Yttling Jazz - Tokyo hyatt

Det är aldrig lätt att förklara hur man känner när man lyssnar på musik.

Man kan höra Så skimrande var aldrig havet som jag tycker är en av de, säg 10, finaste svenska visor som gjorts men allt man får fram efteråt är att den är, öh, "jättefin". Bara för att det låter så konstigt att börja snacka efter att man har hört en riktigt bra låt.

Det är som när Anders Wendin (Moneybrother) själv fick välja låtar i Musikjournalen i P3 en gång och valde Al Greens Could I be the one som låt nummer två och alla som har hört den vet att det är omöjligt att säga någonting efteråt eftersom låten själv säger precis allt som egentligen behöver sägas om livet.

"Could I be the one?
That you're thinking of
My goal is to be the one you dream of"

Efteråt sa Anders bara nåt i stil med: "Nu känns det nästan som att det är lika bra att lägga ner P3. Bättre än så här vart inte. Det är verkligen ingen idé att börja snacka efter en sån här låt, det är sista dansen på dansgolvet."

Lite så känner jag efter att ha lyssnat på Yttling Jazz-låten Tokyo hyatt som verkligen är skitbra men jag har inte mycket att säga om den. Jazz är kanske svårare att beskriva eftersom man oftast inte har någon text att hänga upp tankarna på. Att analysera ackordföljder eller solon kan jag inte och är heller inte så intressant att läsa om tycker jag. Jag får försöka beskriva hur jag känner istället även om det är svårt.

Tokyo hyatt är väldigt märklig jazz och fruktansvärt hypnotisk i hur den bygger upp sitt groove och själv flippade jag loss totalt ikväll när jag lyssnade på den. Riktigt bra låtar gör sånt med mig. Kan inte och vill inte sluta flippa loss till låtar. Ibland lever jag för den känslan. Björn Yttling själv hamrar en bergfast rytm på pianot och lägger på så sätt grunden för resten av orkestern och blåsarna gör verkligen ett kanonjobb. Det låter som någon sorts kreativ strukturerad kakafoni som vänder och vrider i hjärnan. Men innan man har kommit så längt har hjärtat redan sagt sitt.