Gå i stå

Mitt musiklyssnande har gått i stå. Lyssnar bara på gammalt och på radio, Morgonpasset i P3 och Sommar i P1. Har det kommit nåt nytt kul på sistone? Någon?

Hur som helst ägnar jag stor lyssningstid åt Sade. Fantastiskt band. Jag tror att om man gillar en låt så gillar man alla. Så bra är kvaliteten på låtarna. Särskilt bra är senaste - jag hoppas det inte blir sista - plattan Lovers rock från 2000. En trygg, värmande skiva som är en del av min ryggrad. Låtarna är starkare än en espresso och texterna är starkare än bibelcitat.

Känslorna

Ibland är det skönt att tillskriva saker mer värde än vad de egentligen har.

Att låta en skiva vara mer än en skiva. Att en bok blir mer än en bok, mer än summan av alla ord. Att låta en film bli mer än rörliga bilder. Att en vän blir mer än en vän.

Den senaste tiden har Lauryn Hill blivit mer än en sångerska. Jag har tillskrivit albumet The miseducation of Lauryn Hill och nyaste låten Lose myself enormt mycket värde. De har blivit mina vänner och stöttepelare i denna regntyngda sommar.

Lose myself är en låt som är med på ett soundtrack till den animerade filmen Surf's up. Produktionen och sångbakgrunden är lite knäpp och låten skulle möjligtvis tjäna på att vara en akustisk gitarrballad istället. Men visst, Lose myself är bra som den är nu också.

Kanske är den mer än bra. För mig, här och nu, är den något av det bästa den här sommaren hittills har bjudit på.

Lauryn brottas med kärleken. Hon sjunger att hon försökte älska någon som fick henne att känna sig ovärdig. En person som vände den rena kärleken till något smutsigt.

Then somebody came around and tried to hurt me
Tried to make me feel like I was unworthy
Took a pure love and tried to make it dirty

Hon går vidare och beskriver hur hon blockerade sig själv. Hon var rädd och vågade inte älska fullt ut.

I had a paralyzing fear of facing failure
And I couldn’t love you perfectly with fear in my head
So I peerlessly had to face the danger
So I could come back and love you whole instead
All of your soul I said!
So I could make it better

Kärleken ger och kärleken tar. Hon blir tvungen att ta ett steg åt sidan för att konfrontera sina känslor. Sedan upptäckte hon att han alltid fanns i tankarna.

And so it goes that I never meant to hurt you
Couldn’t stay but I never meant to desert you
Whole lot a things I just had to work thru
Time to heal and restore myself worth too
Confrontation of my fears and anxiety
Cried a whole lot years I suffered quietly
And though it may have taken years I can finally!
Tell you that you were always on my mind!

Om och om igen återkommer refrängen

I had to lose myself so I could love you better

Tillslut insåg hon att hon var tvungen att förlora sig helt ohämmat in i kärleken. Ge upp alla tankar runt omkring, förlita sig på sin partner, sitt ljus i tunneln. Kanske sitt enda ljus i tunneln. Men det är väl så kärleken är. Man får lägga alla rädslor och efterhågsna tankar åt sidan och förlita sig på att ge kärlek och förhoppningsvis få lika mycket tillbaka.

Så långt om Lose myself. Men jag måste givetvis nämna The miseducation of Lauryn Hill lite mer.

Det är alltså hennes debutalbum efter tiden i The Fugees. Enormt hyllad platta och en av nittiotalets största succéer. Men det som slår mig nu, nu när jag verkligen lyssnar på albumet (när jag köpte det begrep jag inte storheten i det), är vilken stark textförfattare Lauryn är.

Precis som Sade som alltid har skrivit samma låt på nytt hela tiden - bara i lite finare tonsättningar - gör Lauryn samma sak. Hon brottas med kärleken, tron på Gud, tron på godheten, tron på förlåtelse och medmänsklighet.

It took me a little while to discover
Wolves in sheep coats who pretend to be lovers
Men who lack conscience will even lie to themselves, to themselves
A friend once said, and I found to be true
That everyday people, they lie to God too
So what makes you think, that they won't lie to you
Lauryn Hill - Forgive them father

Både Sade och Lauryn hittar också för det mesta kärleken, tron på Gud, godheten, förlåtelsen och medmänskligheten. Låtarna karakteriseras alltid av ett sökande efter meningen med tillvaron. Vid sidan av vanliga simpla kärlekstexter lyssnar jag helst på sådana texter.

