Jay-Z - En kärleksförklaring

Jay-Z var först.

Jay-Z är också störst i min lilla hiphopvärld.

Om man kallar Just D för hiphop så var de långt före Jay-Z men när jag lyssnade på dem var "genre" ett obefintligt ord i mitt språk, så Just D var inte hiphop då och de är väl fortfarande lite på gränsen.

Det var när Jay-Z släppte Hard knock life 1998 som jag fick upp öronen för honom och någon gång i den vevan som jag insåg att det fanns en genre som hette hiphop. När han sen släppte Anything på singel 1999 blev det min första skiva med Jay-Z. 2000 släppte han The Dynasty - Roc la familia som jag köpte strax efter att den kom, för min del är det också den bästa Jay-Z-skivan som jag har, jag har fyra (The Dynasty, The Black album, Reasonable doubt och Kingdome come).

När han nu är tillbaka med Kingdome come inser jag hur mycket jag gillar honom. De sista tio dagarna har jag lyssnat extremt mycket på Jay-Z och nya Kingdome come är väldigt, väldigt bra. Jag hade inga förväntningar på skivan men den är grym.

Som vanligt rappar han om saker som jag har väldigt lite förhållande till så argumentet om att de bästa texterna är texter som man kan identifiera sig med får sig en liten törn, för här är det ordtrollandet som gör dem så bra. Jay-Z har ju ett ordflöde som är enormt och en förmåga att få till textrader som ingen annan. Orden faller sig så naturlig hela tiden och det är bara att instämma med det som Gradvall skrev "Om hans röst vore ett instrument är den på nivå med John Coltranes saxofon och Miles Davis trumpet."

Till Kingdome come - deluxe edition medföljer en dvd som visar ett par låtar från Jay-Z:s konsert på Royal Albert Hall tidigare i år och det är en bländande show. Eftersom man inte får hela konserten här tror jag den fungerar som smakprov på en kommande konsert-dvd, jag hoppas det också. I somras skrev jag om Kanye Wests dvd Late orchestration och då saknade jag Jay-Z. På en intervju på den dvd:n säger Kanye att Jay-Z och Beyoncé var i publiken på konserten och dansade. Och eftersom det var en formidabel konsert gissar jag att där och då tändes det kanske ett frö hos Jay-Z att visa för Kanye och alla andra var skåpet ska stå. Och kanske fick han redan då inspiration till sin Royal Albert Hall-konsert där han precis som Kanye kompas av en kvinnlig stråkorkester (kanske samma, inte alls otänkbart). När jag skrev om Kanyes konsert drömde jag om hur bra det kunde bli med en lika stor blåsorkester också och det har Jay-Z här. Alltihop av det som man får se på den medföljande dvd:n till Kingdome come är en enda stor fest med massvis av folk. Affärsman som han är släpper han förhoppningsvis hela konserten på dvd och förhoppningsvis tar han med sig sin show till Stockholm nån gång framöver.

På några skakiga youtubeklipp från konsertbesökare får man se Jay-Z och Beyoncé framföra Crazy in love, en av de kanske 10 bästa låtarna från 2000-talet, men den låten finns inte med på Kingdome come-dvd:n. Men jag tror att det är Jay-Z och Beyoncé, och inte Jay-Z & R Kelly, som skulle kunna göra en Best of both worlds-skiva till något riktigt hett. På Kingdome come är Beyoncé med på ett spår bara, Hollywood, men det är ett av de bästa på skivan. Om jag får hoppas något mer så hoppas jag på en Best of both worlds med Jay-Z och Beyoncé.

Nu ska jag bara smälta Kingdome come ordentligt och kanske någon gång nästa år ge mig i kast med The Blueprint och de andra albumen som jag inte har. Hoppas det framgår här hur mycket jag gillar honom för Jay-Z var inte bara först inom hiphop för mig. Jay-Z är störst och har tydligen inga planer på att släppa en millimeter av sin tron just nu. Välkommen tillbaka Jay!

