Saker jag gillar eller Hur Helt off och Promoe fick en stad i gungning

Om man tittar på vilka skivor och artister jag gillar så kan man hitta ett antal mer eller mindre gemensamma nämnare: artister som brinner för det de gör går oftast hem, musik som svänger och som inte kategoriseras som trance eller dylikt går alltid hem, artister som har något att säga (ofta de som brinner för sin musik) likaså, men den beskrivning som fångar in mest av min favoritmusik är nog att jag gillar alla genrer som kan använda sig av blåsinstrument. Det innefattar jazz så klart, pop också, soul, reggae, hiphop, funk, till viss del rock (typ Springsteen) med mera. Notera att inte alla mina favoritartister använder blåsinstrument men de gör oftast musik i en genre där det kan funka.

Två genrer som täcks in ovan är reggae och hiphop. Två favoriter i min hiphopbok är Timbuktu och Looptroop, egentligen finns det bara fyra stora namn inom hiphop för mig, de andra två är som man kanske kan lista ut genom att läsa här är Jay-Z och Kanye West. I torsdags var både Timbuktu (som del av reggaebandet Helt off) och Promoe (Looptroop) här i stan så det var klart jag skulle gå dit.

Helt off började kvällen med ett mycket trivsamt reggaegungande. Chords och grabbarna får ihop ett organiskt sväng som man bara måste gunga med till, helt utan blåsinstrument också, och Hur beter du dig man? är en sjukt skön låt. Och att rimma "cognac" på "bombar" funkar utmärkt - om man sjunger på skånska förstås ("Du njuter av cognac mens du skjuter och bombar"). Att Chords tackar sin mamma för att hon har honom "som snabbval i Handelsbankens databank" bättrar bara på den goda stämningen så klart. Men allt blir förstås bara uppvärmning innan Timbuktu uppenbarar sig på scenen i Bla bla bla. Händerna i luften och termometern sköt i höjden, festen hade börjat på riktigt. Det brinner i Paris blev ett skenande upplopp och Babylonsjukan får hela lokalen att sjunga.

Promoe använder inte heller blåsinstrument (det är väl mest Embee i Looptroop som gör det) men jag gillar honom skarpt ändå. De politiska texterna är lika påtagliga som i Looptroop och bara titeln på nya skivan White man's burden (som jag inte har hört annat än underbara Headache och Songs of joy) visar på fortsatt politisk medvetenhet. Nya låtar blandas med gamla klassiker som Long distance runner, Likkle supm supm och Fit you haffi fit. Publiken stormtrivs och det är händerna i luften mest hela tiden och Helt off intar scenen i Dog day afternoon och den goda stämningen blir ännu ett steg högre. Men allra bäst för kvällen är förstås These walls don't lie, Promoes flödande text ovanpå DJ Larges mästerproduktion. Det är en så unik låt så att när man än hör den och på vilket humör man än är på så vill man bara skruva upp volymen, röja upp en fri plats på golvet och dansa sig tokig och skrika ut rader som "That's fine, their corrupt world it really wasn't for us / We just laughed at the bullshit names that they called us / hated us, we hated them and both sides found out what a war is" och det gjorde varenda en i lokalen när torsdagskvällen sedan länge hade övergått i fredag natt. Tiden går så fort när man har roligt.