Årets album

10. Petter - God damn it!
Säkert!- och Embassysamplingarna var årets bästa crossoverhiphop. Och Isons inhopp i Ställ dej upp/Rör dej in är nästan lika bra. Trots att Petter har varit med typ längst av alla aktiva rappare är han fortfarande verkligen att räkna med.

9. Timbuktu - Oberoendeframkallande
Inte lika självklar personlig favorit som Alla vill till himmelen men det finns många schyssta pärlor här. Vibb aktuellt är min favoritlåt. Visst är skivan bra, men allra bäst är Timbuk live tillsammans med Damn!

8. Ludvig Berghe - An unplayed venue och 48 and counting
Jazzen var inte särskilt närvarande i år heller förutom de alltid lika närvarande Miles Davis, John Coltrane och Jonas Kullhammar. Men Ludvig Berghes båda skivor är ypperlig jazz. Missa inte!

7. Jay-Z - American gangster
Kanske inte så bra som man hade hoppats och önskat men Jigga är den artist som har hängt med av alla artister som jag fortfarande lyssnar på, så givetvis har även denna fått mycket speltid. Som fan av Jay-Z är den given men för blivande fans finns bättre inkörsporter, till exempel The Blueprint eller Reasonable doubt.

6. Jens Lekman - Night falls over Kortedala
Jag faller inte pladask som många andra har gjort men visst, detta är supersmart och fyndig pop. Men mest minns jag en fantastisk konsert och en signerad vinyl som jag nästan slarvade bort direkt efter att jag hade köpt den. Och andra versen i Into eternity! Med dragspelet! Jag minns hur jag satt på golvet framför vinylspelaren och gång på gång la på nålen precis i början av den versen. Om man kan räkna en vers som ett ögonblick är den versen utan tvekan årets ögonblick.

5. Taken by trees - Open field
Vår- och sommarpop som jag upptäckte på hösten. Victoria Bergsman visar upp en bedårande popskiva som låter som lätta moln på en sommarhimmel.

4. Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby gård
I år köpte jag både denna och bandets tidigare platta Johnny drama. Och det är två väsensskilda plattor. Johnny drama var enkel, vänlig och väligt bra pop. Pokerkväll är arg, upprorisk och flera gånger bättre. Love sjunger ett par gånger på skivan att han har tröttnat på mespop, och det är så det låter. Clashrock 2007 i svensk tappning för oss alla! Bästa samtidsskildringen av ett Sverige där folk går på Systemet, frivilligt läser tidningen Bon och lyfter 16 ton och endast får en Konsumkupong som tack.

3. Nick Lowe - At my age
Gubbpop, men som tjugotreåring älskar jag detta ändå. Fantastisk popmusik med en hantverksskicklighet av sällan skådat slag. Rome wasn't built in a day och Feel again är två av årets finaste kärlekslåtar. Alla cyniker borde lyssna, och alla andra också!

2. Anna Järvinen - Jag fick feeling och Säkert! - Säkert!
Jag kan inte skilja dessa båda skivor åt. De är olika till det yttre. Men det är popmusik med en otrolig känsla och närvaro. Annas kanske är bättre rent musikaliskt och Säkerts är kanske bättre rent textmässigt. Men men, det varierar från dag till dag. Och it takes two to tango. Detta är två moderna svenska klassiker! Köp dem redan idag!

Gå också in på Musikbyråns hemsida och titta på sista avsnittet, sista fem minutrarna där Anna och Säkert! med metronom, munspel och dragspel framför en svensk version av Kleerups och Robyns With every heartbeat kallad För varje hjärtslag.

1. Beyoncé - B'day (deluxe edition)
Jag är helt knäckt. Jag trodde inte jag skulle falla så hårt för en r'n'b-platta, men detta är en hitkavalkad av sällan skådat slag. Det började med Irreplaceable och fortsatte med Deja vu, Check on it, Get me bodied och Suga mama som mina favoritlåtar på plattan. På B'day finns tillräckligt med låtar med dansgolvspotential för att få folk på gott humör en hel natt. Beyoncé var verkligen nummer ett i år, jag är förvånad, glad och väldigt sugen på att höra nya låtar.

Det vackraste jag vet

Egentligen är det väldigt enkelt. I teorin åtminstone.

Det enkla och naturliga är det vackraste.

Få saker är så härligt som färska råvaror i matlagning.
Få saker är så behagliga som ett naturligt leende från någon man möter.
Få saker är så vackra som naturen på sommaren. Som en soluppgång en tidig sommarmorgon, en solnedgång över öppet vatten eller ett stilla regn över daggvått gräs.
Få saker är så underbara som en vacker kvinnoröst som säger eller sjunger vackra saker.

Allt detta sammantaget är förklaringen till att jag gillar Taken by trees. För precis så där låter Taken by trees. Som popmelodier i vårklänning.

Bakom namnet döljer sig Victoria Bergsman (tidigare i The Concretes). Vid sidan av Stina Nordenstam har Victoria popsveriges mest originella röst. Hon sjunger aldrig rakt ut. Hon vrider och vänder på orden och hon fraserar så man blir knäsvag ibland.

"But can't you see I'm lovesick
I need a cure so bring it real quick
This time I'm fearing heartbreak
Look at the time, it's almost daybreak"
(Taken by trees - Lost and found)

Precis som Gorky's zygotic myncis skiva How I long to feel that summer in my heart och Björn Olssons mästerverk Kräftan låter som sommaren så låter Taken by trees Open field som våren. Jag köpte skivan förra veckan. Och hittills så ackompanjerar den sensommarens sista dagar alldeles utmärkt.

Kanske blir Open field den där vackra skivan som kommer tonsätta årets höst. Ungefär som John Legends Once again gjorde det förra året och The Cardigans - Super extra gravity gjorde det 2005. Tankar på våren gör sig väldigt bra på hösten.

Bland alla låtar på skivan finns också två instrumentallåtar som lättar upp helheten. Nog för att Victorias röst är behaglig att lyssna på men för helhetens skull passar instrumentallåtarna perfekt in på skivan.

Texterna handlar om stort och smått. Mycket om kärlek så klart. Den bästa popmusiken handlar ju alltid om kärlek.

"Guess I should know better
when it comes to falling in love again"
(Taken by trees - Only yesterday)



För ingenting är så vackert som kärleken.