Saker jag gillar eller Hur Helt off och Promoe fick en stad i gungning

Om man tittar på vilka skivor och artister jag gillar så kan man hitta ett antal mer eller mindre gemensamma nämnare: artister som brinner för det de gör går oftast hem, musik som svänger och som inte kategoriseras som trance eller dylikt går alltid hem, artister som har något att säga (ofta de som brinner för sin musik) likaså, men den beskrivning som fångar in mest av min favoritmusik är nog att jag gillar alla genrer som kan använda sig av blåsinstrument. Det innefattar jazz så klart, pop också, soul, reggae, hiphop, funk, till viss del rock (typ Springsteen) med mera. Notera att inte alla mina favoritartister använder blåsinstrument men de gör oftast musik i en genre där det kan funka.

Två genrer som täcks in ovan är reggae och hiphop. Två favoriter i min hiphopbok är Timbuktu och Looptroop, egentligen finns det bara fyra stora namn inom hiphop för mig, de andra två är som man kanske kan lista ut genom att läsa här är Jay-Z och Kanye West. I torsdags var både Timbuktu (som del av reggaebandet Helt off) och Promoe (Looptroop) här i stan så det var klart jag skulle gå dit.

Helt off började kvällen med ett mycket trivsamt reggaegungande. Chords och grabbarna får ihop ett organiskt sväng som man bara måste gunga med till, helt utan blåsinstrument också, och Hur beter du dig man? är en sjukt skön låt. Och att rimma "cognac" på "bombar" funkar utmärkt - om man sjunger på skånska förstås ("Du njuter av cognac mens du skjuter och bombar"). Att Chords tackar sin mamma för att hon har honom "som snabbval i Handelsbankens databank" bättrar bara på den goda stämningen så klart. Men allt blir förstås bara uppvärmning innan Timbuktu uppenbarar sig på scenen i Bla bla bla. Händerna i luften och termometern sköt i höjden, festen hade börjat på riktigt. Det brinner i Paris blev ett skenande upplopp och Babylonsjukan får hela lokalen att sjunga.

Promoe använder inte heller blåsinstrument (det är väl mest Embee i Looptroop som gör det) men jag gillar honom skarpt ändå. De politiska texterna är lika påtagliga som i Looptroop och bara titeln på nya skivan White man's burden (som jag inte har hört annat än underbara Headache och Songs of joy) visar på fortsatt politisk medvetenhet. Nya låtar blandas med gamla klassiker som Long distance runner, Likkle supm supm och Fit you haffi fit. Publiken stormtrivs och det är händerna i luften mest hela tiden och Helt off intar scenen i Dog day afternoon och den goda stämningen blir ännu ett steg högre. Men allra bäst för kvällen är förstås These walls don't lie, Promoes flödande text ovanpå DJ Larges mästerproduktion. Det är en så unik låt så att när man än hör den och på vilket humör man än är på så vill man bara skruva upp volymen, röja upp en fri plats på golvet och dansa sig tokig och skrika ut rader som "That's fine, their corrupt world it really wasn't for us / We just laughed at the bullshit names that they called us / hated us, we hated them and both sides found out what a war is" och det gjorde varenda en i lokalen när torsdagskvällen sedan länge hade övergått i fredag natt. Tiden går så fort när man har roligt.

Late orchestration

Vi måste börja lite lätt med Lokkos senaste krönika. Lokko är ju nästan alltid läsvärd men i den senaste slog han verkligen huvudet på spiken. Läs bara det här utdraget om en Los Lobos-konsert.

"Ögonblicket när David Hidalgo trär på sig dragspelet, Nick Hornby börjar dansa i kortbyxor (och en t-shirt med texten Born To Read) framför oss och Mats ler det där leendet man bara ler sekunden innan man inte har något annat val än att fuck the consequences och spontant börja spela luftdragspel." - Andres Lokko, Allt motsånd är lönlöst

När Kanye West rappar på Late orchestration-dvd:n verkar det som om att han själv ler det där leendet över sin egen musik nu när alla bitar faller på plats. Han uppträder på Abbey Road tillsammans med en kvinnlig stråkorkester (klädd i svart med röda masker för ögonen) samt en dj och några gästartister inför 300 handplockade fans och ingenting skulle få förstöra den kvällen. Det märks redan i första låten Diamonds from Sierra Leone där allihopa på scenen tar i från tårna men det märks ännu tydligare efter låten där han förklarar att han behöver publikens stöd för att de inte ska "mess up my dvd".

