Det var midsommarafton på Lyckliga gatan

Igår var det Linköpings Jazz & Blues Festival. Hela konserthuset var fyllt med musik från kl 16-01. Ludvig Berghe Trio ett av mina favoritband hade äran/oturen att vara först ut men det gjorde absolut ingenting, salen de spelade i vara fylld nästan hela tiden. Berghe måste vara en av landets bästa pianister, inte den mest nyskapande kanske men definitivt en av de mest lyssningsvärda. Oddjob spelade en hel hög med nya låtar och man kan bara hoppas att skivan är lika bra som de är live, isf kan inte mycket stoppa dem. Utöver det lyssnade jag på mer musik än vad jag orkar ta upp här.

Nästa år är det tjugoårsjubileum för festivalen och då önskar jag mig: nåt med Fabian Kallerdahl, TZH5, The Stoner, Jan Lundgren, Nacka Forum, att Håkan Hellström sjunger jazztolkningar av sina låtar (Kom igen Lena är en jazzlåt från början), Gul 3 och Yttling jazz.

(På tal om Håkan hoppas jag verkligen att nån godhjärtad person (SR, SVT eller nån) spelade in konserterna med Sven-Bertil Taube och Sveriges Radios symfoniorkester, eller ännu bättre att de ges ut som downloads någonstans. I så fall kan man tala om att det kommer bli riktigt kul med downloads; att snabbt och enkelt lägga ut livespelningar och annat trevligt. Precis som Björns vänner gjorde nyligen på Klicktrack.com.)

Och så var Eldkvarn där. Smockfull lokal och jag bestämde mig för att stå längst fram, snett framför Pluras mikrofon hamnade jag. Till festivalen hade jag tagit med mig en skiva med Ludvig Berghe Trio och en med Oddjob för att försöka få dem signerade men jag glömde ta med autografpenna så det blev inget av det. Väl på plats kom jag på att jag har ju faktiskt två Eldkvarnskivor också, det hade jag nästan glömt bort. Jag är inte jättestort Eldkvarnfan men passade ändå på att köpa Limbo och Död stjärna när ginza reade ut dem för 49 kr/se för ett par år sedan. Att stå längst fram på konserter när man slipper publiktrycket bakifrån kan vara riktigt kul, det var jag och några stycken till i min ålder samt en dam som blev alldeles till sig när de spelade Ett hus på stranden, sånt är kul att se. Folk som fortfarande går helt in i musiken trots att de inte är helt unga längre. Själv gör jag det rätt ofta, senast idag när jag lyssnade på Lovin' spoonfuls Do you believe in magic och det räcker med de inledande gitartonerna och de mycket talande textraderna "Do you believe in magic? In a young girls heart / How the music can free her whenever it starts" för att jag skulle reagera som jag alltid för i sådana lägen: le och skaka på huvudet och muttra nånting om att det är för bra för att vara sant och sedan glatt sjunga med.

"Det var midsommarafton på Lyckliga gatan / Jag gick till ett gathörn sen gick jag tillbaka" är verkligen en alldeles fantastisk beskrivning av hur lätt livet kan vara ibland. Jag hade verkligen hoppats att de skulle spela 3:ans spårvagn men såg redan på deras låtlista som satt fasttejpad scengolvet att den inte skulle komma men det gjorde inte så mycket för de bjöd på stor underhållning ändå under drygt 1 timme och 15 minuter. Nu har jag blivit Eldkvarnfan och har gjort en mental anteckning på att köpa Atlantis nån gång rätt snart i framtiden. Inte så särskilt konstigt att Håkan Hellström gillar Eldkvarn för de sjunger om ungefär samma saker på samma sätt (långa episka texter), bara ur lite olika perspektiv. Inte så konstigt, med andra ord, att jag gillar Eldkvarn också. Och så kom ett sånt där magical moment in rock också: Plura gör en lurig blinkning ner mot mig innan han vänder upp huvudet mot mikrofonen och brister ut i refrängen en gång till: "Pojkar, pojkar, pojkar, här kommer ett hundår till."