Koop - En kärleksförklaring

Det var snart två år sedan sist som jag skrev En kärleksförklaring till någon artist som jag vill lyfta fram mera. Men nu är det dags igen! Koop!


Hello my love. It's getting cold on this island.


Koop är den mest spelade artisten de senaste tre månaderna enligt min last.fm-sida. Det beror mest på att jag köpte deras första, aningen bortglömda skiva, Sons of Koop i december. Den fick mig att tänka till!

Koops tre album (eller fyra om vi räknar in remixskivan) är en av Sveriges allra starkaste albumtrilogier. Håkans fyra plattor är bättre men på andra plats kommer Koop för mig. Timbuktus släpp från The båtten is nådd och framåt är riktigt starka, Moneybrothers tre första också, Nicolai Dunger har flera starka kort men inte släpta i följd (om vi nu är noga med sånt).

När jag hade köpt Sons of Koop trodde jag att jag hade den kompletta Kooplåtskatten. Men så tittade jag i iTunesbutiken och hittade tre nya spår. Det kom faktiskt en ny singel förra året som heter Strange love. Dessutom finns det en Koop island blues (Hird's off the wall dub) och en bastung I see a different you (Marcus Enochson remix). Hird är ju för övrigt samme man som nu arbetar med The Knife/Fever ray som jag var inne på här.

För att ta en liten jämförelse så gillar jag de instrumentala delarna av Fever rays skiva men när Karin kommer in och sjunger så spricker det för mig. Koops skivor är fyllda av skönsjungande sångerskor och sångare vilket lyfter musiken något enormt. Bäst är den underbara Yukimi Nagano på Come to me och Summer sun.

Koops tre album är också aningen olika vilket tilltalar mig. Den första är loungeaktig och alldeles underbar. Den andra är jazzigare, dansantare. Den tredje är spretigare med både swingjazz och långsammare låtar. Remixplattan är ännu mer dansant så klart.

Jag minns inte när, men det var när jag bodde i Jönköping, gissningsvis 2002-2003 då Megahertz hade rea på Waltz for Koop och Waltz for Koop Alternative takes. Prislappen på den första säger 59 kr, vilket är ett enormt fynd. Tror den andra var lika billig den med. Sedan dess har jag gillat Koop. Men tyvärr tar det fyra-fem år mellan varje skivsläpp för dem, men kanske då att det kan komma en platta nästa år för då är det fyra år sedan Koop islands. Vi får hoppas på det!

Jag gillar verkligen att de använder vibrafon på så många låtar. Mattias Ståhl som spelar är en jazzmusiker som borde få mer uppmärksamhet. Lyssna bara på solot i Summer sun! Magiskt!

Sist av allt tycker jag att vi tar och tittar på musikvideon till Come to me och drömmer oss bort till den festen. Det är en plats jag verkligen skulle vilja vara på just nu!

Nick Lowe - En kärleksförklaring

Det finns egentligen ingen logik i att jag gillar Nick Lowe. Han är lika gammal som min mamma men mamma har nog aldrig hört talas om Nick Lowe.

Det hela började med att alla fyra feber.se-skribenter (Jan Gradvall, Andres Lokko, Mats Olsson och Lennart Persson) recenserade Nicks senaste studioplatta The convincer från 2001. De äldre i gänget (Mats och Lennart) gav den 10/10 och de något yngre (Jan och Andres) gav skivan 8/10. På cd-rea mot slutet av året hittade jag skivan för bara 50 kr och var så klart tvungen att köpa den utan att ha hört en ton.

The convincer är ett mästerverk. Punkt slut. Den har fem låtar som jag har gett fem stjärnor till i iTunes. På Sades Lovers rock och Det är så jag säger det med Håkan Hellström har jag också satt högsta betyg på fem låtar. Känn ingen sorg för mig Göteborg och Pengabrorsan har fyra sådana låtar. Men hela The convincer är egentligen ett enda långt pärlband med poplåtar från himmelriket. Nick sjunger om kärlek han haft, kärlek som gick honom ur händerna, kärlek som kommer.

