Nick Lowe - En kärleksförklaring

Det finns egentligen ingen logik i att jag gillar Nick Lowe. Han är lika gammal som min mamma men mamma har nog aldrig hört talas om Nick Lowe.

Det hela började med att alla fyra feber.se-skribenter (Jan Gradvall, Andres Lokko, Mats Olsson och Lennart Persson) recenserade Nicks senaste studioplatta The convincer från 2001. De äldre i gänget (Mats och Lennart) gav den 10/10 och de något yngre (Jan och Andres) gav skivan 8/10. På cd-rea mot slutet av året hittade jag skivan för bara 50 kr och var så klart tvungen att köpa den utan att ha hört en ton.

The convincer är ett mästerverk. Punkt slut. Den har fem låtar som jag har gett fem stjärnor till i iTunes. På Sades Lovers rock och Det är så jag säger det med Håkan Hellström har jag också satt högsta betyg på fem låtar. Känn ingen sorg för mig Göteborg och Pengabrorsan har fyra sådana låtar. Men hela The convincer är egentligen ett enda långt pärlband med poplåtar från himmelriket. Nick sjunger om kärlek han haft, kärlek som gick honom ur händerna, kärlek som kommer.

På omslaget sitter han med en cigarett och kostym och tittar in i kameran. Och det är också en väldigt bra förklaring till hur skivan låter. Det är inga poser, ingen attityd, bara välklädda, något ärrade sånger av en man som sett och upplevt det mesta.

En sak som förtjänas att nämnas och som inte tas upp när Nick Lowe diskuteras (vilket förstås görs alldeles för sällan) är att han är en fruktansvärt bra sångare. På många sätt en fullfjädrad sångare. Inte något stort röstomfång men precis som Moneybrother vet han hur man fyller varenda fras i låtarna med maximalt med känsla.

Från början var Nick Lowe pubrockare och var, såvitt jag vet, på många sätt stilbildande inom det området. Jag har inte hört särskilt mycket av hans musik från den tiden men vissa låtar som han skrev tidigt i karriären spelar han på livealbumet Untouched takeaway. På den skivan visar han hur bra han är live, nästa gång han kommer till Sverige ska jag vara där även om jag så är tio år yngre än den näst yngsta i lokalen.

Höjdpunkten på Untouched takeaway är hans stilsamma version av (What's so funny 'bout) Peace, love and understanding?. (En låt som bland annat är känd för att Bill Murray sjunger kareoke till den i Lost in translation.) Framför allt har låten en text som man kan tänka på varenda gång världen känns som att den motarbetar en. Vad är egentligen så konstigt med fred, kärlek och förståelse?

"As I walk
This wicked world
Searchin' for light in the darkness of insanity.

I ask myself
Is all hope gone?
Is there only pain and hatred and misery? Oh yeah.

And each time I feel like this inside,
There's one thing I wanna know:
What's so funny 'bout peace love & understanding?"
(Nick Lowe - (What's so funny 'bout) Peace, love and understanding?)

Nu är Nick Lowe på gång med uppföljaren till The convincer, länk, och 26 juni är med andra ord ett datum att rödmarkera i almanackan för alla oss som fortfarande köper skivor. Dessutom är Nick Lowes idol Jim Ford på tapeten. Jim Ford gjorde ett enda album, Harlan county, som slarvades och glömdes bort alldeles för fort. Efter Sonics stora artikel om Jim Ford från i höstas har albumet nu blivit återutgivet med en lång rad bonuslåtar. Jag har ännu inte hört det och hur det låter får bli en annan utläggning. Men det kanske kan ge några hintar om varför Nick Lowe blev den han blev.

Det finns möjligtvis ingen logik till att man som tjugotreåring gillar en gråhårig gubbe som sjunger vuxenpop men det är så fruktansvärt bra gjort att jag kapitulerade redan när jag hörde She's got soul för första gången för många år sen. Tills nya albumet kommer rekommenderar jag alla, gammal som ung, att lyssna på The convincer och Untouched takeaway. Dessutom rekommenderar jag varenda konsertbokare i landet att locka hit Nick Lowe för en turné.