Beatles & popen

Hur mycket man än försöker lyssna på ny musik (alltså sånt som är nytt för mig) och hävda att man lyssnar på saker som sextiotalsjazz, sjuttiotalssoul och Bob Marley och samba så är jag i grund och botten en poppojke. Det var så allt började.

Jag kan inte riktigt fly bort från det.
Vet inte om jag vill det heller.
Pop är ju ändå sjukt kul emellanåt.
Pop är dans, dans, dans när den är som bäst.

Men pop kan också stå mig upp i halsen om det blir för lite, vad ska man säga, tryck i det. Pop med ensamma män med gitarr, depressionstexter eller alldeles för gullig indie kan lätt bli för mycket.

Men pop är ju också favoriter som Håkan Hellström, Björns vänner, Nick Lowe, Simon & Garfunkel och The Beatles.

Beatles var en relativt tidig kärlek i livet. Jag var sexton när jag fick skivan 1 i julklapp (lika gammal var jag när jag hörde Håkan också). Och Help var en av de allra första mp3-filer jag lyssnade på för sådär tio år sedan.

Nu har jag plockat fram 1 igen och inser hur väl de låtarna sitter i kroppen, de flesta texterna, handklappen, gitarrtonerna och alla "yeah" och "ohh" och "ahh". Det här är popmusik som fortfarande slår typ alla samtida band trots att dessa låtar är fyrtio år gamla. Beatles var först men det är inte bara därför som de är störst i historien.

Beatles hade ju vad all pop egentligen handlar om, om du frågar mig. Melodier. Pop kan också handla väldigt mycket om texter men grunden i pop är ändå melodierna för mig. Jazz, reggae, soul har oftare rytmen som grund. Beatles besatt ett melodisinne som få kommer i närheten av (Paul Simon är en bra kandidat), nu som då.

Nu tror jag det är dags att skaffa något eller flera av deras klassiska album också. Jag tror jag börjar med Revolver.