Miles Davis - Someday my prince will come

Om jag först var lite tveksam till hur bra Sketches of Spain var så är det ingen tvekan om hur bra Someday my prince will come är.

Den är inget annat än ett mästerverk.

Detta är det sjätte Milesalbum som jag skaffat och det är bara Kind of blue som är bättre men Someday är snudd på lika bra, lika vacker, lika brilljant. Och det är inte så konstigt, skivan är inspelad i mars 1961, för 45 år sedan alltså. De flesta musikerna är kvar från Kind of blue-sessionen. Jimmy Cobb trummar, Paul Chambers spelar bas, Wynton Kelly som bara fick spela piano på Freddie Freeloader får här spela på alla låtar, John Coltrane är med på två spår annars är det Hank Mobley som fått ta Cannonball Adderlys plats och han gör det riktigt, riktigt bra.

Detta är midnattsjazz och frukostjazz och middagsjazz och kärleksjazz och precis vad ni vill. För det är grymt bra rakt igenom, upp och ner, inifrån och ut, kors och tvärs, fram och tillbaka. Det var rätt länge sen jag blev så överraskat glad över en jazzskiva. Jag trodde jag hade lärt mig nånting om hur vacker musik i allmänhet och jazz i synnerhet kan bli och ändå så blir jag överkörd och lycklig av den här stillsamma, eftertänksamma skivan.

Radioprataren Stefan Wermelin brukar tydligen fråga personer han möter om deras musikaliska husgudar så här: "Två namn får du säga. Så får man ett hum och man vet ungefär var vi ligger" (La Musik nr 3). På en sån fråga finns det bara två namn som verkligen skulle gälla som svar. I mitt fall heter dom Håkan Hellström och Miles Davis. Håkans plats är given efter alla dessa år, den andra platsen är mer tveksam. Vilka finns egentligen som man bryr sig så mycket om?

• Jonas Kullhammar förstås men mest för hans skivbolag och för att han hjälpte mig att få upp ögonen för jazzen och kanske inte så mycket för hans egna plattor.
• Bob Marley har jag knappt hört en dålig låt med men jag lyssnar inte särskilt mycket på Marley ändå.
• Marvin Gaye? Fantastisk sångare (kanske den bästa röst jag kan komma på) men än så länge har jag faktiskt bara duettskivan United med Tammi Terrell samt en live-dvd och det är lite för lite för att ta plats bland mina musikaliska husgudar.
• Oasis var stora under några år på högstadiet men det är länge sen nu.
• bob hund var stora under gymnasiet men knappast musikalisk husgud.
• Nicolai Dunger har jag åtta skivor med och är en ganska stark kandidat, främst för viljan att aldrig sluta experimentera.
• Goran Kajfes är den musiker som har medverkat på flest plattor i min samling, både i eget namn och med Oddjob, Nacka forum, Nicolai Dunger, Bo Kaspers Orkester, Papa Dee, Mando diao, The Solution, Moneybrother och ev. ännu fler.
  

Alternativen är inte jättestarka (för utom Kullhammar) men när man hör skivor som Someday my prince will come blir det tydligt att Miles är en av två musikaliska husgudar. Och det är nog inte omöjligt att Someday my prince will come tar en plats bland 10 skivor på en öde ö nån gång i framtiden. Eller så är allt bara en stormig förälskelse. Det kan ta slut imorgon eller hålla på för alltid. Ibland är det så.