. Eller så är allt bara en stormig förälskelse. Det kan ta slut imorgon eller hålla på för alltid. Ibland är det så.

De spanska skisserna del 2

Nu vet jag vad jag ska tycka om Sketches of Spain. En lyssning på ganska svag volym som ackompanjemang till mitt tentaplugg var allt som krävdes.

Det är en underbar skiva.

Miles Davis - Sketches of Spain

Vissa skivor handlar om kontraster mellan genrer och tempo.
Vissa skivor handlar mest av allt om enskilda låtar.

Vissa skivor handlar om att bygga stämningar. Detta är en sån skiva.

Sketches of Spain är en av Miles största klassiker vid sidan av Kind of blue. Bithes brew, In a silent way och några har väl ungefär samma klassikerstatus som de spanska skisserna som han och Gil Evans & co gjorde 1959-1960.

Det låter knappast som jazz brukar låta och inte riktigt som klassisk musik heller men nånstans däremellan befinner sig skivan rent ljudmässigt. Sen börjar det bli svårt att beskriva den. Den tog mig inte i ett järngrepp som Kind of blue gjorde första gången som jag hörde den. Och den skakar inte om och livar upp som Miles smiles. Men det är långt ifrån besvikelse också, det är en skiva som handlar om att bygga stämningar och som sådan är den utmärkt. Det är lätt att föreställa sig den torra spanska landsbygden under den stekande solen. Miles spelar förstås oklanderligt, kanske mest i låten Saeta där han får briljera med sin trumpetton.

Summa sumarum vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om den. Det är en bra skiva inget snack om den saken men den har inte överraskat heller. Förmodligen kommer den att växa med tiden. Och det är ju alltid ett gott tecken.

10 skivor på en öde ö

Just idag, just nu, skulle listan bli så här:

Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg
För titelspåret, En vän med en bil och för att han står framför spegeln och vill förändra allt och allt som han ser i den och för att jag fortfarande undrar vem som kysste Elin bakom ryggen på Marie, var det den stora poeten som hon var förälskad i?
Håkan Hellström - Det är så jag säger det
För att det är Världens bästa skiva i Min värld. Jag kan inte skryta med att världens bästa skiva skulle vara någon obskyr platta som allt för få har hört. Det är så jag säger det känner alla till, åtminstone en låt som har nånting med Lena i titeln, men få älskar nog den så mycket som jag. Från det att gitarren börjar i Mitt Gullbergs kaj paradis är jag fast. Rockenroll blåa ögon -igen och Minnen av aprilhimlen och Kom igen Lena och alla de andra. Efter succen med debuten stannade aldrig Håkan och tänkte efter, han skrev några nya låtar och resultatet blev häpnadsväckande. Poesi och popmusik i finaste kombination.
Håkan Hellström - Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått
Inte lika självklar som de tre tidigare (men skulle idag välja den framför kolikbarnet) och alla låtar är inte oumbärliga men här finns ändå bättre popmusik än vad vissa åstadkommer under hela sina karriärer, och då är ändå detta låtar som har blivit över. Jag hatar... kan vara den bästa texten som han har skrivit.
Sade - By your side
För det okuvliga hoppet, längtan, kärleken, trösten, räddningen.
Miles Davis - Kind of blue
För skönheten, samspelet, låtarna och för tidpunkten i So what när Miles för första gången kommer in med sin trumpet är musikmagi i sin renaste form. En skiva man aldrig tröttnar på.
Nick Lowe - The convincer
För att den är en musikalisk motsvarighet till Lost in translation. Nick Lowe är en gammal brittisk gentleman som sjunger enkla poplåtar om svunnen kärlek, ny kärlek och allt där emellan. Bara titlarna talar sitt tydliga språk: Lately I've let things slide, She's got soul, Homewrecker, I'm a mess, Between dark and dawn, Has she got a friend? och den mest talande av dem alla; Only a fool breaks his own heart. Nick Lowe har desstom skrivit (What's so funny 'bout) Peace love and understanding som Bill Murray sjunger kareoke till i filmen.
Marvin Gaye & Tammi Terrell - United
För att den är den mest förälskade skiva, tillsammans med Frank Sinatras Songs for swinging lovers, jag har hört. Och att lyssna på den är underbart värmande. Marvin och Tammi låtsades att de älskade varandra när de sjöng och vackrare duettmusik har inte gjorts sedan dess.
Nicolai Dunger - Soul rush
För att den aldrig upphör att förvåna. Här finns nya saker att upptäcka för varje gång man hör den. Dunger har aldrig varit bättre än här.
Jonas Kullhammar Quartet - Plays loud for the people
För att jazz inte blir mycket bättre än så här. Kvartetten är oerhört samspelad och låtmaterialet nästan fläckfritt. Resultatet blev bedårande.
Hello saferide - Introducing Hello Saferide
För att den värmer. Just nu är det en av de bästa skivor jag vet. Låtarna fäster som klister. Annika sjunger underbart. Texterna är välskrivna. Man ler när man lyssnar, bara en sån sak.

