Sommarmusik
Följande saker kommer jag lyssna mycket på i sommar:
Nick Lowe: At my age
I dagsläget är han Popmelodiernas främsta försvarare av alla nu levande och aktiva.
The Beatles: Revolver
Ett popmästerverk och Here, there and everywhere är bland det allra sköraste och vackraste som har spelats in på denna jord.
Jim Ford: The sounds of our time
Den bortglömda klassikern som nu finns på skiva. Har inte lyssnat så mycket på den hittills förutom låten Harlan county som jag hade sedan tidigare via den utmärkta samlingen Country got soul vol 2. Låten Harlan county är helt och totalt fullkomligt perfekt producerad. Lyssna på hur blåset, kören, gitarristen, Jim och alla andra medverkande skapade tre minuter och tjugosju sekunders ultimat musikperfektion!
The Stoner: The new pink
Sist av kanske alla intresserade ska jag nu ge mig i kast med vad som sägs vara årets svenska jazzalbum. Indiejazz. Jag älskar det ordet. "Man måste inte heller känna sig som John Coltrane när man presenterar ett tema. Jag försöker ibland spela så som jag tror att Håkan Hellström skulle ha gjort om han sjungit melodin." Nils Berg - The Stoner. Läs mer om gränslandet mellan pop och jazz i Liras utmärkta artikel här.
Dusty Springfield: The complete A and B sides
En dubbelcd med hennes a-sidor på cd 1 och b-sidorna på cd 2. Dusty var och är en av världens allra bästa sångerskor. Vilken inlevelse hon hade i precis alla inspelningar hon gjorde, det låter alltid som om hon trodde på det hon sjöng, vare sig hon sjöng smärtsamma kärleksballader eller ljuva viskningar till sin älskade.
Björn Olsson: Björn Olsson (Kräftan)
Som alltid. I den svenska tjugohundratalsmusikhistorien har denna skiva en definitiv plats på prispallen. Björn Olsson kan med visslingar och mmm-körer säga mer om livet än vad som egentligen borde vara möjligt. Den popmusikintresserade vet förstås också att flera av dessa melodier från himmelen har fått fina poptexter och hamnat på Håkan Hellströms album Det är så jag säger det och Ett kolikbarns bekännelser.
Fåglarna
Havet
Träden
Vinden
Nick Lowe: At my age
I dagsläget är han Popmelodiernas främsta försvarare av alla nu levande och aktiva.
The Beatles: Revolver
Ett popmästerverk och Here, there and everywhere är bland det allra sköraste och vackraste som har spelats in på denna jord.
Jim Ford: The sounds of our time
Den bortglömda klassikern som nu finns på skiva. Har inte lyssnat så mycket på den hittills förutom låten Harlan county som jag hade sedan tidigare via den utmärkta samlingen Country got soul vol 2. Låten Harlan county är helt och totalt fullkomligt perfekt producerad. Lyssna på hur blåset, kören, gitarristen, Jim och alla andra medverkande skapade tre minuter och tjugosju sekunders ultimat musikperfektion!
The Stoner: The new pink
Sist av kanske alla intresserade ska jag nu ge mig i kast med vad som sägs vara årets svenska jazzalbum. Indiejazz. Jag älskar det ordet. "Man måste inte heller känna sig som John Coltrane när man presenterar ett tema. Jag försöker ibland spela så som jag tror att Håkan Hellström skulle ha gjort om han sjungit melodin." Nils Berg - The Stoner. Läs mer om gränslandet mellan pop och jazz i Liras utmärkta artikel här.
Dusty Springfield: The complete A and B sides
En dubbelcd med hennes a-sidor på cd 1 och b-sidorna på cd 2. Dusty var och är en av världens allra bästa sångerskor. Vilken inlevelse hon hade i precis alla inspelningar hon gjorde, det låter alltid som om hon trodde på det hon sjöng, vare sig hon sjöng smärtsamma kärleksballader eller ljuva viskningar till sin älskade.
Björn Olsson: Björn Olsson (Kräftan)
Som alltid. I den svenska tjugohundratalsmusikhistorien har denna skiva en definitiv plats på prispallen. Björn Olsson kan med visslingar och mmm-körer säga mer om livet än vad som egentligen borde vara möjligt. Den popmusikintresserade vet förstås också att flera av dessa melodier från himmelen har fått fina poptexter och hamnat på Håkan Hellströms album Det är så jag säger det och Ett kolikbarns bekännelser.
Fåglarna
Havet
Träden
Vinden
Etiketter: Björn Olsson, Dusty Springfield, Jim Ford, Nick Lowe, The Beatles, The Stoner
1 Comments:
At fredag, 15 juni, 2007, Anonym said…
Kräftan är fin.
Skicka en kommentar
<< Home