På omslaget sitter han med en cigarett och kostym och tittar in i kameran. Och det är också en väldigt bra förklaring till hur skivan låter. Det är inga poser, ingen attityd, bara välklädda, något ärrade sånger av en man som sett och upplevt det mesta.

En sak som förtjänas att nämnas och som inte tas upp när Nick Lowe diskuteras (vilket förstås görs alldeles för sällan) är att han är en fruktansvärt bra sångare. På många sätt en fullfjädrad sångare. Inte något stort röstomfång men precis som Moneybrother vet han hur man fyller varenda fras i låtarna med maximalt med känsla.

Från början var Nick Lowe pubrockare och var, såvitt jag vet, på många sätt stilbildande inom det området. Jag har inte hört särskilt mycket av hans musik från den tiden men vissa låtar som han skrev tidigt i karriären spelar han på livealbumet Untouched takeaway. På den skivan visar han hur bra han är live, nästa gång han kommer till Sverige ska jag vara där även om jag så är tio år yngre än den näst yngsta i lokalen.

Höjdpunkten på Untouched takeaway är hans stilsamma version av (What's so funny 'bout) Peace, love and understanding?. (En låt som bland annat är känd för att Bill Murray sjunger kareoke till den i Lost in translation.) Framför allt har låten en text som man kan tänka på varenda gång världen känns som att den motarbetar en. Vad är egentligen så konstigt med fred, kärlek och förståelse?

"As I walk
This wicked world
Searchin' for light in the darkness of insanity.

I ask myself
Is all hope gone?
Is there only pain and hatred and misery? Oh yeah.

And each time I feel like this inside,
There's one thing I wanna know:
What's so funny 'bout peace love & understanding?"
(Nick Lowe - (What's so funny 'bout) Peace, love and understanding?)

Nu är Nick Lowe på gång med uppföljaren till The convincer, länk, och 26 juni är med andra ord ett datum att rödmarkera i almanackan för alla oss som fortfarande köper skivor. Dessutom är Nick Lowes idol Jim Ford på tapeten. Jim Ford gjorde ett enda album, Harlan county, som slarvades och glömdes bort alldeles för fort. Efter Sonics stora artikel om Jim Ford från i höstas har albumet nu blivit återutgivet med en lång rad bonuslåtar. Jag har ännu inte hört det och hur det låter får bli en annan utläggning. Men det kanske kan ge några hintar om varför Nick Lowe blev den han blev.

Det finns möjligtvis ingen logik till att man som tjugotreåring gillar en gråhårig gubbe som sjunger vuxenpop men det är så fruktansvärt bra gjort att jag kapitulerade redan när jag hörde She's got soul för första gången för många år sen. Tills nya albumet kommer rekommenderar jag alla, gammal som ung, att lyssna på The convincer och Untouched takeaway. Dessutom rekommenderar jag varenda konsertbokare i landet att locka hit Nick Lowe för en turné.

Florence Valentin - En kärleksförklaring

Det fanns en tid för några år sen då min musiksmak fortfarande formades väldigt starkt. Samtidigt var det väldigt ovanligt att det skapades mediahajpar bara för några mp3or på en hemsida. Nu är tiderna annorlunda och myspace och fildelning har gjort att alla, både journalister och vanliga lyssnare, kan ha tillgång till all musik omedelbart.

Då, sent 2002 eller tidigt 2003 möjligtvis, skapades det en stor hajp kring Florence Valentins soulpunklåtar Jag glömde bort att va rebell och Allt dom bygger upp ska vi meja ner. De fick spela hos Sen kväll med Luuk utan att ha släpp vare sig en singel eller ett album. Det här var nog också den första gången som jag gick in på ett litet bands hemsida och hittade låtar som man kunde ladda ner gratis (och lagligt). Det tog förstås rätt lång tid med modem men i fallet Florence Valentin var det verkligen värt det.