En annan likhet mellan Sade och Lauryn är att de sjunger hela tiden extremt övertygande. Låtarna blir alltid ett med deras röster.

Jag kanske tillskriver Lose myself, The miseducation of Lauryn Hill och Sades Lovers rock för mycket. Men för mig är det album man håller hårt i när vinden viner och regnet tar sig in på insidan av kragen. Samt i alla stunder då det känns som hela världen verkar vara på helt fel väg.

Då är det skönt att ha någonting alls, kanske en vän, en bok eller en skiva att luta sig mot.

Skivmässa 28/10 2006

David Bowie - Heroes
Graham Nash - Songs for beginners
Van Morrison - Astral weeks
Nick Lowe - The rose of England
Michael Jackson - Thriller
Miles Davis - Jack Johnson
Frank Sinatra - Come fly with me
Frank Sinatra - Strangers in the night
Frank Sinatra - In the wee small hours
Duke Ellington - Peer Gynt/Suite Thursday
Burt Bacharach - Make it easy on yourself
Sade - Promise
Lill Lindfors - Du är den ende
Simon & Garfunkel - The concert in Central Park
Donald Fagen - The nightfly

Summa 280 kr inklusive inträde. 15 skivor (vinyl), snittpris: 18.7 kr/skiva.

En del nya skivor med gamla favoritartister, en del impulsköp mycket på grund av omslagen och en del bara för att de var billiga. Har hunnit lyssna på Heroes (verkar vara riktigt bra), Astral weeks (liten besvikelse men The way young lovers do är en av världens bästa låtar, fast det visste jag redan innan), Songs for beginners (Graham Nash är en ny bekanskap för mig men det lät mycket lovande), Come fly with me (Frank är alltid Frank, nu har jag fem Frank Sinatra-skivor vilket gör honom till delad tredje plats i antalet skivor i min samling. Jag har också fem skivor med Jonas Kullhammar Quartet. Sju skivor med Miles Davis och åtta skivor med Nicolai Dunger).

Skivmässor är kul. Gamla män säljer skivor till unga män, typ. Jag vet inte vad det beror på men intresset för skivmässorna i den här stan är stort. Skivindustrin kanske inte säljer så mycket nya skivor men de som redan är sålda en gång kan nog byta ägare ett antal gånger, så intresset för musik är det inget fel på. Vinylskivor har något magiskt över sig. "Det kommer alltid nya generationer som vill höra Iggy skrika" som jag har för mig att Thomas Öberg i bob hund så pricksäkert uttryckte det. Jag gillar särskilt när man kan fynda skivor för 10, 20 kr/st då blir det att man plockar på sig ganska många. Man får väl räkna med några snedsteg varje gång men kostar de bara 20 kr så är det inget problem. Den dyraste skivan jag köpte idag var Heroes, den kostade 60 kr. Stod och fingrade på Marvin Gaye & Tammi Terrells andra duettskiva som kostade 75 kr men avstod, kanske en annan gång.

Sonic 30

Nya numret av Sonic kom idag, alltid lika trevligt.

Och trevligast av allt var så klart den stora artikeln om Jim Ford. Jag listade förra året Harlan county som en av årets bästa låtar (trots att den är från 1969 så var den ofta spelad här hemma) men jag lyckades inte att få tag i särskilt mycket mer information om Jim eller om hans enda album. Ett album som inte tycks att gå att få tag i annat än i begagnad form. Jag har fortfarande bara hört låten Harlan county och inget mer men nu är förväntningarna på skivan (om jag hittar den) mycket högre än tidigare. Jag upptäckte Harlan county på Country got soul vol 2 efter att Moneybrother-Anders hade spelat just den låten i sitt sommarprogram. Artikeln om Jim Ford var precis som jag vill att musikartiklar ska vara: passionerad, välskriven, informativ och uppmuntrande att lyssna på själva musiken bakom (även om artiklar om artister som jag inte vanligtvis lyssnar på också kan vara väldigt bra).

