Krönika: Falsksång i allmänhet och Håkan i synnerhet

Det är på tiden att jag skriver nånting om ämnet falsksång och sångare som inte kan sjunga. Jag har ju alltid försvarat alla dessa av diverse anledningar men ibland när diskussionerna väl dyker upp kan det vara svårt att minnas alla argument som man kommer på ibland mellan varven. Här är några argument och motfrågor:

• Spelar det någon roll att personen inte är bäst i världen på att sjunga? Nej, förstås inte, det blir lika knäppt som att alla gitarrister måste vara felfria och tekniskt skickliga. I alla fall nästan.
• Lyssna på texten. En person som sjunger falskt har garanterad någonting viktigt att säga, annars skulle han/hon nog inte sjunga alls. För egen del lyssnar jag noggrannare på texterna om sångaren inte är perfekt.
  
• Det är skönt om inte allt är strömlinjeformat. Det får mig ofta att tänka på Fame Factory, Idol och annat skräp, sångare som kan sjunga men som gör det av fel anledning, nämligen att tjäna pengar och bli berömda. Vissa undantag finns. Det finns ett talande citat från någon folkmusikgrupp eller så som är ungefär (minns ej exakt ordalydelse): "Stäm inte instrumenten så noga. Det blir så ointressant då." Det måste få finnas utrymme att chansa och göra fel i musiken, det blir på något sätt roligare att lyssna på när Chet Baker missar en ton i Over the rainbow än om han hade satt den perfekt. Man behöver inte alltid sträva efter perfektion.
• Om jag begränsar mig till popmusik så handlar den oftast om att förmedla en text eller känsla. Det kan man göra genom att sjunga, skrika, viska, skratta, gråta eller vad som helst bara man når fram till lyssnaren. Man måste övertyga lyssnaren. Därför känns det mer äkta (skitsvårt uttryck att använda jag vet men ibland måste man) när Håkan desperat skriker ut "Jag vill veta om kärlek finns" än om t ex Carola hade sjungit det. Så är det i alla fall för mig.
  
• Här kommer mitt näst bästa argument men som är så svårt att säga eftersom det mest låter fånigt, i text går det bättre. Anledningen till att jag lyssnar på musik är oftast för att bli berörd på ett eller annat sätt. Och när Håkan eller någon annan sjunger sina bästa låtar, visserligen falskt och skevt men ändå så oerhört mycket från hjärtat känns det precis som att personen i fråga sitter på min sängkant och spelar enbart för mig. Det är ju det man vill åt. Det är ju till stor del därför man lyssnar.
  
• Det bästa argumentet sammanfattas med ett ord: Identifikation. Jag är inte särskilt bra på att sjunga själv, sjunger hellre än bra som det heter. Och grunden till att man gillar nånting är ju att man antingen kan/vill identifiera sig med artisten eller artistens publik. Så är det med allt jag gillar från Jonas Kullhammar, Håkan Hellström till Otis Redding och Miles Davis. Personligen tycker jag att det var rätt skönt när Håkan slog igenom och gjorde det "tillåtet" att sjunga falskt. Alltså har jag inga som helst problem med att identifiera mig med alla sångare som sjunger falskt men från hjärtat. Det är ju så jag själv skulle göra.
  

Tillägg: Det finns förstås mycket falsksång som inte är bra, givetvis, precis som det finns duktiga sångare som inte är bra.