Miles Davis - Sketches of Spain
Vissa skivor handlar om kontraster mellan genrer och tempo.
Vissa skivor handlar mest av allt om enskilda låtar.
Vissa skivor handlar om att bygga stämningar. Detta är en sån skiva.
Sketches of Spain är en av Miles största klassiker vid sidan av Kind of blue. Bithes brew, In a silent way och några har väl ungefär samma klassikerstatus som de spanska skisserna som han och Gil Evans & co gjorde 1959-1960.
Det låter knappast som jazz brukar låta och inte riktigt som klassisk musik heller men nånstans däremellan befinner sig skivan rent ljudmässigt. Sen börjar det bli svårt att beskriva den. Den tog mig inte i ett järngrepp som Kind of blue gjorde första gången som jag hörde den. Och den skakar inte om och livar upp som Miles smiles. Men det är långt ifrån besvikelse också, det är en skiva som handlar om att bygga stämningar och som sådan är den utmärkt. Det är lätt att föreställa sig den torra spanska landsbygden under den stekande solen. Miles spelar förstås oklanderligt, kanske mest i låten Saeta där han får briljera med sin trumpetton.
Summa sumarum vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om den. Det är en bra skiva inget snack om den saken men den har inte överraskat heller. Förmodligen kommer den att växa med tiden. Och det är ju alltid ett gott tecken.
Vissa skivor handlar mest av allt om enskilda låtar.
Vissa skivor handlar om att bygga stämningar. Detta är en sån skiva.
Sketches of Spain är en av Miles största klassiker vid sidan av Kind of blue. Bithes brew, In a silent way och några har väl ungefär samma klassikerstatus som de spanska skisserna som han och Gil Evans & co gjorde 1959-1960.
Det låter knappast som jazz brukar låta och inte riktigt som klassisk musik heller men nånstans däremellan befinner sig skivan rent ljudmässigt. Sen börjar det bli svårt att beskriva den. Den tog mig inte i ett järngrepp som Kind of blue gjorde första gången som jag hörde den. Och den skakar inte om och livar upp som Miles smiles. Men det är långt ifrån besvikelse också, det är en skiva som handlar om att bygga stämningar och som sådan är den utmärkt. Det är lätt att föreställa sig den torra spanska landsbygden under den stekande solen. Miles spelar förstås oklanderligt, kanske mest i låten Saeta där han får briljera med sin trumpetton.
Summa sumarum vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om den. Det är en bra skiva inget snack om den saken men den har inte överraskat heller. Förmodligen kommer den att växa med tiden. Och det är ju alltid ett gott tecken.
Etiketter: Jazz, Miles Davis
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home