Jonas Kullhammar Quartet x2

Här kommer en försenad betraktelse över Jonas Kullhammar Quartets spelning på Flamman förra onsdagen.

Jag har nämnt det förut men jag är väldigt såld på det Jonas Kullhammar gör, både i eget namn och tillsammans med andra och med skivbolaget Moserobie. För när jag upptäckte jazzen slog Kullhammar igenom och när han slog igenom upptäckte jag jazzen.

Så på den vägen är det.

Jag har följt Kullhammar och Moserobie sedan starten och sett dem live fyra gånger nu och de är alltid lika bra. Det är live som man verkligen ser hur tajta och samspelta som de är och vilken inställning de har. Alla verkar ha fritt fram att dra ut på sina solon i evigheter och det känns som att de har genuint kul varenda gång. Och då har jag inte nämnt Jonas mellansnack som är nån blandning av stand up comedy och jazzhistorier och (kärleksfulla) kommentarer om sina bandkamrater. Helt i en klass för sig.

Musiken de spelar är inte revolutionerande men de har ett eget sound och det är enkelt att konstatera att de går framåt för (så gott som) varje platta som de gör. Vilket för oss in på nya skivan Son of a drummer som är deras bästa hittills. Med den blev det tydligt också vilka bra ballader som de kan göra om de bara vill. På nya skivan är det låten Bendiksen som får statyera exempel.

Så, alla jazzälskare och icke jazzälskare, gå och se JKQ om ni får möjlighet. Ni kommer få en helskön skrattfylld och jazzenergisk kväll. Och är det något band framför andra som kan få icke-jazzlyssnare att bli det är det nog JKQ.