Känslorna

Ibland är det skönt att tillskriva saker mer värde än vad de egentligen har.

Att låta en skiva vara mer än en skiva. Att en bok blir mer än en bok, mer än summan av alla ord. Att låta en film bli mer än rörliga bilder. Att en vän blir mer än en vän.

Den senaste tiden har Lauryn Hill blivit mer än en sångerska. Jag har tillskrivit albumet The miseducation of Lauryn Hill och nyaste låten Lose myself enormt mycket värde. De har blivit mina vänner och stöttepelare i denna regntyngda sommar.

Lose myself är en låt som är med på ett soundtrack till den animerade filmen Surf's up. Produktionen och sångbakgrunden är lite knäpp och låten skulle möjligtvis tjäna på att vara en akustisk gitarrballad istället. Men visst, Lose myself är bra som den är nu också.

Kanske är den mer än bra. För mig, här och nu, är den något av det bästa den här sommaren hittills har bjudit på.

Lauryn brottas med kärleken. Hon sjunger att hon försökte älska någon som fick henne att känna sig ovärdig. En person som vände den rena kärleken till något smutsigt.

Then somebody came around and tried to hurt me
Tried to make me feel like I was unworthy
Took a pure love and tried to make it dirty

Hon går vidare och beskriver hur hon blockerade sig själv. Hon var rädd och vågade inte älska fullt ut.

I had a paralyzing fear of facing failure
And I couldn’t love you perfectly with fear in my head
So I peerlessly had to face the danger
So I could come back and love you whole instead
All of your soul I said!
So I could make it better

Kärleken ger och kärleken tar. Hon blir tvungen att ta ett steg åt sidan för att konfrontera sina känslor. Sedan upptäckte hon att han alltid fanns i tankarna.

And so it goes that I never meant to hurt you
Couldn’t stay but I never meant to desert you
Whole lot a things I just had to work thru
Time to heal and restore myself worth too
Confrontation of my fears and anxiety
Cried a whole lot years I suffered quietly
And though it may have taken years I can finally!
Tell you that you were always on my mind!

Om och om igen återkommer refrängen

I had to lose myself so I could love you better

Tillslut insåg hon att hon var tvungen att förlora sig helt ohämmat in i kärleken. Ge upp alla tankar runt omkring, förlita sig på sin partner, sitt ljus i tunneln. Kanske sitt enda ljus i tunneln. Men det är väl så kärleken är. Man får lägga alla rädslor och efterhågsna tankar åt sidan och förlita sig på att ge kärlek och förhoppningsvis få lika mycket tillbaka.

Så långt om Lose myself. Men jag måste givetvis nämna The miseducation of Lauryn Hill lite mer.

Det är alltså hennes debutalbum efter tiden i The Fugees. Enormt hyllad platta och en av nittiotalets största succéer. Men det som slår mig nu, nu när jag verkligen lyssnar på albumet (när jag köpte det begrep jag inte storheten i det), är vilken stark textförfattare Lauryn är.

Precis som Sade som alltid har skrivit samma låt på nytt hela tiden - bara i lite finare tonsättningar - gör Lauryn samma sak. Hon brottas med kärleken, tron på Gud, tron på godheten, tron på förlåtelse och medmänsklighet.

It took me a little while to discover
Wolves in sheep coats who pretend to be lovers
Men who lack conscience will even lie to themselves, to themselves
A friend once said, and I found to be true
That everyday people, they lie to God too
So what makes you think, that they won't lie to you
Lauryn Hill - Forgive them father

Både Sade och Lauryn hittar också för det mesta kärleken, tron på Gud, godheten, förlåtelsen och medmänskligheten. Låtarna karakteriseras alltid av ett sökande efter meningen med tillvaron. Vid sidan av vanliga simpla kärlekstexter lyssnar jag helst på sådana texter.

En annan likhet mellan Sade och Lauryn är att de sjunger hela tiden extremt övertygande. Låtarna blir alltid ett med deras röster.

Jag kanske tillskriver Lose myself, The miseducation of Lauryn Hill och Sades Lovers rock för mycket. Men för mig är det album man håller hårt i när vinden viner och regnet tar sig in på insidan av kragen. Samt i alla stunder då det känns som hela världen verkar vara på helt fel väg.

Då är det skönt att ha någonting alls, kanske en vän, en bok eller en skiva att luta sig mot.