En midsommarnattsdröm

"Och en skivaffär i centrum som ett hål genom kulissen ut i verkligheten, drömmen. Ut till färgerna man bara ser på bio" - Lars Winnerbäck

onsdag, oktober 11, 2006

Rapport från Koop islands

Kära dagbok

Jag har precis anlänt till Koop islands och allt har gått bra så här långt. Vatten är turkosfärgat, solen skiner och alla människor ler. Atmosfären är avslappnad och jag saknar inte Sverige och den svenska hösten ett dugg just nu.

Koop islands har sin styrka i popmelodierna med jazzkänsla och de fyra vokalisterna, i tur och ordning: Ane Brun, Yukimi Nagano, Earl Zinger och Mikael Sundin. Ane Brun inleder resan till öparadiset med en eftertänksam blues om den svunna kärleken och den sätter stämningen för resten av skivan. Allt är tillbakalutat, man kan kalla det loungemusik om man vill, men det är aldrig dåligt, det finns inget av hissmusik i det här. Istället har Kooppojkarna fått fritt utlopp för sin passion för gamla tiders swingmusik från tiden då folk gick ut och dansade till jazzmusik. Swingtronica kallar de själva sin musik för och det är en talande beskrivning. För det är samplingar som samsas med några av jazzsveriges främsta instrumentalister, t ex Dan Berglund från e.s.t., Magnus Lindgren, Ola Bothzén och den underskattade men alltid lika skicklige vibrafonisten Mattias Ståhl.

Jag är inte golvad av plattan, det är ju inte så ofta man blir det, trogna läsare av den här bloggen vet att jag bara blivit det en gång i år av en ny skiva och hon som gjorde den heter Lily Allen, Koop islands är kort och gott en mycket bra skiva som värmer mycket nu och förmodligen ännu mer när snön börjar falla och vintern kommer. Då kommer jag plocka fram låt nummer två, Come to me och tänka på karibien istället för julrushen.

Jag avslutar det här inlägget med en textrad som har satt sig på hjärnan. Den är en del av ett långt brev som Earl Zinger (missa inte hans låt Saturday morning rush som handlar om hur han köper skivor i london en lördagförmidddag och störs av skandinaviska turister bland annat) läser upp.

"But make no misstake my friend I'm sure some barricade somewhere has started calling."
(Koop - Beyond the sun)

Jag tolkar det som att Koop fick tillbaka lusten att göra musik efter sitt eget hjärta. Egensinnigt, vänligt och med karibisk touch.

(Tobias Brandt har också gett en rapport från Koop islands på sin blogg)

Etiketter: ,