En skiva att bo i

Jag hade en skiva som stod långt bak i vinylsamlingen men som en dag sa: "Hej, hej, minns du mig? För ett tag sen så gav du mig numret till dig."

Nej, jag mindes inte egentligen så mycket. Men blev desto gladare.

Skivan kan vi kalla Bridge over troubled water och den är nu mer än bara en skiva.

Nu är den ett hus. Jag bor där ibland.

Att bo i skivor kan vara underbart. Det händer mer och mer sällan nu för tiden. Köper mer än vad jag hinner ta till mig. Tar mig sällan tillräckligt med tid.

Redan 1970 byggde Simon & Garfunkel ett hus med elva rum. En helhet. Under vinter/våren har den varit den mest spelade skivan hos mig. Den är fantastiskt bra, elva popsånger som spänner över allt. De vågar vara sorgliga, roliga, förälskade, poetiska och melodierna har inte åldrats en sekund. Stämsång. Sa nån pop?

"I have squandered my resistance
for a pocketful of mumbles
such are promises"
(The boxer)

"I will comfort you
I'll take your part
When darkness comes
And pain is all around"
(Brigde over troubled water)

Det är skiva att hålla hårt i stormen, en skiva som hindrar att regnet tar sig ner på insidan av kragen. Som erbjuder verklighetsflykt och tröst. Kanske är det samma sak. I alla fall är det något av det viktigaste som musik kan betyda för mig. Verklighetsflykt kan vara drömmar, dans och allt man inte trodde fanns. Enda gångerna man blir väckt är när man måste byta från A-sidan till B-sidan och i sista låten Song for the asking finns ett litet hack i mitt vinylex så då måste man knufffa armen lite framåt för att den inte ska stå kvar på samma ställe. Drömmar. Verklighet. Mitt emellan.

"I've got nothing to do today but smile" (The only living boy in New York)

Precis.