Skivmässa 28/10 2006

David Bowie - Heroes
Graham Nash - Songs for beginners
Van Morrison - Astral weeks
Nick Lowe - The rose of England
Michael Jackson - Thriller
Miles Davis - Jack Johnson
Frank Sinatra - Come fly with me
Frank Sinatra - Strangers in the night
Frank Sinatra - In the wee small hours
Duke Ellington - Peer Gynt/Suite Thursday
Burt Bacharach - Make it easy on yourself
Sade - Promise
Lill Lindfors - Du är den ende
Simon & Garfunkel - The concert in Central Park
Donald Fagen - The nightfly

Summa 280 kr inklusive inträde. 15 skivor (vinyl), snittpris: 18.7 kr/skiva.

En del nya skivor med gamla favoritartister, en del impulsköp mycket på grund av omslagen och en del bara för att de var billiga. Har hunnit lyssna på Heroes (verkar vara riktigt bra), Astral weeks (liten besvikelse men The way young lovers do är en av världens bästa låtar, fast det visste jag redan innan), Songs for beginners (Graham Nash är en ny bekanskap för mig men det lät mycket lovande), Come fly with me (Frank är alltid Frank, nu har jag fem Frank Sinatra-skivor vilket gör honom till delad tredje plats i antalet skivor i min samling. Jag har också fem skivor med Jonas Kullhammar Quartet. Sju skivor med Miles Davis och åtta skivor med Nicolai Dunger).

Skivmässor är kul. Gamla män säljer skivor till unga män, typ. Jag vet inte vad det beror på men intresset för skivmässorna i den här stan är stort. Skivindustrin kanske inte säljer så mycket nya skivor men de som redan är sålda en gång kan nog byta ägare ett antal gånger, så intresset för musik är det inget fel på. Vinylskivor har något magiskt över sig. "Det kommer alltid nya generationer som vill höra Iggy skrika" som jag har för mig att Thomas Öberg i bob hund så pricksäkert uttryckte det. Jag gillar särskilt när man kan fynda skivor för 10, 20 kr/st då blir det att man plockar på sig ganska många. Man får väl räkna med några snedsteg varje gång men kostar de bara 20 kr så är det inget problem. Den dyraste skivan jag köpte idag var Heroes, den kostade 60 kr. Stod och fingrade på Marvin Gaye & Tammi Terrells andra duettskiva som kostade 75 kr men avstod, kanske en annan gång.

Topp 25: Låtarna

Det här var både lättare och svårare än albumen, lättare att hitta vilka 25 som ska vara med men svårare att rangordna dem.



25. Esbjörn Svensson Trio - From Gagarin's point of view
24. Jonas Kullhammar Quartet - Corny waltz
23. A Camp - I can buy you
22. Dave Brubeck - Take five
21. The Crystals - Da doo ron ron
20. Sade - It's only love that gets you through
19. Kanye West - Diamonds from Sierra Leone (remix)
18. The Smiths - There is a light that never goes out
17. Sam Cooke - A change is gonna come
16. John Coltrane - Softly as in a morning sunrise
15. Kanye West - Jesus walks
14. Jackson 5 - I want you back
13. Håkan Hellström - Rockenroll, blåa ögon - igen
12. Bob Marley & The Wailers - Waiting in vain
11. Miles Davis - So what
10. Marvin Gaye - What's going on?
9. Broder Daniel - Shoreline
8. Jay-Z - Heart of the city (Ain't no love)
7. Simon & Garfunkel - The only living boy in New York
6. Curtis Mayfield & The Impressions - People get ready
5. Håkan Hellström - Nu kan du få mig så lätt
4. The Isley Brothers - This old heart of mine
3. Sade - By your side
2. John Coltrane - Greensleeves
1. Håkan Hellström - Kom igen Lena!

Bäst just nu

1. Vädret
Kommentar överflödig.
2. Simon & Garfunkel
Ja, jag är gravt försjunken i S&G:s musik för tillfället. Bookends är minst lika bra som Bridge over troubled water. Jag begriper inte riktigt varför alla deras melodier sätter sig så klockrent och också känns som den varmaste filten och kaffe sedan rostat bröd. Ok?
3. Plötsligt i Vinslöv (dvd)
Underfundig reality-tv och rolig dokumentär på samma gång.
4. Jonas Kullhammar
Se tidigare inlägg.
5. The Radio dept (konsert)
Trots lite tvivel var de rikigt bra live. Man kunde stå och blunda och bara sjunka in i musiken. Dock spelade de inte I don't need love I've got my band som nog är deras bästa.
6. Tjuvlyssna (blogg)
Blogg med uppsnappade konversationer och det är stor humor och samtidigt stor förvåning över vad som sägs egentligen. Sant eller inte, det är riktigt kul. Länk.

