Ludvig och Nina = sant

Kanske är det mest jag och Tobias Brandt som bryr oss men nu står det klart att Nina Ramsby och Ludvig Berghe Trio gör en skiva ihop som kommer i september enligt Ninas myspace. Där kan man också lyssna på tre spår

När jag hörde Ludvig Berghe Trio i september fick jag tillfälle att berömma Ninas text till Berghes Just her weekend fling. Då trodde Ludvig att det kanske kunde bli något samarbete och nu är det alltså klart. Två av Sveriges bästa musiker ihop, en superskicklig pianist och en sällsynt unik sångerska, det borde inte kunna bli något annat än grymt.

Jag väntar med spänning på skivan!

Årets album

10. Petter - God damn it!
Säkert!- och Embassysamplingarna var årets bästa crossoverhiphop. Och Isons inhopp i Ställ dej upp/Rör dej in är nästan lika bra. Trots att Petter har varit med typ längst av alla aktiva rappare är han fortfarande verkligen att räkna med.

9. Timbuktu - Oberoendeframkallande
Inte lika självklar personlig favorit som Alla vill till himmelen men det finns många schyssta pärlor här. Vibb aktuellt är min favoritlåt. Visst är skivan bra, men allra bäst är Timbuk live tillsammans med Damn!

8. Ludvig Berghe - An unplayed venue och 48 and counting
Jazzen var inte särskilt närvarande i år heller förutom de alltid lika närvarande Miles Davis, John Coltrane och Jonas Kullhammar. Men Ludvig Berghes båda skivor är ypperlig jazz. Missa inte!

7. Jay-Z - American gangster
Kanske inte så bra som man hade hoppats och önskat men Jigga är den artist som har hängt med av alla artister som jag fortfarande lyssnar på, så givetvis har även denna fått mycket speltid. Som fan av Jay-Z är den given men för blivande fans finns bättre inkörsporter, till exempel The Blueprint eller Reasonable doubt.

6. Jens Lekman - Night falls over Kortedala
Jag faller inte pladask som många andra har gjort men visst, detta är supersmart och fyndig pop. Men mest minns jag en fantastisk konsert och en signerad vinyl som jag nästan slarvade bort direkt efter att jag hade köpt den. Och andra versen i Into eternity! Med dragspelet! Jag minns hur jag satt på golvet framför vinylspelaren och gång på gång la på nålen precis i början av den versen. Om man kan räkna en vers som ett ögonblick är den versen utan tvekan årets ögonblick.

5. Taken by trees - Open field
Vår- och sommarpop som jag upptäckte på hösten. Victoria Bergsman visar upp en bedårande popskiva som låter som lätta moln på en sommarhimmel.

4. Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby gård
I år köpte jag både denna och bandets tidigare platta Johnny drama. Och det är två väsensskilda plattor. Johnny drama var enkel, vänlig och väligt bra pop. Pokerkväll är arg, upprorisk och flera gånger bättre. Love sjunger ett par gånger på skivan att han har tröttnat på mespop, och det är så det låter. Clashrock 2007 i svensk tappning för oss alla! Bästa samtidsskildringen av ett Sverige där folk går på Systemet, frivilligt läser tidningen Bon och lyfter 16 ton och endast får en Konsumkupong som tack.

3. Nick Lowe - At my age
Gubbpop, men som tjugotreåring älskar jag detta ändå. Fantastisk popmusik med en hantverksskicklighet av sällan skådat slag. Rome wasn't built in a day och Feel again är två av årets finaste kärlekslåtar. Alla cyniker borde lyssna, och alla andra också!

2. Anna Järvinen - Jag fick feeling och Säkert! - Säkert!
Jag kan inte skilja dessa båda skivor åt. De är olika till det yttre. Men det är popmusik med en otrolig känsla och närvaro. Annas kanske är bättre rent musikaliskt och Säkerts är kanske bättre rent textmässigt. Men men, det varierar från dag till dag. Och it takes two to tango. Detta är två moderna svenska klassiker! Köp dem redan idag!

Gå också in på Musikbyråns hemsida och titta på sista avsnittet, sista fem minutrarna där Anna och Säkert! med metronom, munspel och dragspel framför en svensk version av Kleerups och Robyns With every heartbeat kallad För varje hjärtslag.

1. Beyoncé - B'day (deluxe edition)
Jag är helt knäckt. Jag trodde inte jag skulle falla så hårt för en r'n'b-platta, men detta är en hitkavalkad av sällan skådat slag. Det började med Irreplaceable och fortsatte med Deja vu, Check on it, Get me bodied och Suga mama som mina favoritlåtar på plattan. På B'day finns tillräckligt med låtar med dansgolvspotential för att få folk på gott humör en hel natt. Beyoncé var verkligen nummer ett i år, jag är förvånad, glad och väldigt sugen på att höra nya låtar.

Med kärlek

I veckan har jag varit på två fantastiska konserter. En med jazz och en med pop.

Ludvig Berghe Trio har alltid varit ett av mina favoritjazzband. De släppte sin första skiva när mitt jazzintresse började växa till sig, runt 2002-2003. Då följde jag typ allt som Jonas Kullhammar och hans skivbolag Moserobie gjorde, vilket med andra ord ledde till att jag beställde Ludvig Berghe Trios självbetitlade debutplatta när den släpptes. Den är alldeles för lång som helhet men det finns en hel del schyssta nummer där. Deras andra platta skrev jag om här när den var ny. Nu har de släppt två nya skivor som de turnérar lite med. Jag var tvungen att köpa dem också.

