Den första vårsolen

Jag hade egentligen tänkt skriva en text om Torbjörn Zetterbergs Krissvit men den får vänta.

Det kom lite annat i vägen som jag bara måste berätta om.

Till att börja med kom den första vårsolen till Linköping idag. Jag älskar den och allt vad den för med sig. Miriam Aïdas Meu Brasil i lurarna och en stilla promenad och sinnena tinar.

På Beautilful souths hemsida får man veta att kommande albumet är färdiginspelat och snart klart att ges ut. På en engelsk skivbutiks hemsida ser jag att releasen är satt till 15 maj. I count the days. Uppföljaren till 2004 års bästa platta är på gång.

Joakim Simonsson verkar vara en pianist att räkna med. Har inte hört skivan än men hittade en fin liveinspelning på hans hemsida.

Det är alltid fint att hitta skivor i sin skivsamling som man har lyssnat på lite för lite för att sedan bli knäckt av hur bra de är. Jag håller för tillfället på att (försöka) lyssna igenom varenda cd jag har i mina skivhyllor. Istället för att stoppa tillbaka skivorna när jag har lyssnat på dem låter jag de ligga framme vid stereon och så ser jag hur skivhyllorna blir lite mindre fulla dag för dag. Har hållit på i minst en månad och kommit halvvägs kanske. Ibland blir man förvånad över hur lite man lyssnat på vissa skivor. T ex Smokey Robinson & The Miracles dubbelmacka Going to a go-go/Away we go-go, riktigt bra soul. Bäst av alla 27 låtar på skivan är You don't to have to say you love me som ni kan ha hört med t ex Dusty Springfield men det är denna versionen som är grejen. Smokey sjunger så ljust med sin falsett om att Hon inte behöver säga att hon älskar honom, bara kanske vara nära honom en liten stund just nu, inte för alltid, för han vet att kärleken från hennes sida är slut. Trots att hon har svikit honom vill han ha henne kvar. En mastodontlåt i sin pampighet trots dess trasiga text. Den fick mig att gråta en skvätt och det är ett säkert tecken på en stor låt.

I höstas på skivmässa köpte jag Simon & Garfunkel-plattan Bridge over troubled water och jag lyssnade på den ett par gånger då men sedan dess har den mest fått stå som hyllvärmare. Men i veckan plockade jag fram den och slås över hur bra den är. Rakt igenom lysande låthantverk. Jag slås över hur mycket död och olycklig kärlek det är i texterna. Eva jag hänger mig för kärleken, typ. Trodde inte att de sjöng om sånt men där hade jag lite fel. Jag slås över att de kunde göra snudd på euforisk popmusik i Keep the customer satisfied, en helt lycksalig popdänga.

Men bäst av allt är förstås The only living boy in New York - både före och efter Garden state. Framför allt efter att man har sett den. Då glömmer man den inte. "I get the news I need on the weather report / I can gather all the news I need on the weather report / Hey, I've got nothing to do today but smile". Samtidigt som Zach Braff, Natalie Portman och Peter Saarsgard testar ekot i det bottenlösa stenbrottet. (En sak som jag aldrig begript med tanke på den scenen är att bilden på filmaffischen/dvd-omslaget är tagen i solsken men i filmen är det ösregn.)

Med tanke på vårsolen lyssnade jag på Summer breeze, både med Jackie Mittoo och Isley brothers. Och nu fattar jag texten bättre. Det är inte "summer breeze makes me feel fine / blowing through the jazzman in my mind" utan "summer breeze makes me feel fine / blowing through the jasmine in my mind". Men det hade varit hundra gånger coolare om det hade varit jazzman...