Bokslut

"Let us be lovers,
We'll marry our fortunes together"
(Simon & Garfunkel - America)

Är det inte de bästa öppningsraderna nånsin på en låt så säg. Bättre än mina tidigare kandidater:

"Jag hör fortfarande hur havsvindarna blåser
Jag ser fortfarande hur hennes mörka ögon glöder"
(Håkan Hellström - Jag har varit i alla städer)

"It's a good thing tears never show in the pouring rain"
(Robyn - Be mine!)

Och är inte omslagsfotot till Bookends ett av världens finaste? Med Paul Simons stora ögon och Art Garfunkel lätt drömmande och handen så snyggt placerad bakom örat.

Om den är lika bra som Bridge over troubled water är för tidigt att säga men så kan mycket väl vara fallet.

Skivmässa

Sju skivor, 120 kr. Härligt.

Simon & Garfunkel - Bookends
Paul Simon - There goes rhymin' Simon
Dave Brubeck - Greatest hits
Sam & Dave - Soul sister brown sugar
Diana Ross - Diana
Prince - Dirty mind
Fleetwood Mac - Rumors

En skiva att bo i

Jag hade en skiva som stod långt bak i vinylsamlingen men som en dag sa: "Hej, hej, minns du mig? För ett tag sen så gav du mig numret till dig."

Nej, jag mindes inte egentligen så mycket. Men blev desto gladare.

Skivan kan vi kalla Bridge over troubled water och den är nu mer än bara en skiva.

Nu är den ett hus. Jag bor där ibland.

Att bo i skivor kan vara underbart. Det händer mer och mer sällan nu för tiden. Köper mer än vad jag hinner ta till mig. Tar mig sällan tillräckligt med tid.

Redan 1970 byggde Simon & Garfunkel ett hus med elva rum. En helhet. Under vinter/våren har den varit den mest spelade skivan hos mig. Den är fantastiskt bra, elva popsånger som spänner över allt. De vågar vara sorgliga, roliga, förälskade, poetiska och melodierna har inte åldrats en sekund. Stämsång. Sa nån pop?

"I have squandered my resistance
for a pocketful of mumbles
such are promises"
(The boxer)

"I will comfort you
I'll take your part
When darkness comes
And pain is all around"
(Brigde over troubled water)

Det är skiva att hålla hårt i stormen, en skiva som hindrar att regnet tar sig ner på insidan av kragen. Som erbjuder verklighetsflykt och tröst. Kanske är det samma sak. I alla fall är det något av det viktigaste som musik kan betyda för mig. Verklighetsflykt kan vara drömmar, dans och allt man inte trodde fanns. Enda gångerna man blir väckt är när man måste byta från A-sidan till B-sidan och i sista låten Song for the asking finns ett litet hack i mitt vinylex så då måste man knufffa armen lite framåt för att den inte ska stå kvar på samma ställe. Drömmar. Verklighet. Mitt emellan.

"I've got nothing to do today but smile" (The only living boy in New York)

Precis.

Den första vårsolen

Jag hade egentligen tänkt skriva en text om Torbjörn Zetterbergs Krissvit men den får vänta.

Det kom lite annat i vägen som jag bara måste berätta om.

Till att börja med kom den första vårsolen till Linköping idag. Jag älskar den och allt vad den för med sig. Miriam Aïdas Meu Brasil i lurarna och en stilla promenad och sinnena tinar.

På Beautilful souths hemsida får man veta att kommande albumet är färdiginspelat och snart klart att ges ut. På en engelsk skivbutiks hemsida ser jag att releasen är satt till 15 maj. I count the days. Uppföljaren till 2004 års bästa platta är på gång.

Joakim Simonsson verkar vara en pianist att räkna med. Har inte hört skivan än men hittade en fin liveinspelning på hans hemsida.

Det är alltid fint att hitta skivor i sin skivsamling som man har lyssnat på lite för lite för att sedan bli knäckt av hur bra de är. Jag håller för tillfället på att (försöka) lyssna igenom varenda cd jag har i mina skivhyllor. Istället för att stoppa tillbaka skivorna när jag har lyssnat på dem låter jag de ligga framme vid stereon och så ser jag hur skivhyllorna blir lite mindre fulla dag för dag. Har hållit på i minst en månad och kommit halvvägs kanske. Ibland blir man förvånad över hur lite man lyssnat på vissa skivor. T ex Smokey Robinson & The Miracles dubbelmacka Going to a go-go/Away we go-go, riktigt bra soul. Bäst av alla 27 låtar på skivan är You don't to have to say you love me som ni kan ha hört med t ex Dusty Springfield men det är denna versionen som är grejen. Smokey sjunger så ljust med sin falsett om att Hon inte behöver säga att hon älskar honom, bara kanske vara nära honom en liten stund just nu, inte för alltid, för han vet att kärleken från hennes sida är slut. Trots att hon har svikit honom vill han ha henne kvar. En mastodontlåt i sin pampighet trots dess trasiga text. Den fick mig att gråta en skvätt och det är ett säkert tecken på en stor låt.

