Halvtid

Här kommer nån slags halvtidssummering av det här musikåret. Har inte köpt så där jättemycket nytt, däremot har jag lyssnat på ganska mycket strölåtar. Varit på några riktigt bra konserter (och ett bottennapp). Upptäckte lite gammalt som för mig är nytt. Återupptäckt en del. Helt ok år hittills, men det blir nog bättre framåt hösten med Moneybrother med mera.

Årets bästa skivor
Timbuktu - Oberoendeframkallande
Säkert! - Säkert!
Nick Lowe - At my age
Timbuktu & Damn! - Livelåtarna från cdon

Årets skivor som jag ännu inte har köpt
Tracey Thorn
Amy Winehouse
Florence Valentin

Årets konserter
A bossa elétrica - Flamman, Linköping
Timbuktu & Damn! - Flygeln, Norrköping
Kullrusk - Flamman, Linköping
The Concretes - HG, Linköping
På lördag lägger jag nog till Salem Al Fakir, Moneybrother och Säkert.

Årets låtar
Moneybrother - Just another summer
Lauryn Hill - Lose myself
Beyoncé - Irreplaceable
Timbuktu - Vibb aktuellt
Amy Winehouse feat. Jay-Z - Rehab
Nick Lowe - Feel again
Säkert! - Är du fortfarande arg
Figurines - Silver ponds (Ben Watt remix)
Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby gård
Justice - Dance

Årets återupptäckter
Lauryn Hill
The Beatles
Bob Marley & The Wailers

Årets här och nu och för alltid
Håkan
Monica Z
Evert

Sommarmusik

Följande saker kommer jag lyssna mycket på i sommar:

Nick Lowe: At my age
I dagsläget är han Popmelodiernas främsta försvarare av alla nu levande och aktiva.

The Beatles: Revolver
Ett popmästerverk och Here, there and everywhere är bland det allra sköraste och vackraste som har spelats in på denna jord.

Jim Ford: The sounds of our time
Den bortglömda klassikern som nu finns på skiva. Har inte lyssnat så mycket på den hittills förutom låten Harlan county som jag hade sedan tidigare via den utmärkta samlingen Country got soul vol 2. Låten Harlan county är helt och totalt fullkomligt perfekt producerad. Lyssna på hur blåset, kören, gitarristen, Jim och alla andra medverkande skapade tre minuter och tjugosju sekunders ultimat musikperfektion!

The Stoner: The new pink
Sist av kanske alla intresserade ska jag nu ge mig i kast med vad som sägs vara årets svenska jazzalbum. Indiejazz. Jag älskar det ordet. "Man måste inte heller känna sig som John Coltrane när man presenterar ett tema. Jag försöker ibland spela så som jag tror att Håkan Hellström skulle ha gjort om han sjungit melodin." Nils Berg - The Stoner. Läs mer om gränslandet mellan pop och jazz i Liras utmärkta artikel här.

Dusty Springfield: The complete A and B sides
En dubbelcd med hennes a-sidor på cd 1 och b-sidorna på cd 2. Dusty var och är en av världens allra bästa sångerskor. Vilken inlevelse hon hade i precis alla inspelningar hon gjorde, det låter alltid som om hon trodde på det hon sjöng, vare sig hon sjöng smärtsamma kärleksballader eller ljuva viskningar till sin älskade.

Björn Olsson: Björn Olsson (Kräftan)
Som alltid. I den svenska tjugohundratalsmusikhistorien har denna skiva en definitiv plats på prispallen. Björn Olsson kan med visslingar och mmm-körer säga mer om livet än vad som egentligen borde vara möjligt. Den popmusikintresserade vet förstås också att flera av dessa melodier från himmelen har fått fina poptexter och hamnat på Håkan Hellströms album Det är så jag säger det och Ett kolikbarns bekännelser.

Fåglarna

Havet

Träden

Vinden

Beatles & popen

Hur mycket man än försöker lyssna på ny musik (alltså sånt som är nytt för mig) och hävda att man lyssnar på saker som sextiotalsjazz, sjuttiotalssoul och Bob Marley och samba så är jag i grund och botten en poppojke. Det var så allt började.

Jag kan inte riktigt fly bort från det.
Vet inte om jag vill det heller.
Pop är ju ändå sjukt kul emellanåt.
Pop är dans, dans, dans när den är som bäst.

Men pop kan också stå mig upp i halsen om det blir för lite, vad ska man säga, tryck i det. Pop med ensamma män med gitarr, depressionstexter eller alldeles för gullig indie kan lätt bli för mycket.

Men pop är ju också favoriter som Håkan Hellström, Björns vänner, Nick Lowe, Simon & Garfunkel och The Beatles.

Beatles var en relativt tidig kärlek i livet. Jag var sexton när jag fick skivan 1 i julklapp (lika gammal var jag när jag hörde Håkan också). Och Help var en av de allra första mp3-filer jag lyssnade på för sådär tio år sedan.

Nu har jag plockat fram 1 igen och inser hur väl de låtarna sitter i kroppen, de flesta texterna, handklappen, gitarrtonerna och alla "yeah" och "ohh" och "ahh". Det här är popmusik som fortfarande slår typ alla samtida band trots att dessa låtar är fyrtio år gamla. Beatles var först men det är inte bara därför som de är störst i historien.

Beatles hade ju vad all pop egentligen handlar om, om du frågar mig. Melodier. Pop kan också handla väldigt mycket om texter men grunden i pop är ändå melodierna för mig. Jazz, reggae, soul har oftare rytmen som grund. Beatles besatt ett melodisinne som få kommer i närheten av (Paul Simon är en bra kandidat), nu som då.

Nu tror jag det är dags att skaffa något eller flera av deras klassiska album också. Jag tror jag börjar med Revolver.