Sen bär det av i rasande takt.

Hitlåt på hitlåt klaras av och allt låter perfekt, Kanye är på topp iförd en gnistrande kostym, gästartisterna blir bifigurer, publiken hjälper till och det ända man kan invända mot är att det är en för kort konsert. Men allt som framförs har aldrig låtit bättre (även om jag inte kan sluta tänka på hur det skulle låta om han kunde ha en lika stor blåssektion också).

Bara fyra låtar från College dropout (Through the wire, The new workout plan, All falls down och Jesus walks) men till skillnad från vad jag länge har trott så är låtmaterialet på Late registaration i princip lika bra. Gone, Late, Drive slow m fl som jag har förbisett glimrar precis lika mycket som Diamonds from Sierra Leone, Gold digger och Touch the sky.

Jag är inte extremt insatt i hiphop men säg mig den som vet: har det släppts något som är lika bra som Kanye sen Jay-Z tackade för sig? (Det enda jag kan sakna på dvd:n är Jay-Z i Diamonds from Sierra Leone, den versen han gör i remixen är den bästa hiphopvers jag har hört. Istället blir det Kanyes egen version som ju också är bra men inte i närheten av remixen.)

Precis som att allt på konserten är finslipat - både musikaliskt och visuellt - så är dvdomslaget till den begränsade upplagan också finslipad, det är nämligen klätt i siden.

Och för att återknyta till att spela luftdragspel vet jag att en skiva/dvd/konsert/film/whatever är grymt bra när jag kommer på mig själv att sitta och fånle, i det här fallet framförallt för de briljanta detaljer som harpaspelaren gör på precis rätt ställen i musiken. Plus att jag själv sitter här hemma och "throw your diamonds in the sky if you feel the vibe" (tumme mot tumme, pekfinger mot pekfinger över huvudet). Bra musik gör sånt utan att man själv har en aning om det. Kanye loves it. I love it.

10/10

KW

Tips: Gå till youtube.com och sök på "kanye west grammy".

Strö lite socker på mig

Funken styr våra steg!

Alla med minsta intresse för hiphop i allmänhet och Timbuktu i synnerhet bör bege sig till Timbuktus hemsida och ladda ner videoklippet med låten Strö lite socker på mig från dvd:n Funken styr våra steg. Makalöst. Jag har inte dvd:n men vill väldigt gärna ha den.

En viktig insikt för Timbuk måste ha varit när han insåg att man kan använda akustisk gitarr när man rappar vilket ledde till låtar som Gott folk, Jag drar och för all del The båtten is nådd med flera. En ännu viktigare insikt måste ha varit när han bestämde sig för att slå följe med bandet Damn! ut på vägarna. Allt blir så mycket roligare när man är flera.

Jag har bara sett dem live en gång men det är ändå en av mina finaste konsertstunder nånsin. Det var på kalasturnén 2003 (Magnus Carlson, Marit Bergman, Lars Winnerbäck, Timbuktu med Damn! och Håkan Hellström, smaka på den uppställningen, bättre går knappt att få) och Timbuk var näst sist ut på plan och mörkret hade lagt sig när konserten började. Jag kände till Timbuktu innan och var inställd på en schysst konsert men jag hade ändå tappat hakan när konserten klingade ut. De såg ut att ha så vansinnigt kul på scenen. Och när de använde blåset från Chi-lites Are you my woman (tell me so) / Beyonces Crazy in love till Jag drar tog det direkt förstaplatsen på min lista över oförglömliga livelåtar jag sett och har ohotat stannat där sen dess.