En musikdag i Stockholm

Igår spenderade jag en musikintensiv dag i Stockholm med en polare. Vi lyssnade på Daft punk och A tribe called quest hemma hos honom på morgonen. Sedan gick vi till Aulos musik och jag köpte två notböcker (en med Bob Dylan och en Motown anthology), vi gick till 4 Sound och en annan instrumentbutik och kollade instrument. Vi var på Fade records och Pet sounds på Skånegatan. Jag köpte Koops första album, Sons of Koop, på Pet sounds. Sedan hann vi med att kolla klädbutiker och sneakersbutiker. Vi var på Operan och kollade efter lämpliga operabiljetter att ge bort i julklapp. Vi gick hem och lyssnade på Koop. Riktigt soft loungejazz kan man nog beskriva den som. Sedan lyssnade vi på Timbuktu som uppvärmning inför konserten på Berns. Där i vimlet såg vi Amanda Jenssen. Konserten var för övrigt helt lysande, Sveriges bästa entertainers. Chords gästade på några låtar. De körde Det brinner i Paris men som igår hette Det brinner i Aten och jag log stolt i min Helt off-t-shirt. Vi dansade till riktigt nice hipop-/soul-/r'n'b-musik på dansgolvet (absurt hög volym dock) innan vi gav oss av hemåt.

I don't like reggae - I love it

Vips sugs man in i en reggaeperiod igen. Det började den här gången med att jag fyndade Bob Marley & The Wailers Kaya för 20 kr på skivmässan nyligen. Bob Marley är sedan länge en personlig hjälte, den historien började med min gamla gymnasieklasskamrat Reggae-Björn som pratade om Bob Marley, Black Uhuru, P3 Rytm med mera. Lättövertalad som jag är gick jag och köpte två olika best of-samlingar med Marley och sen var jag fast.

Sedan dess dröjde det ganska länge innan jag började köpa Marleys album, nu äger jag Exodus, Natty dread, Uprising och Kaya. Fantastiska skivor allihopa! Särskilt Exodus som i dagsläget har en given plats på en topp tio-lista över världens bästa album. Bob Marley & The Wailers är tidernas bästa band, inget snack om saken. Lyssna på samspelet på dessa skivor, hur allting liksom faller på plats, hur musiken tycks skapad från samma stora hjärta.

Mitt favoritskivbolag, brittiska Soul Jazz Records, som i åratal har pumpat ut fantastiska samlingar med gamla reggaepärlor från Studio one-arkiven har stor del i mitt reggaeintresse. Jag äger dock bara Studio one ska och Studio one dj's än så länge, borde köpa flera så klart. (Övriga Soul jazz-grejer jag äger, de fantastiska samlingarna New Orleans funk 1 & 2, Tropicalia, Jackie Mittoo The keyboard king at Studio one samt en axelremsväska.)

Härnäst borde jag fördjupa mig i rootsreggaen tror jag. Med dess långsamt gungande reggae, djupa mullrande basgångar, körer som mässar om Afrika, Babylon, Rastafari, Haile Selassie, Etiopien osv är det en möjligtvis mer svårlyssnad reggae än Marley men säkert lika bra.

Jag måste också slå ett litet slag här för svenska Helt off med Chords och Timbuktu i spetsen som gör lysande reggae på svenska. Ett väldigt underskattat band.

Sist men inte minst måste jag försöka bekämpa attityden om reggae som sommarmusik enbart. "Ingen sommar utan reggae" sjöng Markoolio, men reggae är så mycket mer än att "dricka hemkört och cola i en uppblåsbar pool". Eller rättare sagt, reggae har ingenting med det att göra. Reggae är religion, politik, kärlek och baktakt. Reggae gör sig lika bra på ett rökfyllt dansgolv i midvintertid som någonsin Three little birds på beachen. Men alla har inte fattat det än.

Årets athems

Nu börjar summeringen av 2007! Först en lista som inte handlar om årets låtar i den vanliga bemärkelsen utan snarare gamla låtar som har betytt något extra i år.

Årets kämpa-fast-det-är-tungt låtar:
Helt off - Jobba. "Upp vid sex, in i svid, cykla dit, vintertid, stämpla in, somna bort, hoppas att dan blir kort."

Looptroop - The struggle continues. Hela texten är värd att citera men jag väljer den bästa biten. "And when your mind sees no difference between wrong or right/and your life sees no difference between dark or bright/and when not wakin' up is your only spark of light/remember, we got a war to fight!"