Miles smiles

Tänkte försöka skriva mer om jazz framöver. Detta var ändå tänkt som en jazzblogg men så har det inte blivit riktigt av olika anledningar.

Det finns ett citat som har följt med mig sedan jag läste det första gången i Jan Gradvalls recension av John Lewis skiva Evolution II (bra skiva f ö):

"Men annars saknar jag verkligen någon tidning som på ett trovärdigt sätt guidar till nyinspelad jazz. Någon som kan sortera bort "jazz för jazzfreaks" , lyfta jazzen ur reservatet, jämföra den nya jazzen med annan nyinspelad musik, och lyfta fram det som är lika bra som säg den senaste Jay-Z eller Angie Stone. Någon som fattar att Blue Note och Def Jam stått för precis samma sak."

Jag tror inte att jag kan åstadkomma särskilt mycket av citatet men det får bli någon slags inspirationskälla från och med nu.

Först ut blir Miles Davis Quintet - Miles smiles som har varit i min ägo ett tag men som bara blir bättre och bättre för varje gång. Baksidestexten utnämner det till den bästa jazzskivan under de senaste decennierna och det har jag ingen chans att bekräfta eller dementera och det är väl inte så intressant heller. Det riktigt viktiga som man bör känna till om denna skiva är att den är minst lika bra som Kind of blue. Miles smiles är definitivt inte lik Kind of blue till det yttre men den är precis lika välspelad och underbar. Det låter som musikerna är telepatiskt länkade till varandra för samspelet är ruskigt bra. Miles smiles kommer inte locka lika många lyssnare som Kind of blue och därmed inte få samma rykte. För där Kind of blue är subtil och vacker är Miles smiles mer brännande het och hetsig men precis lika bra. Musikerna från Kind of blue är utbytta mot Wayne Shorter (tenoxsax), Herbie Hancock (piano), Ron Carter (bas) och Tony Williams (trummor, bara 20 år gammal vid inspelningen men ruggigt bra) och hela skivan spelades in 24 och 25 oktober 1966 i New York. Grunden ligger i kompet hos Carter och Williams som verkligen lyfter fram Miles, Hancock och Shorter. Shorter har skrivit de flesta låtarna och min favorit är upptempolåten Dolores. Carter och Williams hetsar först Miles och sedan Shorter och slutligen Hancock till bättre och bättre nivåer. Underbart.

Att jämföra Miles smiles med någon ny jazz är svårt. Markus på Jazz på svenska är jämför Atomic med Miles Davis Quintet och det stämmer säkert, men jag har inte hört Atomic än så jag vet inte. Att jämföra det med annan nutida musik är inte heller helt lätt men eftersom Miles Davis alltid gick sina egna vägar och har visat upp många olika spelstilar och blandat genrer till höger och vänster så kan man dra paralleller till Håkan Hellström och Nicolai Dunger även fast de inte påminner om Miles rent ljudmässigt. Dungers A dress book är väl det närmaste man kommer i så fall.

Hur som helst. Miles smiles är en ruggigt bra skiva, om man bara har Kind of blue sedan tidigare ska man inte förvänta sig att man direkt kommer att gilla denna. Men den växer och visar upp en helt annan Miles Davis än vid Kind of blue-tiden. Men om jag tvingas välja mellan Kind of blue och Miles smiles så kommer jag fortfarande att ta Kind of blue eftersom jag har ett längre förhållande till den.