I don't like reggae - I love it

Vips sugs man in i en reggaeperiod igen. Det började den här gången med att jag fyndade Bob Marley & The Wailers Kaya för 20 kr på skivmässan nyligen. Bob Marley är sedan länge en personlig hjälte, den historien började med min gamla gymnasieklasskamrat Reggae-Björn som pratade om Bob Marley, Black Uhuru, P3 Rytm med mera. Lättövertalad som jag är gick jag och köpte två olika best of-samlingar med Marley och sen var jag fast.

Sedan dess dröjde det ganska länge innan jag började köpa Marleys album, nu äger jag Exodus, Natty dread, Uprising och Kaya. Fantastiska skivor allihopa! Särskilt Exodus som i dagsläget har en given plats på en topp tio-lista över världens bästa album. Bob Marley & The Wailers är tidernas bästa band, inget snack om saken. Lyssna på samspelet på dessa skivor, hur allting liksom faller på plats, hur musiken tycks skapad från samma stora hjärta.

Mitt favoritskivbolag, brittiska Soul Jazz Records, som i åratal har pumpat ut fantastiska samlingar med gamla reggaepärlor från Studio one-arkiven har stor del i mitt reggaeintresse. Jag äger dock bara Studio one ska och Studio one dj's än så länge, borde köpa flera så klart. (Övriga Soul jazz-grejer jag äger, de fantastiska samlingarna New Orleans funk 1 & 2, Tropicalia, Jackie Mittoo The keyboard king at Studio one samt en axelremsväska.)

Härnäst borde jag fördjupa mig i rootsreggaen tror jag. Med dess långsamt gungande reggae, djupa mullrande basgångar, körer som mässar om Afrika, Babylon, Rastafari, Haile Selassie, Etiopien osv är det en möjligtvis mer svårlyssnad reggae än Marley men säkert lika bra.

Jag måste också slå ett litet slag här för svenska Helt off med Chords och Timbuktu i spetsen som gör lysande reggae på svenska. Ett väldigt underskattat band.

Sist men inte minst måste jag försöka bekämpa attityden om reggae som sommarmusik enbart. "Ingen sommar utan reggae" sjöng Markoolio, men reggae är så mycket mer än att "dricka hemkört och cola i en uppblåsbar pool". Eller rättare sagt, reggae har ingenting med det att göra. Reggae är religion, politik, kärlek och baktakt. Reggae gör sig lika bra på ett rökfyllt dansgolv i midvintertid som någonsin Three little birds på beachen. Men alla har inte fattat det än.

Saker jag gillar eller Hur Helt off och Promoe fick en stad i gungning

Om man tittar på vilka skivor och artister jag gillar så kan man hitta ett antal mer eller mindre gemensamma nämnare: artister som brinner för det de gör går oftast hem, musik som svänger och som inte kategoriseras som trance eller dylikt går alltid hem, artister som har något att säga (ofta de som brinner för sin musik) likaså, men den beskrivning som fångar in mest av min favoritmusik är nog att jag gillar alla genrer som kan använda sig av blåsinstrument. Det innefattar jazz så klart, pop också, soul, reggae, hiphop, funk, till viss del rock (typ Springsteen) med mera. Notera att inte alla mina favoritartister använder blåsinstrument men de gör oftast musik i en genre där det kan funka.

Två genrer som täcks in ovan är reggae och hiphop. Två favoriter i min hiphopbok är Timbuktu och Looptroop, egentligen finns det bara fyra stora namn inom hiphop för mig, de andra två är som man kanske kan lista ut genom att läsa här är Jay-Z och Kanye West. I torsdags var både Timbuktu (som del av reggaebandet Helt off) och Promoe (Looptroop) här i stan så det var klart jag skulle gå dit.

Helt off började kvällen med ett mycket trivsamt reggaegungande. Chords och grabbarna får ihop ett organiskt sväng som man bara måste gunga med till, helt utan blåsinstrument också, och Hur beter du dig man? är en sjukt skön låt. Och att rimma "cognac" på "bombar" funkar utmärkt - om man sjunger på skånska förstås ("Du njuter av cognac mens du skjuter och bombar"). Att Chords tackar sin mamma för att hon har honom "som snabbval i Handelsbankens databank" bättrar bara på den goda stämningen så klart. Men allt blir förstås bara uppvärmning innan Timbuktu uppenbarar sig på scenen i Bla bla bla. Händerna i luften och termometern sköt i höjden, festen hade börjat på riktigt. Det brinner i Paris blev ett skenande upplopp och Babylonsjukan får hela lokalen att sjunga.

Promoe använder inte heller blåsinstrument (det är väl mest Embee i Looptroop som gör det) men jag gillar honom skarpt ändå. De politiska texterna är lika påtagliga som i Looptroop och bara titeln på nya skivan White man's burden (som jag inte har hört annat än underbara Headache och Songs of joy) visar på fortsatt politisk medvetenhet. Nya låtar blandas med gamla klassiker som Long distance runner, Likkle supm supm och Fit you haffi fit. Publiken stormtrivs och det är händerna i luften mest hela tiden och Helt off intar scenen i Dog day afternoon och den goda stämningen blir ännu ett steg högre. Men allra bäst för kvällen är förstås These walls don't lie, Promoes flödande text ovanpå DJ Larges mästerproduktion. Det är en så unik låt så att när man än hör den och på vilket humör man än är på så vill man bara skruva upp volymen, röja upp en fri plats på golvet och dansa sig tokig och skrika ut rader som "That's fine, their corrupt world it really wasn't for us / We just laughed at the bullshit names that they called us / hated us, we hated them and both sides found out what a war is" och det gjorde varenda en i lokalen när torsdagskvällen sedan länge hade övergått i fredag natt. Tiden går så fort när man har roligt.

Dagens låt - Summer breeze

Våren försvann och istället kom kylan tillbaka. Vad göra? Plocka fram Summer breeze så klart. Jo, du vet precis vilken låt det är, (den fanns med i en reklamfilm för något resebolag). Att det sen är nästan omöjligt att avgöra om Isley Brothers verision är bättre än Jackie Mittoos är bara bra. Två sidor av samma guldmynt.