Jag glömde bort att va rebell och Allt dom bygger upp ska vi meja ner är nämligen två grundpelare i min popmusiksmak. Det är låtar som kombinerar egentligen allt jag gillar med musik: melodier, texter att sjunga med i, blåsinstrument, sväng, energi, framåtanda och ett brinnande hjärta. Frontmannen i bandet Love Antell tog sina Dexy's midnight runners-influenser och mixade det med punkenergin hos Ebba Grön och skrev texter om allt som han tycker är fel med samhället.

"Med nävar och järnrör så drar vi till stan, så kom igen hela Haninge centrum!"

Ryktet om de här låtarna spred sig snabbt över nätet och sen rullade det mesta på. Det som var demoversioner på hemsidan spelades in på nytt och gavs ut på en ep. Något år senare kom fullängdsalbumet Johnny Drama. Tyvärr har jag varken ep:n eller albumet. Så här i efterhand kan jag egentligen inte motivera varför, brist på pengar och fullt upp med annan musik är nog svaret. Enligt de recensioner jag läste om albumet verkade bandet ha svängt in på en annan stig. Bort från soulen och punken och mer mot popen. Det fick mig också att bli lite osäker på om det var värt att köpa albumet. Nu ångrar jag att jag inte har köpt det.

Jag har däremot några andra mycket fina Florence Valentin-sånger på datorn. Jag tror jag hittade dem också på bandets hemsida (som nu är nedlagd tyvärr). Där jag borde va (som är med på albumet) är en kort och väldigt fin kärlekssång. Sabotera stan med kärlek (Live i replokalen) är en skramlig punkpoprökare där långt ifrån alla ord i texten är urskiljbara men likt ett ångande lokomotiv drar den fram och krossar allt motstånd. Så dom säger på stan är mig veterligen det senaste livstecknet från Love & co. Den kom hösten 2005 och sen dess har i alla fall inte jag märkt av några livstecken vilket så klart är väldigt synd.

När Moneybrother släppte Pengabrorsan förra året var en av plattans bästa låtar, Från Klaraberg till dig, en cover på Florence Valentins översättning av A fool in love av Otis Clay. Tyvärr har jag aldrig hört Florence version men den är förmodligen minst lika bra som Moneybrothers tolkning.

Vad Florence Valentin gör nu för tiden har jag ingen aning om och att googla efter information ger tyvärr inga nyheter. Jag hoppas så klart att han funderar på att samla ihop sina soul- och punkinfluenser igen på det sätt som det låter på de gamla demoversionerna från deras hemsida. Det skulle kanske inte bli samma mediestorm då och det skulle kanske inte omforma min musiksmak, men jag skulle bli väldigt glad om inte annat.

Men återigen, Allt dom bygger upp ska vi meja ner och Jag glömde bort att va rebell är för mig två av de absolut bästa poplåtarna som har gjorts i det här landet. Och oavsett om Florence Valentin kommer leva vidare eller har somnat in kommer jag aldrig glömma den magiska tiden när jag hittade de båda demolåtarna och fick en annan syn på popmusik.

Uppdatering (14/3): Florence Valentin lever! De lever i allra högsta grad, ny låt att lyssna på på nätet, spelning på Debaser Medis och så småningom en ny platta!! Kolla in deras hemsida pucka.se eller myspace. Tack Valle för informationen. Dexys-influenserna är tillbaka, länge leve popmusik med blås!

Jay-Z - En kärleksförklaring

Jay-Z var först.

Jay-Z är också störst i min lilla hiphopvärld.

Om man kallar Just D för hiphop så var de långt före Jay-Z men när jag lyssnade på dem var "genre" ett obefintligt ord i mitt språk, så Just D var inte hiphop då och de är väl fortfarande lite på gränsen.

Det var när Jay-Z släppte Hard knock life 1998 som jag fick upp öronen för honom och någon gång i den vevan som jag insåg att det fanns en genre som hette hiphop. När han sen släppte Anything på singel 1999 blev det min första skiva med Jay-Z. 2000 släppte han The Dynasty - Roc la familia som jag köpte strax efter att den kom, för min del är det också den bästa Jay-Z-skivan som jag har, jag har fyra (The Dynasty, The Black album, Reasonable doubt och Kingdome come).

