10 skivor på en öde ö

Just idag, just nu, skulle listan bli så här:

Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg
För titelspåret, En vän med en bil och för att han står framför spegeln och vill förändra allt och allt som han ser i den och för att jag fortfarande undrar vem som kysste Elin bakom ryggen på Marie, var det den stora poeten som hon var förälskad i?
Håkan Hellström - Det är så jag säger det
För att det är Världens bästa skiva i Min värld. Jag kan inte skryta med att världens bästa skiva skulle vara någon obskyr platta som allt för få har hört. Det är så jag säger det känner alla till, åtminstone en låt som har nånting med Lena i titeln, men få älskar nog den så mycket som jag. Från det att gitarren börjar i Mitt Gullbergs kaj paradis är jag fast. Rockenroll blåa ögon -igen och Minnen av aprilhimlen och Kom igen Lena och alla de andra. Efter succen med debuten stannade aldrig Håkan och tänkte efter, han skrev några nya låtar och resultatet blev häpnadsväckande. Poesi och popmusik i finaste kombination.
Håkan Hellström - Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått
Inte lika självklar som de tre tidigare (men skulle idag välja den framför kolikbarnet) och alla låtar är inte oumbärliga men här finns ändå bättre popmusik än vad vissa åstadkommer under hela sina karriärer, och då är ändå detta låtar som har blivit över. Jag hatar... kan vara den bästa texten som han har skrivit.
Sade - By your side
För det okuvliga hoppet, längtan, kärleken, trösten, räddningen.
Miles Davis - Kind of blue
För skönheten, samspelet, låtarna och för tidpunkten i So what när Miles för första gången kommer in med sin trumpet är musikmagi i sin renaste form. En skiva man aldrig tröttnar på.
Nick Lowe - The convincer
För att den är en musikalisk motsvarighet till Lost in translation. Nick Lowe är en gammal brittisk gentleman som sjunger enkla poplåtar om svunnen kärlek, ny kärlek och allt där emellan. Bara titlarna talar sitt tydliga språk: Lately I've let things slide, She's got soul, Homewrecker, I'm a mess, Between dark and dawn, Has she got a friend? och den mest talande av dem alla; Only a fool breaks his own heart. Nick Lowe har desstom skrivit (What's so funny 'bout) Peace love and understanding som Bill Murray sjunger kareoke till i filmen.
Marvin Gaye & Tammi Terrell - United
För att den är den mest förälskade skiva, tillsammans med Frank Sinatras Songs for swinging lovers, jag har hört. Och att lyssna på den är underbart värmande. Marvin och Tammi låtsades att de älskade varandra när de sjöng och vackrare duettmusik har inte gjorts sedan dess.
Nicolai Dunger - Soul rush
För att den aldrig upphör att förvåna. Här finns nya saker att upptäcka för varje gång man hör den. Dunger har aldrig varit bättre än här.
Jonas Kullhammar Quartet - Plays loud for the people
För att jazz inte blir mycket bättre än så här. Kvartetten är oerhört samspelad och låtmaterialet nästan fläckfritt. Resultatet blev bedårande.
Hello saferide - Introducing Hello Saferide
För att den värmer. Just nu är det en av de bästa skivor jag vet. Låtarna fäster som klister. Annika sjunger underbart. Texterna är välskrivna. Man ler när man lyssnar, bara en sån sak.