Soul with a capital S

Om jag med kniven mot strupen måste utse soulmusikens bästa röst är svaret Al Green. Får jag ta två är Marvin Gaye den andre.

De inte bara sjunger fantastiskt, de rör sig i samma tassemarker också. Kärlekssoul enbart. Al Green gjorde ju till och med en låt med det ultimata namnet L-O-V-E (Love).

Nåväl, det här inlägget skulle handla om Marvins album I want you som är rätt så fantastiskt. Enbart kärlekslåtar (enbart lycklig kärlek till och med), och här är ett axplock av titlarna på albumet:

I want you
Come live with me angel
Feel all my love inside
I wanna be where you are

Den uppräkningen räcker ungefär för att motivera någon att lyssna. Antingen blir man intresserad av att lyssna eller så skiter man i så här banala saker som simpla kärlekslåtar och kanske hänger sig åt politiska låtar, metaltrams eller rent nonsens eller annat (vad?). Men själv älskar jag dessa banaliteter. Att de sedan framförs av en av tidernas bästa sångare och ett väldigt inspirerat band är en enorm bonus.


---
Parentes. Det här är egentligen Andres Lokkos tanke från början, men jag tycker den stämmer så bra in på mig också. Om man nu tvunget måste skaffa sig en tatuering så blir det Tamla Motown-loggan, den där T:et i Tamla sitter ihop med M:et i Motown. För att alltid påminna sig om varför man älskar popmusik och soulmusik. Eller ja, musik överhuvudtaget. Ett större garantibegrepp för bra musik finns inte.

Yttling Jazz - Tokyo hyatt

Det är aldrig lätt att förklara hur man känner när man lyssnar på musik.

Man kan höra Så skimrande var aldrig havet som jag tycker är en av de, säg 10, finaste svenska visor som gjorts men allt man får fram efteråt är att den är, öh, "jättefin". Bara för att det låter så konstigt att börja snacka efter att man har hört en riktigt bra låt.

Det är som när Anders Wendin (Moneybrother) själv fick välja låtar i Musikjournalen i P3 en gång och valde Al Greens Could I be the one som låt nummer två och alla som har hört den vet att det är omöjligt att säga någonting efteråt eftersom låten själv säger precis allt som egentligen behöver sägas om livet.

"Could I be the one?
That you're thinking of
My goal is to be the one you dream of"

Efteråt sa Anders bara nåt i stil med: "Nu känns det nästan som att det är lika bra att lägga ner P3. Bättre än så här vart inte. Det är verkligen ingen idé att börja snacka efter en sån här låt, det är sista dansen på dansgolvet."

Lite så känner jag efter att ha lyssnat på Yttling Jazz-låten Tokyo hyatt som verkligen är skitbra men jag har inte mycket att säga om den. Jazz är kanske svårare att beskriva eftersom man oftast inte har någon text att hänga upp tankarna på. Att analysera ackordföljder eller solon kan jag inte och är heller inte så intressant att läsa om tycker jag. Jag får försöka beskriva hur jag känner istället även om det är svårt.

Tokyo hyatt är väldigt märklig jazz och fruktansvärt hypnotisk i hur den bygger upp sitt groove och själv flippade jag loss totalt ikväll när jag lyssnade på den. Riktigt bra låtar gör sånt med mig. Kan inte och vill inte sluta flippa loss till låtar. Ibland lever jag för den känslan. Björn Yttling själv hamrar en bergfast rytm på pianot och lägger på så sätt grunden för resten av orkestern och blåsarna gör verkligen ett kanonjobb. Det låter som någon sorts kreativ strukturerad kakafoni som vänder och vrider i hjärnan. Men innan man har kommit så längt har hjärtat redan sagt sitt.