Årets jag-är-missförstådd-och-ingen-älskar-mig låt:
The Supremes - Discover me. Redan första versen sätter stämningen: "Hidden here behind four walls/Unknown to passers-by/I'm just a soul deprived of love/I've yet to reason why/I've got so much to give someone/so many dreams to share/and a promise of a faithful love if someone would only care"

Årets lycklig-kärlek låtar:
Helt off - Tvåsam. "Man blir dubbelt så stark man blir dubbelt så glad/och man kan konstatera att så ska de va"

Darlene McKinney - Plain simple ordinary wonderful guy. "Well, he don't have a letter on his high scool-sweater/and even if he did I wouldn't love him any better/he's not athletic and his grades ain't high/he's just a plain simple ordinary wonderful guy"

Årets party-all-night-long låt:
Ison & Fille (med Sabo): Hela dan varje dag. "Bara tugg-tugg rulla upp/tjena bror, ere lugnt?/slangsnacka B-kändis väntar på A-kassa/för anthem hela dan varje dag/höjer min rankningsplats plus höjer min gage/så höj era glas för söderorts stolthet/hög som rymdraket å jag vill aldrig nånsin komma ner"

2006 igen

Jag har redan summerat de bästa skivorna från 2006, men efter den listan skrevs har jag köpt och fått tre nya album som skulle kunna konkurrera om en plats på listan.

Det började med att jag köpte Helt offs I huset för 99 kr i Jönköpings sista riktiga skivbutik Megahertz där jag har spenderat fler kronor genom åren än jag egentligen vill veta, nu är den till hälften en filmbutik och det är väl förståeligt men också tråkigt, utöver Megahertz finns bara Åhlens. I huset är hursomhelst en schysst platta, låtar som Tvåsam, Jobba och Det brinner i Paris är fullpoängare.

Därutöver köpte jag Ison & Filles Stolthet hos Klasses på Tändsticksområdet som säljer begagnade skivor och på sitt sätt är Jönköpings mest välsorterade skivbutik. Stolthet är också en schysst skiva med Hela dan varje dag som absolut toppnummer (jag hittade också deras första skiva Vår sida av stan för 39.50 kr på Åhléns och den är kanske tom lite bättre än Stolthet under de första lyssningarna i alla fall).

När jag kom tillbaka till Linköping hade Valle skickat en bland-cd om 2006 men Sonic hade också skickat Ebba Forsbergs senaste. Den är ganska förtrollande, man måste bara lyssna mer och mer känns det som. Ebba sjunger på ett sätt som gör att jag hålls kvar och vill veta varenda ord i texterna. Den är inte så långt ifrån stämningarna på Nina Ramsbys & Martin Hederos skiva Jazzen faktiskt, fast texterna här är på engelska och inte på svenska.

Det svenska musikåret 2006 var kanske inte så tokigt i alla fall.

Årets låtar 2006

Ne-Yo - So sick (acoustic version)
Som jag älskar den här låten. Det är souldramatik och 250 % själ när han sjunger om att han måste byta ut telefonsvararmeddelandet eftersom det säger att vi inte kan komma till telefonen, men nu har hon stuckit och då är inte heller 15 juli ett datum värt att markera i almanackan för det blir ju inget jubileum nu längre. Årets bästa låt, lätt.

Lily Allen - Littlest things
Vackraste stunden på Alright still är när Lily förklarar hur pojkvännen höll hennes nervösa hand när hon skulle presenteras för hans kompisar.

Lily Allen - Knock 'em out
Hon snodde pianot från Professor Longhairs klassiker Big chief och jag tappade fattningen totalt när jag hörde Knock 'em out första gången. Fast låten som finns på Myspace som är något annorlunda och något bättre. I slutet av låten försöker hon bortförklara att hon inte vill ge ut sitt telefonnummer och ropar "aids, aids, I've got aids" precis innan låten tonar ut. Av någon anledning klipptes det tyvärr bort till albumversionen, vilket är synd eftersom det gör låten lite roligare.

Björns vänner - Anna Vennergren
Klockren pop om den mystiska Anna Vennergren. Som jag skrev tidigare, Björns vänner är i mitt tycke ett av Sveriges bästa popband.