Och så blev det. Jag blev till och med den första som köpte skivan av Ludvig själv (Moserobie har nog sålt några ex innan jag köpte mitt). Dessutom fick jag möjlighet att kommentera att jag sett att Nina Ramsby gjort en text till Berghes låt Just her weekend fling från hans förra platta. Ninas version finns att lyssna på på hennes myspace. Gör det! Nina Ramsbys & Martin Hederos skiva Jazzen har jag lyssnat mycket på de senaste veckorna. Hennes röst och sångteknik är av ett särskilt fint slag. Så ren och enkel och vacker. Jag frågade Ludvig om den inspelningen finns på skiva men det gjorde den inte. Ev. om jag fattade det rätt kunde det bli nåt skivsamarbete dem emellan, vilket vore väldigt kul så klart.

Vad det gäller själva konserten på Flamman finns bara bra saker att säga. Det är så klart en hopplös och möjligtvis onödig diskussion men jag tycker att Ludvig Berghe är Sveriges bästa pianist. Jag skulle ge typ vad som helst för att kunna virvla fram över tangenterna på det sätt som han gör.




Fantastiskt konsert nummer två var Jens Lekman på HG. Mycket bättre än väntat. Med sig hade han ett band med sex tjejer samt en kille som spelade laptop (skötte lite effekter och dylikt). Och ja, det som är bra på skiva blev mycket bättre live. Och det var fullsmockat och folkligt och väldigt indieskt, och ganska underbart. Och de spelade Black cab, Sipping on the sweet nectar, You are the light, A sweet summer's night in Hammerhill. Och hans bästa låt Jag tyckte hon sa lönnlöv (översättningen på Maple leaves som finns att hämta på hans hemsida). Och det var fiol, dragspel, saxofon, trumpet, flöjter, bas, trummor, gitarr, synt och alla möjliga instrument.

Och jag köpte ett vinylexemplar av nya skivan och fick den signerad. Tokigt fin vinyl med motiv över själva ljudspåren.



Jag har tänkt på en sak till. Kanske ska jag i fortsättningen bara köpa skivor som antingen 1) betyder mycket för mig, typ Håkans skivor. Att det är kul att äga själva skivan och inte bara ha köpt musiken digitalt. 2) Att skivan är billigare än att köpa motsvarande skiva digitalt eller 3) Man kan få den signerad.

Tre sköna jazzskivor

Det har blivit alldeles för lite jazz i år kan jag bara konstatera. Orsakerna är många, främst att det har släppts så mycket annan bra musik hittills med Timbuktu, Håkan Hellström, Robyn och Moneybrother i spetsen. Sedan har det nog inte släppts så många lockande jazzskivor heller. Visst har E.S.T. släppt nytt men det kändes som jag hade hört det förr. Annars har det varit lite halvspännande släpp men inget som lockat mig direkt. Men förrförra veckan passade jag på att införskaffa tre stycken nya Moserobie-släppta lysande jazzskivor.

Jonas Kullhammar Quartet with Norrbotten Big Band - Snake city north
Fjärde skivan från Kullhammars kvartett men nu tillsammans med Norrbotten big band och de framför favoriter från de tidigare JKQ-plattorna (anmärkningsvärt är att inga låtar från JKQs andra platta The soul of Jonas Kullhammar kom med, visserligen är det en svagare platta än Salut och Plays loud for the people men en låt som Horseface hade nog passat utmärkt tillsammans med NBB.) Snake city north inleds med Snake city east i mäktigt storbandsarrangemang och så fortsätter det hela vägen under en timme vilket blir lite för långt för min smak kanske kunde en eller två låtar kapats och då hade resultatet blivit ännu bättre. Men när JKQ och NBB är som allra bäst i Frippes blues spelar de skiten ur vem som helst. Och, till alla som lyssnar, följ Kullhammars egen devis "Play it loud"!

Håkon Kornstad & Håvard Wiik - Eight tunes we like
Här det tvärtom mot Play it loud-devisen, Kornstad & Wiik tar det lite lugnare. Plattan är uppbyggd kring åtta favoritlåtar som de tolkar enbart på tenorsax och piano utan att det blir en smula fattigt eller torftigt. Inga av låtarna var kända för mig sen innan därför kan jag inte bedöma hur bra deras verisioner är, men det är strunt samma, det är en bra skiva oavsett vem som har skrivit låtarna. Enkelt och fridfullt, gott så.

Ludvig Berghe Trio - Weekend
"Musik man kan lyssna på när man nästan vill att det ska vara tyst" sa en gång Eric Malmberg från den numera nerlagda duon Sagor & Swing. Det var ett motto som de verkade spela efter och lyckades skapa varierad musik trots sin enkla sättning med orgel och trummor. Det verkar som om Ludvig Berghe också skapar musik utifrån ungefär samma motto, i alla fall på vissa låtar på skivan som på inledande underbara Just her weekend fling. Andra gånger svänger det friskt och det är svårt att sitta still. Berghe har verkligen blivit en bättre låtskrivare än på debutskivan som blev för lång men med många guldkorn ändå. Nu är längden kapad och intensiteten hålls uppe hela vägen genom de åtta låtarna. Och lika snygga som låtarna är omslaget och designen på skivan. Titlarna är också härliga, ta bara en sån som Playing in the slumbering backyards of the bourgeoisie, underbart.