I ett slag blev jag också 149 kr eller så fattigare. "Det fungerar utmärkt. Detsamma gäller Sades "It's only love that gets you through" som heter "Och nu gör ingenting ont" och inleder skivan." (Recension av Nina Ramsby & Martin Hederos - Jazzen) Världens kanske tjugonde (förmodligen högre om jag gjorde min lista idag) bästa låt tolkad på svenska!

Sedan har jag inte hunnit längre. Men en sak som jag saknar lite. I Sonic 18 skrev Billy Rimgard att Stina Nordenstams skivor tar tid att uppskattas (jag instämmer) och att han skulle återkomma i Sonic 30 och skriva mer vad han tyckte om "konstverket" The world is saved. Hade varit kul att veta vad han tycker nu, då fick den en åtta i betyg. Recensionsbetyg är inget som behöver vara konstant för all tid utan borde kunna revideras som man vill tycker jag (vilket ju är lättare på internet än i tryck förstås men ändå).

Topp 25: Låtarna

Det här var både lättare och svårare än albumen, lättare att hitta vilka 25 som ska vara med men svårare att rangordna dem.



25. Esbjörn Svensson Trio - From Gagarin's point of view
24. Jonas Kullhammar Quartet - Corny waltz
23. A Camp - I can buy you
22. Dave Brubeck - Take five
21. The Crystals - Da doo ron ron
20. Sade - It's only love that gets you through
19. Kanye West - Diamonds from Sierra Leone (remix)
18. The Smiths - There is a light that never goes out
17. Sam Cooke - A change is gonna come
16. John Coltrane - Softly as in a morning sunrise
15. Kanye West - Jesus walks
14. Jackson 5 - I want you back
13. Håkan Hellström - Rockenroll, blåa ögon - igen
12. Bob Marley & The Wailers - Waiting in vain
11. Miles Davis - So what
10. Marvin Gaye - What's going on?
9. Broder Daniel - Shoreline
8. Jay-Z - Heart of the city (Ain't no love)
7. Simon & Garfunkel - The only living boy in New York
6. Curtis Mayfield & The Impressions - People get ready
5. Håkan Hellström - Nu kan du få mig så lätt
4. The Isley Brothers - This old heart of mine
3. Sade - By your side
2. John Coltrane - Greensleeves
1. Håkan Hellström - Kom igen Lena!

Topp 25

Jag är 22. Här är min lista.



25. Freddie Hubbard - Ready for Freddie
24. The Torbjörn Zetterberg Hot Five - Förtjänar mer uppmärksamhet
23. Bettye Swann - Bettye Swann
22. Patrik Boman - Seven piece machine
21. Magnus Carlson - Allt är bara du, du, du
20. Simon & Garfunkel - Bookends
19. Moneybrother - To die alone
18. Frank Sinatra - Songs for swinging lovers
17. Jan Johansson - Jazz på svenska
16. The Cardigans - Long gone before daylight
15. Timbuktu - Alla vill till himmelen men ingen vill dö
14. Simon & Garfunkel - Bridge over troubled water
13. Miles Davis - Someday my prince will come
12. Nicolai Dunger - Soul rush
11. Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser
10. Marvin Gaye & Tammi Terrell - United
9. Kanye West - The College dropout
8. Jonas Kullhammar Quartet - Son of a drummer
7. Nick Lowe - The Convincer
6. Diverse artister - The House that Trane built
5. Björn Olsson - Björn Olsson (Kräftan)
4. Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg
3. Sade - Lovers rock
2. Miles Davis - Kind of blue
1. Håkan Hellström - Det är så jag säger det

10 skivor på en öde ö

Just idag, just nu, skulle listan bli så här:

Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg
För titelspåret, En vän med en bil och för att han står framför spegeln och vill förändra allt och allt som han ser i den och för att jag fortfarande undrar vem som kysste Elin bakom ryggen på Marie, var det den stora poeten som hon var förälskad i?
Håkan Hellström - Det är så jag säger det
För att det är Världens bästa skiva i Min värld. Jag kan inte skryta med att världens bästa skiva skulle vara någon obskyr platta som allt för få har hört. Det är så jag säger det känner alla till, åtminstone en låt som har nånting med Lena i titeln, men få älskar nog den så mycket som jag. Från det att gitarren börjar i Mitt Gullbergs kaj paradis är jag fast. Rockenroll blåa ögon -igen och Minnen av aprilhimlen och Kom igen Lena och alla de andra. Efter succen med debuten stannade aldrig Håkan och tänkte efter, han skrev några nya låtar och resultatet blev häpnadsväckande. Poesi och popmusik i finaste kombination.
Håkan Hellström - Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått
Inte lika självklar som de tre tidigare (men skulle idag välja den framför kolikbarnet) och alla låtar är inte oumbärliga men här finns ändå bättre popmusik än vad vissa åstadkommer under hela sina karriärer, och då är ändå detta låtar som har blivit över. Jag hatar... kan vara den bästa texten som han har skrivit.
Sade - By your side
För det okuvliga hoppet, längtan, kärleken, trösten, räddningen.
Miles Davis - Kind of blue
För skönheten, samspelet, låtarna och för tidpunkten i So what när Miles för första gången kommer in med sin trumpet är musikmagi i sin renaste form. En skiva man aldrig tröttnar på.
Nick Lowe - The convincer
För att den är en musikalisk motsvarighet till Lost in translation. Nick Lowe är en gammal brittisk gentleman som sjunger enkla poplåtar om svunnen kärlek, ny kärlek och allt där emellan. Bara titlarna talar sitt tydliga språk: Lately I've let things slide, She's got soul, Homewrecker, I'm a mess, Between dark and dawn, Has she got a friend? och den mest talande av dem alla; Only a fool breaks his own heart. Nick Lowe har desstom skrivit (What's so funny 'bout) Peace love and understanding som Bill Murray sjunger kareoke till i filmen.
Marvin Gaye & Tammi Terrell - United
För att den är den mest förälskade skiva, tillsammans med Frank Sinatras Songs for swinging lovers, jag har hört. Och att lyssna på den är underbart värmande. Marvin och Tammi låtsades att de älskade varandra när de sjöng och vackrare duettmusik har inte gjorts sedan dess.
Nicolai Dunger - Soul rush
För att den aldrig upphör att förvåna. Här finns nya saker att upptäcka för varje gång man hör den. Dunger har aldrig varit bättre än här.
Jonas Kullhammar Quartet - Plays loud for the people
För att jazz inte blir mycket bättre än så här. Kvartetten är oerhört samspelad och låtmaterialet nästan fläckfritt. Resultatet blev bedårande.
Hello saferide - Introducing Hello Saferide
För att den värmer. Just nu är det en av de bästa skivor jag vet. Låtarna fäster som klister. Annika sjunger underbart. Texterna är välskrivna. Man ler när man lyssnar, bara en sån sak.

Musik i tenta-p

När man har fått nog av projektarbete och tentor finns det nog bara en materiell sak att ta till: musiken. Särskilt lämplig i sammanhanget är Sades fem år gamla album Lovers rock. En mer trösterik skiva har jag aldrig stött på, den börjar med den monumentala By your side med textraderna:

”Oh when you’re cold / I’ll be there / Hold you tight to me / Oh when you’re low / I’ll be there / By your side baby”

Sade sjunger så nära mikrofonen att man känner värmen hela vägen och ut genom högtalarna. Resten av albumet handlar om samma saker: kärlek, längtan och tröst. Alltihop till fantastiska små trasiga melodier och effekter, men inget som stör utan det bara förstärker Sades röst. Faktum är att skivan är fylld med så mycket inbyggt hopp att den skulle kunna delas ut till alla nya studenter varje år för att färre skulle hoppa av studierna. Ok, lite överdrivet förstås men för alla som har ett öppet musiköra och är sugen på nya musikaliska vägar men ännu inte har hört Sade är detta en utomordentlig platta. Framförallt eftersom det är en musikalisk motsvarighet till att bli insvept i en filt med en stor kopp té när man sjunker ihop över böckerna inför tentorna. Och när man kommer till sista låten, It’s only love that gets you through så vågar man faktiskt att tro på en ny morgondag, att solen kommer att gå upp imorgon också och att man faktiskt kommer att komma vidare. Sade viskar fram orden rakt in i lyssnarens öra:

”Somehow you made it to / the other side / You didn’t suffer in vain”