Helt off - Det brinner i Paris
Liveversionen på Platens i höstas är svårslagen på listan över bra livelåtar jag har sett. Det är jämförbart med att se Håkan köra Kom igen Lena i warpspeed eller när Timbuktu & Damn snodde blåset från Beyoncés Crazy in love / Chi-Lites Are you my woman (tell me so) till sin Jag drar. Det brinner i Paris blev ett fem minuter långt upplopp där den samlade energin i lokalen fick Linköping att lysa i nattmörkret många timmar efteråt.

John Legend - Maxine
Det här är också klassisk soul i 2006-version och jag älskar varje sekund av den här låten. Bästa låten på ett väldigt bra album.

Petter featuring Desmond Foster - Storstadsidyll (Kyaal remix)
Helt plötsligt dök den upp på radion i somras, en ny version av en redan bra låt. Embee samplade Håkans Gårdakvarnar och skit i originalet, Kyaal satte reggaekomp på låten och lät Desmond Foster sjunga Håkans del. Bästa svenskspråkiga låten i år.

Moneybrother - Bara ett fån gör så mot sig själv
Dom vet ingenting om oss eller Från Klaraberg till dig är måhända bättre men det var denna som gjorde mig gladast. På förhand kände jag inte till någon låt som skulle vara med på skivan och när jag trodde att skivan var slut hördes plötsligt en bekant melodi som jag först inte kunde placera men som jag sedan insåg var Nick Lowes Only a fool breaks his own heart. Nä, det är inte Nick Lowe som har skrivit låten men det är han jag förknippar den med, även om ett av mina första iTunesköp var Might Sparrow och Byron Lees version som jag tror är original men jag vet ärligt talat inte. Moneybrother gav en ny dimension till en redan femstjärnig poplåt och det är verkligen inte illa.

Håkan Hellström - Båda sidor nu
Håkan Hellström - Försent för edelweiss
Även om han inte släppte mer än två singlar i år så kvalificerar sig båda baksidorna in på listan över årets bästa låtar, här är det romantikern och textförfattargeniet som visar upp sig från sin bästa sida och inte ett öga är torrt.

Koop - Come to me
En av årets bästa poplåtar gjordes av jazzduon Koop med sånghjälp av Yukimi Nagano och redan på de inledande takterna insåg jag att låten måste vara med på den här listan. Jazz, pop, kärlek, kan det bli bättre?

Jonas Kullhammar Quartet - Corny waltz
Jonas Kullhammar befäste sin plats som jazzsveriges nummer ett med ett album utan minsta svagheter, en konsert som jag fortfarande drar på mungiporna åt och en låt som låter som det bästa John Coltrane har gjort även om den är skriven av Berndt Egerbladh en gång för längesedan.

Saker jag gillar eller Hur Helt off och Promoe fick en stad i gungning

Om man tittar på vilka skivor och artister jag gillar så kan man hitta ett antal mer eller mindre gemensamma nämnare: artister som brinner för det de gör går oftast hem, musik som svänger och som inte kategoriseras som trance eller dylikt går alltid hem, artister som har något att säga (ofta de som brinner för sin musik) likaså, men den beskrivning som fångar in mest av min favoritmusik är nog att jag gillar alla genrer som kan använda sig av blåsinstrument. Det innefattar jazz så klart, pop också, soul, reggae, hiphop, funk, till viss del rock (typ Springsteen) med mera. Notera att inte alla mina favoritartister använder blåsinstrument men de gör oftast musik i en genre där det kan funka.

Två genrer som täcks in ovan är reggae och hiphop. Två favoriter i min hiphopbok är Timbuktu och Looptroop, egentligen finns det bara fyra stora namn inom hiphop för mig, de andra två är som man kanske kan lista ut genom att läsa här är Jay-Z och Kanye West. I torsdags var både Timbuktu (som del av reggaebandet Helt off) och Promoe (Looptroop) här i stan så det var klart jag skulle gå dit.

Helt off började kvällen med ett mycket trivsamt reggaegungande. Chords och grabbarna får ihop ett organiskt sväng som man bara måste gunga med till, helt utan blåsinstrument också, och Hur beter du dig man? är en sjukt skön låt. Och att rimma "cognac" på "bombar" funkar utmärkt - om man sjunger på skånska förstås ("Du njuter av cognac mens du skjuter och bombar"). Att Chords tackar sin mamma för att hon har honom "som snabbval i Handelsbankens databank" bättrar bara på den goda stämningen så klart. Men allt blir förstås bara uppvärmning innan Timbuktu uppenbarar sig på scenen i Bla bla bla. Händerna i luften och termometern sköt i höjden, festen hade börjat på riktigt. Det brinner i Paris blev ett skenande upplopp och Babylonsjukan får hela lokalen att sjunga.