När han nu är tillbaka med Kingdome come inser jag hur mycket jag gillar honom. De sista tio dagarna har jag lyssnat extremt mycket på Jay-Z och nya Kingdome come är väldigt, väldigt bra. Jag hade inga förväntningar på skivan men den är grym.

Som vanligt rappar han om saker som jag har väldigt lite förhållande till så argumentet om att de bästa texterna är texter som man kan identifiera sig med får sig en liten törn, för här är det ordtrollandet som gör dem så bra. Jay-Z har ju ett ordflöde som är enormt och en förmåga att få till textrader som ingen annan. Orden faller sig så naturlig hela tiden och det är bara att instämma med det som Gradvall skrev "Om hans röst vore ett instrument är den på nivå med John Coltranes saxofon och Miles Davis trumpet."

Till Kingdome come - deluxe edition medföljer en dvd som visar ett par låtar från Jay-Z:s konsert på Royal Albert Hall tidigare i år och det är en bländande show. Eftersom man inte får hela konserten här tror jag den fungerar som smakprov på en kommande konsert-dvd, jag hoppas det också. I somras skrev jag om Kanye Wests dvd Late orchestration och då saknade jag Jay-Z. På en intervju på den dvd:n säger Kanye att Jay-Z och Beyoncé var i publiken på konserten och dansade. Och eftersom det var en formidabel konsert gissar jag att där och då tändes det kanske ett frö hos Jay-Z att visa för Kanye och alla andra var skåpet ska stå. Och kanske fick han redan då inspiration till sin Royal Albert Hall-konsert där han precis som Kanye kompas av en kvinnlig stråkorkester (kanske samma, inte alls otänkbart). När jag skrev om Kanyes konsert drömde jag om hur bra det kunde bli med en lika stor blåsorkester också och det har Jay-Z här. Alltihop av det som man får se på den medföljande dvd:n till Kingdome come är en enda stor fest med massvis av folk. Affärsman som han är släpper han förhoppningsvis hela konserten på dvd och förhoppningsvis tar han med sig sin show till Stockholm nån gång framöver.

På några skakiga youtubeklipp från konsertbesökare får man se Jay-Z och Beyoncé framföra Crazy in love, en av de kanske 10 bästa låtarna från 2000-talet, men den låten finns inte med på Kingdome come-dvd:n. Men jag tror att det är Jay-Z och Beyoncé, och inte Jay-Z & R Kelly, som skulle kunna göra en Best of both worlds-skiva till något riktigt hett. På Kingdome come är Beyoncé med på ett spår bara, Hollywood, men det är ett av de bästa på skivan. Om jag får hoppas något mer så hoppas jag på en Best of both worlds med Jay-Z och Beyoncé.

Nu ska jag bara smälta Kingdome come ordentligt och kanske någon gång nästa år ge mig i kast med The Blueprint och de andra albumen som jag inte har. Hoppas det framgår här hur mycket jag gillar honom för Jay-Z var inte bara först inom hiphop för mig. Jay-Z är störst och har tydligen inga planer på att släppa en millimeter av sin tron just nu. Välkommen tillbaka Jay!

Björns vänner - En kärleksförklaring

I torsdags såg jag David & The Citizens på HG och visst var de bra. Lite tråkiga på skiva men absolut inte tråkiga live. Jag såg dem som förband till Håkan Hellström i Huskvarna Folkets park 2002 också. Men under stor del av torsdagskvällens konsert tänkte jag på hur gärna jag skulle vilja se Björns vänner live. Björns vänner delar ju två medlemmar med D&TC, David som ju sjunger och spelar gitarr i D&TC spelar trummor i Björns vänner och Conny spelar bas i båda banden.

Björns vänner är i mitt tycke ett av Sveriges bästa popband.

