Sommarmusik

Följande saker kommer jag lyssna mycket på i sommar:

Nick Lowe: At my age
I dagsläget är han Popmelodiernas främsta försvarare av alla nu levande och aktiva.

The Beatles: Revolver
Ett popmästerverk och Here, there and everywhere är bland det allra sköraste och vackraste som har spelats in på denna jord.

Jim Ford: The sounds of our time
Den bortglömda klassikern som nu finns på skiva. Har inte lyssnat så mycket på den hittills förutom låten Harlan county som jag hade sedan tidigare via den utmärkta samlingen Country got soul vol 2. Låten Harlan county är helt och totalt fullkomligt perfekt producerad. Lyssna på hur blåset, kören, gitarristen, Jim och alla andra medverkande skapade tre minuter och tjugosju sekunders ultimat musikperfektion!

The Stoner: The new pink
Sist av kanske alla intresserade ska jag nu ge mig i kast med vad som sägs vara årets svenska jazzalbum. Indiejazz. Jag älskar det ordet. "Man måste inte heller känna sig som John Coltrane när man presenterar ett tema. Jag försöker ibland spela så som jag tror att Håkan Hellström skulle ha gjort om han sjungit melodin." Nils Berg - The Stoner. Läs mer om gränslandet mellan pop och jazz i Liras utmärkta artikel här.

Dusty Springfield: The complete A and B sides
En dubbelcd med hennes a-sidor på cd 1 och b-sidorna på cd 2. Dusty var och är en av världens allra bästa sångerskor. Vilken inlevelse hon hade i precis alla inspelningar hon gjorde, det låter alltid som om hon trodde på det hon sjöng, vare sig hon sjöng smärtsamma kärleksballader eller ljuva viskningar till sin älskade.

Björn Olsson: Björn Olsson (Kräftan)
Som alltid. I den svenska tjugohundratalsmusikhistorien har denna skiva en definitiv plats på prispallen. Björn Olsson kan med visslingar och mmm-körer säga mer om livet än vad som egentligen borde vara möjligt. Den popmusikintresserade vet förstås också att flera av dessa melodier från himmelen har fått fina poptexter och hamnat på Håkan Hellströms album Det är så jag säger det och Ett kolikbarns bekännelser.

Fåglarna

Havet

Träden

Vinden

Nick Lowe - En kärleksförklaring

Det finns egentligen ingen logik i att jag gillar Nick Lowe. Han är lika gammal som min mamma men mamma har nog aldrig hört talas om Nick Lowe.

Det hela började med att alla fyra feber.se-skribenter (Jan Gradvall, Andres Lokko, Mats Olsson och Lennart Persson) recenserade Nicks senaste studioplatta The convincer från 2001. De äldre i gänget (Mats och Lennart) gav den 10/10 och de något yngre (Jan och Andres) gav skivan 8/10. På cd-rea mot slutet av året hittade jag skivan för bara 50 kr och var så klart tvungen att köpa den utan att ha hört en ton.

The convincer är ett mästerverk. Punkt slut. Den har fem låtar som jag har gett fem stjärnor till i iTunes. På Sades Lovers rock och Det är så jag säger det med Håkan Hellström har jag också satt högsta betyg på fem låtar. Känn ingen sorg för mig Göteborg och Pengabrorsan har fyra sådana låtar. Men hela The convincer är egentligen ett enda långt pärlband med poplåtar från himmelriket. Nick sjunger om kärlek han haft, kärlek som gick honom ur händerna, kärlek som kommer.

På omslaget sitter han med en cigarett och kostym och tittar in i kameran. Och det är också en väldigt bra förklaring till hur skivan låter. Det är inga poser, ingen attityd, bara välklädda, något ärrade sånger av en man som sett och upplevt det mesta.

En sak som förtjänas att nämnas och som inte tas upp när Nick Lowe diskuteras (vilket förstås görs alldeles för sällan) är att han är en fruktansvärt bra sångare. På många sätt en fullfjädrad sångare. Inte något stort röstomfång men precis som Moneybrother vet han hur man fyller varenda fras i låtarna med maximalt med känsla.

Från början var Nick Lowe pubrockare och var, såvitt jag vet, på många sätt stilbildande inom det området. Jag har inte hört särskilt mycket av hans musik från den tiden men vissa låtar som han skrev tidigt i karriären spelar han på livealbumet Untouched takeaway. På den skivan visar han hur bra han är live, nästa gång han kommer till Sverige ska jag vara där även om jag så är tio år yngre än den näst yngsta i lokalen.

Höjdpunkten på Untouched takeaway är hans stilsamma version av (What's so funny 'bout) Peace, love and understanding?. (En låt som bland annat är känd för att Bill Murray sjunger kareoke till den i Lost in translation.) Framför allt har låten en text som man kan tänka på varenda gång världen känns som att den motarbetar en. Vad är egentligen så konstigt med fred, kärlek och förståelse?

"As I walk
This wicked world
Searchin' for light in the darkness of insanity.