Promoe använder inte heller blåsinstrument (det är väl mest Embee i Looptroop som gör det) men jag gillar honom skarpt ändå. De politiska texterna är lika påtagliga som i Looptroop och bara titeln på nya skivan White man's burden (som jag inte har hört annat än underbara Headache och Songs of joy) visar på fortsatt politisk medvetenhet. Nya låtar blandas med gamla klassiker som Long distance runner, Likkle supm supm och Fit you haffi fit. Publiken stormtrivs och det är händerna i luften mest hela tiden och Helt off intar scenen i Dog day afternoon och den goda stämningen blir ännu ett steg högre. Men allra bäst för kvällen är förstås These walls don't lie, Promoes flödande text ovanpå DJ Larges mästerproduktion. Det är en så unik låt så att när man än hör den och på vilket humör man än är på så vill man bara skruva upp volymen, röja upp en fri plats på golvet och dansa sig tokig och skrika ut rader som "That's fine, their corrupt world it really wasn't for us / We just laughed at the bullshit names that they called us / hated us, we hated them and both sides found out what a war is" och det gjorde varenda en i lokalen när torsdagskvällen sedan länge hade övergått i fredag natt. Tiden går så fort när man har roligt.

Gott och blandat

Håkan igår var en besvikelse. För lite folk, för kort konsert, halvdåligt låtval. Applåderna inför extranumren var tama och det dröjde rätt länge innan de var tillbaka på scenen. Lokalen var nog bara drygt halvfull, måste varit en missräkning. Lite för dyrt kanske, 350 kr, lite för dålig affischering, här i Linköping fanns inga affischer om konserten vilket man kanske borde ha haft för att få dit folk. Publiken är ju ändå en oersättlig del i en bra konsert. Låtar som Hurricane Gilbert och Magasinsgatan kunde skippats för min del, versionen av 13 var inte så bra som på skiva. Hmm, låter lite för negativ här kanske men En vän med en bil, Ramlar, Brännö serenad, Kom igen Lena!, En midsommarnattsdröm och Nu kan du få mig så lätt är förstås helt underbara och motiverar på egen hand att man gick dit. Men jag har sett Håkan så mycket bättre tidigare så därför känns det lite trist.

Håkan ska dra till Brasilien nästa år tror jag och en som redan varit där och tagit med sin inspiration hem är Lisa Nilsson som släpper ett brasilieninspirerat album i oktober, verkar väldigt lovande på förhand. Hon har ju en riktigt bra röst men har väl hamnat i lite tråkiga sammanhang hittills.

Det är inte ofta men jag har hittat en bok som gjort mig nyfiken redan innan den är släppt. Patient av Ben Watt, jepp han från Everything but the girl som berättar om sin mystiska sjukdom och vägen tillbaka. Nu översatt till svenska och ges ut av Bodil Malmstens etikett Finistère. Läs mer på Modernista och på Bodils blogg.

Promoe är på gång med ny skiva, White man's burden. Lyssna lite på Myspace. Och turné tillsammans med Helt off. Kommer bli en stor fest. 12/10 i Linköping. Kolla mer på Unitedstage.
"Promoe på scen är;
Promoe
DJ Large
DaVille
Jeppe Körsbär (SLS m fl)
Linn Segolson

Helt Off på scen är;
Jens Resch
Måns Asplund
Magnus Tingsek
Magnus Deoliveira
Robin Asplund
Jason Diakité
Måns Mernsten"

Uppställningen kan man vekligen inte klaga på och Babylonsjukan är veckans mest spelade låt.

Men vad har hänt med Goran Kajfes och David Österbergs skivbolag Headspin recordings? De har ju inte släppt en enda skiva i år, jag som trodde de skulle utmana Moserobie som Sveriges bästa jazzbolag. Hoppas att det bara är ett jättelångt sommarlov.

Det brinner i Paris!

Helt off har släppt en ny mp3a på Jujurecords.com, Det brinner i Paris. Timbuktu har blivit en lika säker garanti för bra musik som Håkan Hellström, Jonas Kullhammar, Miles Davis och Goran Kajfes.