Visst är låtarna av ganska ojämn kvalitet men de bästa är alltid förträffliga och det finns rätt många sådana, utspridda på deras olika album och ep:s. Liveskivan Live på Chokladfabriken som bara finns att tillgå på mp3-butiken Klicktrack är deras höjdpunkt och det som bäst visar hur bra de är. Och den är så klart anledningen till att jag vill se dem live också.

Vad är då grejen med Björns vänner? Varför behöver de en kärleksförklaring? Många kanske stör sig på Richards sångröst och det allmänt halvproggiga soundet och texterna, men i min värld är det framför allt texterna som är deras styrka. De är skrivna på ett sätt som, mig veterligen, inget annat svenskt popband skriver sina texter på. Det är raka formuleringar på gränsen till att bli för mycket men det är sällan som det blir det. Och de har nästan fler oneliners än bob hund.

"Jag klarade sätta tretton fel, är skyldig två miljoner nu till Tipstjänst."
(Björns vänner - Alexander Lukas)

"Jag tycker om att se / den första gången jag blev medveten om kvinnor var på glansiga blad."
(Björns vänner - Vad ska jag med ett foto på dig?)

"Jag ber en tjej att flytta sig och hon flyttar sig."
(Björns vänner - Mörkröda tomater)

"Revolutionen kräver bara att ni inte åker hem"
(Björns vänner - Åkrar och himmel)

Det handlar ganska mycket om tjejer men inte på det sätt som t ex Håkan skriver på utan mer om all osäkerhet som kan infinna sig. Det är ganska mycket oglamorösa vardagsbetraktelser. Det handlar också ganska mycket om att "hitta sig själv" vilket jag tolkar som en av anledningarna till att Richard flyttade till London för att plugga Alexanderteknik (enl uppg från dagensskiva.com) vilket ju också är anledningen till att bandet ligger på is. Jag vill inte tro att de har splittrats eller upphört, de har trots allt släppt skivor efter hans flytt och gjorde så sent som i augusti en spelning med lite nytt material. Åter till deras texter. De är ofta både finurliga och roliga, ett exempel:

"Jag är kär i Anna Vennergren
år tvåtusen noll nio tjugo två blåa ögon och svartkrulligt hår
en främling för mig så nära inpå

Jag torkar mig med en möglig handduk
och hon gned sin nästa mot min hud och sa:
du jag gillar den lukten som du har
luktar svamp, luktar jord, luktar gott luktar bra."
(Björns vänner - Anna Vennergren)

Om det finns någon textförfattare som är i närheten är det Thomas Öberg i bob hund. Jag brukar säga att bob hund är det band som jag inte har sett hittills som jag helst skulle vilja se live. Som nummer två brukar jag säga The Hives och nu tror jag att Björns vänner skulle bli nummer tre. Och precis som bob hund också verkar vara på väg tillbaka i och med stockholmsspelningen nyligen så kan man bara hoppas att Björns vänner kommer tillbaka nån gång. Ett visst antal fans finns det nog. Inte så många kanske men desto mer hängivna.

På skivan Live på Chokladfabriken säger Richard som introduktion till Vad ska jag med ett foto av dig: "En låt som heter, Vad ska jag med ett foto på dig, om inte gillar den, den är rätt lång, kan man gå och kissa". Finns det några andra band som skulle säga så?

Björns vänner har också haft den goda smaken att spela in en cover på Smokey Robinsons The tracks of my tears kallad Ser jag ut att må bra? sånt kan jag förstås inte motstå.

Låten Åkrar och himmel brukar av andra fans rankas som deras mästerverk och den speglar på många sätt både vad som vissa gillar med Björns vänner och vad övriga ogillar. Det låter lite progg och texten är nästan väl ärlig när han berättar att han kallar henne stumpan ibland. Men det är samtidigt det som gör dem lite unika i den svenska popmyllran för tillfället.

Jag har ingen aning vilka planer Björns vänner har för framtiden, och nu verkar deras hemsida vara nere också, men man kan bara hoppas att de snart är tillbaka och släpper skivor och spelar live. Jag vill så gärna se dem. Tills dess, en kärleksförklaring från mig till Björns vänner.