I ask myself
Is all hope gone?
Is there only pain and hatred and misery? Oh yeah.

And each time I feel like this inside,
There's one thing I wanna know:
What's so funny 'bout peace love & understanding?"
(Nick Lowe - (What's so funny 'bout) Peace, love and understanding?)

Nu är Nick Lowe på gång med uppföljaren till The convincer, länk, och 26 juni är med andra ord ett datum att rödmarkera i almanackan för alla oss som fortfarande köper skivor. Dessutom är Nick Lowes idol Jim Ford på tapeten. Jim Ford gjorde ett enda album, Harlan county, som slarvades och glömdes bort alldeles för fort. Efter Sonics stora artikel om Jim Ford från i höstas har albumet nu blivit återutgivet med en lång rad bonuslåtar. Jag har ännu inte hört det och hur det låter får bli en annan utläggning. Men det kanske kan ge några hintar om varför Nick Lowe blev den han blev.

Det finns möjligtvis ingen logik till att man som tjugotreåring gillar en gråhårig gubbe som sjunger vuxenpop men det är så fruktansvärt bra gjort att jag kapitulerade redan när jag hörde She's got soul för första gången för många år sen. Tills nya albumet kommer rekommenderar jag alla, gammal som ung, att lyssna på The convincer och Untouched takeaway. Dessutom rekommenderar jag varenda konsertbokare i landet att locka hit Nick Lowe för en turné.

Sonic 30

Nya numret av Sonic kom idag, alltid lika trevligt.

Och trevligast av allt var så klart den stora artikeln om Jim Ford. Jag listade förra året Harlan county som en av årets bästa låtar (trots att den är från 1969 så var den ofta spelad här hemma) men jag lyckades inte att få tag i särskilt mycket mer information om Jim eller om hans enda album. Ett album som inte tycks att gå att få tag i annat än i begagnad form. Jag har fortfarande bara hört låten Harlan county och inget mer men nu är förväntningarna på skivan (om jag hittar den) mycket högre än tidigare. Jag upptäckte Harlan county på Country got soul vol 2 efter att Moneybrother-Anders hade spelat just den låten i sitt sommarprogram. Artikeln om Jim Ford var precis som jag vill att musikartiklar ska vara: passionerad, välskriven, informativ och uppmuntrande att lyssna på själva musiken bakom (även om artiklar om artister som jag inte vanligtvis lyssnar på också kan vara väldigt bra).

I ett slag blev jag också 149 kr eller så fattigare. "Det fungerar utmärkt. Detsamma gäller Sades "It's only love that gets you through" som heter "Och nu gör ingenting ont" och inleder skivan." (Recension av Nina Ramsby & Martin Hederos - Jazzen) Världens kanske tjugonde (förmodligen högre om jag gjorde min lista idag) bästa låt tolkad på svenska!

Sedan har jag inte hunnit längre. Men en sak som jag saknar lite. I Sonic 18 skrev Billy Rimgard att Stina Nordenstams skivor tar tid att uppskattas (jag instämmer) och att han skulle återkomma i Sonic 30 och skriva mer vad han tyckte om "konstverket" The world is saved. Hade varit kul att veta vad han tycker nu, då fick den en åtta i betyg. Recensionsbetyg är inget som behöver vara konstant för all tid utan borde kunna revideras som man vill tycker jag (vilket ju är lättare på internet än i tryck förstås men ändå).

Årsbästa del 3: Låtarna

Några låtar jag har gillat det här året. Urvalet är mestadels låtar från 2005 men lite gammalt också. Jag har förmodligen glömt många givna låtar men men.

Håkan Hellström - En midsommarnattsdröm
Moneybrother - They're building walls around us
Billie the vision & the dancers - Summercat
Franz Ferdinand - You're the reason I'm leaving
The Cardigans - Overload
Robyn - Konichiwa bitches
Timbuktu - Åk dit
Jim Ford - Harlan county
Hello saferide - Get sick soon
The Magic numbers - Mornings eleven
Björns vänner - Mörkröda tomater
Sambassadeur - New moon
Det funkar - Flinga
The Hellacopters - Before the fall

Bäst just nu v.30

1. Stockholm Jazz Festival 2005
Jazzpuritanerna får säga vad de vill men för publiken och återväxten var det en strålande kombination av artister. Och underhållningen bättre än nånsin.
2. Håkan Hellström
Allsången på Skansen var lysande. Min familj fattar fortfarande inte storheten med Håkan men själv satt jag bara och njöt. Och så kom ju nyheten om att det nog blir en ny platta snart.
3. Country got soul vol 2 (skiva)
Mix av country och soul så självklar och så lätt att älska, tack Moneybrother för att du spelade Harland county med Jim Ford i ditt sommarprogram som fick mig att köpa skivan.
4. Vapnet - Kalla mig
Jodå, den svenska popmusiken 2005 är strålande.
5. Timbuktu - Det löser sej
Jag kastar bollen i luften ser var den landar/låter den studsa ler när den stannar
6. Jazzforumet
Forum för jazzdiggare, länk, trevligt ställe.