I höstas på skivmässa köpte jag Simon & Garfunkel-plattan Bridge over troubled water och jag lyssnade på den ett par gånger då men sedan dess har den mest fått stå som hyllvärmare. Men i veckan plockade jag fram den och slås över hur bra den är. Rakt igenom lysande låthantverk. Jag slås över hur mycket död och olycklig kärlek det är i texterna. Eva jag hänger mig för kärleken, typ. Trodde inte att de sjöng om sånt men där hade jag lite fel. Jag slås över att de kunde göra snudd på euforisk popmusik i Keep the customer satisfied, en helt lycksalig popdänga.

Men bäst av allt är förstås The only living boy in New York - både före och efter Garden state. Framför allt efter att man har sett den. Då glömmer man den inte. "I get the news I need on the weather report / I can gather all the news I need on the weather report / Hey, I've got nothing to do today but smile". Samtidigt som Zach Braff, Natalie Portman och Peter Saarsgard testar ekot i det bottenlösa stenbrottet. (En sak som jag aldrig begript med tanke på den scenen är att bilden på filmaffischen/dvd-omslaget är tagen i solsken men i filmen är det ösregn.)

Med tanke på vårsolen lyssnade jag på Summer breeze, både med Jackie Mittoo och Isley brothers. Och nu fattar jag texten bättre. Det är inte "summer breeze makes me feel fine / blowing through the jazzman in my mind" utan "summer breeze makes me feel fine / blowing through the jasmine in my mind". Men det hade varit hundra gånger coolare om det hade varit jazzman...

10 skivor på en öde ö

Just idag, just nu, skulle listan bli så här:

Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg
För titelspåret, En vän med en bil och för att han står framför spegeln och vill förändra allt och allt som han ser i den och för att jag fortfarande undrar vem som kysste Elin bakom ryggen på Marie, var det den stora poeten som hon var förälskad i?
Håkan Hellström - Det är så jag säger det
För att det är Världens bästa skiva i Min värld. Jag kan inte skryta med att världens bästa skiva skulle vara någon obskyr platta som allt för få har hört. Det är så jag säger det känner alla till, åtminstone en låt som har nånting med Lena i titeln, men få älskar nog den så mycket som jag. Från det att gitarren börjar i Mitt Gullbergs kaj paradis är jag fast. Rockenroll blåa ögon -igen och Minnen av aprilhimlen och Kom igen Lena och alla de andra. Efter succen med debuten stannade aldrig Håkan och tänkte efter, han skrev några nya låtar och resultatet blev häpnadsväckande. Poesi och popmusik i finaste kombination.
Håkan Hellström - Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått
Inte lika självklar som de tre tidigare (men skulle idag välja den framför kolikbarnet) och alla låtar är inte oumbärliga men här finns ändå bättre popmusik än vad vissa åstadkommer under hela sina karriärer, och då är ändå detta låtar som har blivit över. Jag hatar... kan vara den bästa texten som han har skrivit.
Sade - By your side
För det okuvliga hoppet, längtan, kärleken, trösten, räddningen.
Miles Davis - Kind of blue
För skönheten, samspelet, låtarna och för tidpunkten i So what när Miles för första gången kommer in med sin trumpet är musikmagi i sin renaste form. En skiva man aldrig tröttnar på.
Nick Lowe - The convincer
För att den är en musikalisk motsvarighet till Lost in translation. Nick Lowe är en gammal brittisk gentleman som sjunger enkla poplåtar om svunnen kärlek, ny kärlek och allt där emellan. Bara titlarna talar sitt tydliga språk: Lately I've let things slide, She's got soul, Homewrecker, I'm a mess, Between dark and dawn, Has she got a friend? och den mest talande av dem alla; Only a fool breaks his own heart. Nick Lowe har desstom skrivit (What's so funny 'bout) Peace love and understanding som Bill Murray sjunger kareoke till i filmen.
Marvin Gaye & Tammi Terrell - United
För att den är den mest förälskade skiva, tillsammans med Frank Sinatras Songs for swinging lovers, jag har hört. Och att lyssna på den är underbart värmande. Marvin och Tammi låtsades att de älskade varandra när de sjöng och vackrare duettmusik har inte gjorts sedan dess.
Nicolai Dunger - Soul rush
För att den aldrig upphör att förvåna. Här finns nya saker att upptäcka för varje gång man hör den. Dunger har aldrig varit bättre än här.
Jonas Kullhammar Quartet - Plays loud for the people
För att jazz inte blir mycket bättre än så här. Kvartetten är oerhört samspelad och låtmaterialet nästan fläckfritt. Resultatet blev bedårande.
Hello saferide - Introducing Hello Saferide
För att den värmer. Just nu är det en av de bästa skivor jag vet. Låtarna fäster som klister. Annika sjunger underbart. Texterna är välskrivna. Man ler när man lyssnar, bara en sån sak.