Miles smiles

Tänkte försöka skriva mer om jazz framöver. Detta var ändå tänkt som en jazzblogg men så har det inte blivit riktigt av olika anledningar.

Det finns ett citat som har följt med mig sedan jag läste det första gången i Jan Gradvalls recension av John Lewis skiva Evolution II (bra skiva f ö):

"Men annars saknar jag verkligen någon tidning som på ett trovärdigt sätt guidar till nyinspelad jazz. Någon som kan sortera bort "jazz för jazzfreaks" , lyfta jazzen ur reservatet, jämföra den nya jazzen med annan nyinspelad musik, och lyfta fram det som är lika bra som säg den senaste Jay-Z eller Angie Stone. Någon som fattar att Blue Note och Def Jam stått för precis samma sak."

Jag tror inte att jag kan åstadkomma särskilt mycket av citatet men det får bli någon slags inspirationskälla från och med nu.

Först ut blir Miles Davis Quintet - Miles smiles som har varit i min ägo ett tag men som bara blir bättre och bättre för varje gång. Baksidestexten utnämner det till den bästa jazzskivan under de senaste decennierna och det har jag ingen chans att bekräfta eller dementera och det är väl inte så intressant heller. Det riktigt viktiga som man bör känna till om denna skiva är att den är minst lika bra som Kind of blue. Miles smiles är definitivt inte lik Kind of blue till det yttre men den är precis lika välspelad och underbar. Det låter som musikerna är telepatiskt länkade till varandra för samspelet är ruskigt bra. Miles smiles kommer inte locka lika många lyssnare som Kind of blue och därmed inte få samma rykte. För där Kind of blue är subtil och vacker är Miles smiles mer brännande het och hetsig men precis lika bra. Musikerna från Kind of blue är utbytta mot Wayne Shorter (tenoxsax), Herbie Hancock (piano), Ron Carter (bas) och Tony Williams (trummor, bara 20 år gammal vid inspelningen men ruggigt bra) och hela skivan spelades in 24 och 25 oktober 1966 i New York. Grunden ligger i kompet hos Carter och Williams som verkligen lyfter fram Miles, Hancock och Shorter. Shorter har skrivit de flesta låtarna och min favorit är upptempolåten Dolores. Carter och Williams hetsar först Miles och sedan Shorter och slutligen Hancock till bättre och bättre nivåer. Underbart.

Att jämföra Miles smiles med någon ny jazz är svårt. Markus på Jazz på svenska är jämför Atomic med Miles Davis Quintet och det stämmer säkert, men jag har inte hört Atomic än så jag vet inte. Att jämföra det med annan nutida musik är inte heller helt lätt men eftersom Miles Davis alltid gick sina egna vägar och har visat upp många olika spelstilar och blandat genrer till höger och vänster så kan man dra paralleller till Håkan Hellström och Nicolai Dunger även fast de inte påminner om Miles rent ljudmässigt. Dungers A dress book är väl det närmaste man kommer i så fall.

Hur som helst. Miles smiles är en ruggigt bra skiva, om man bara har Kind of blue sedan tidigare ska man inte förvänta sig att man direkt kommer att gilla denna. Men den växer och visar upp en helt annan Miles Davis än vid Kind of blue-tiden. Men om jag tvingas välja mellan Kind of blue och Miles smiles så kommer jag fortfarande att ta Kind of blue eftersom jag har ett längre förhållande till den.