Tre sköna jazzskivor

Det har blivit alldeles för lite jazz i år kan jag bara konstatera. Orsakerna är många, främst att det har släppts så mycket annan bra musik hittills med Timbuktu, Håkan Hellström, Robyn och Moneybrother i spetsen. Sedan har det nog inte släppts så många lockande jazzskivor heller. Visst har E.S.T. släppt nytt men det kändes som jag hade hört det förr. Annars har det varit lite halvspännande släpp men inget som lockat mig direkt. Men förrförra veckan passade jag på att införskaffa tre stycken nya Moserobie-släppta lysande jazzskivor.

Jonas Kullhammar Quartet with Norrbotten Big Band - Snake city north
Fjärde skivan från Kullhammars kvartett men nu tillsammans med Norrbotten big band och de framför favoriter från de tidigare JKQ-plattorna (anmärkningsvärt är att inga låtar från JKQs andra platta The soul of Jonas Kullhammar kom med, visserligen är det en svagare platta än Salut och Plays loud for the people men en låt som Horseface hade nog passat utmärkt tillsammans med NBB.) Snake city north inleds med Snake city east i mäktigt storbandsarrangemang och så fortsätter det hela vägen under en timme vilket blir lite för långt för min smak kanske kunde en eller två låtar kapats och då hade resultatet blivit ännu bättre. Men när JKQ och NBB är som allra bäst i Frippes blues spelar de skiten ur vem som helst. Och, till alla som lyssnar, följ Kullhammars egen devis "Play it loud"!

Håkon Kornstad & Håvard Wiik - Eight tunes we like
Här det tvärtom mot Play it loud-devisen, Kornstad & Wiik tar det lite lugnare. Plattan är uppbyggd kring åtta favoritlåtar som de tolkar enbart på tenorsax och piano utan att det blir en smula fattigt eller torftigt. Inga av låtarna var kända för mig sen innan därför kan jag inte bedöma hur bra deras verisioner är, men det är strunt samma, det är en bra skiva oavsett vem som har skrivit låtarna. Enkelt och fridfullt, gott så.

Ludvig Berghe Trio - Weekend
"Musik man kan lyssna på när man nästan vill att det ska vara tyst" sa en gång Eric Malmberg från den numera nerlagda duon Sagor & Swing. Det var ett motto som de verkade spela efter och lyckades skapa varierad musik trots sin enkla sättning med orgel och trummor. Det verkar som om Ludvig Berghe också skapar musik utifrån ungefär samma motto, i alla fall på vissa låtar på skivan som på inledande underbara Just her weekend fling. Andra gånger svänger det friskt och det är svårt att sitta still. Berghe har verkligen blivit en bättre låtskrivare än på debutskivan som blev för lång men med många guldkorn ändå. Nu är längden kapad och intensiteten hålls uppe hela vägen genom de åtta låtarna. Och lika snygga som låtarna är omslaget och designen på skivan. Titlarna är också härliga, ta bara en sån som Playing in the slumbering backyards of the bourgeoisie, underbart.