Musikens kraft

Det måste finnas ett sätt att spela tonen C så att folk bryter ihop
- Jan Johansson

Vad är egentligen hemligheten med musik som går rakt till hjärtat? Mitt hjärta är i alla fall extremt lättövertalat när det kommer till musik. Musik är den enda konstform som jag reagerar så starkt på att jag faktiskt då och då nästan bryter ihop när jag hör någon ta tonen C exakt rätt i rytmen och rätt i livet. Mycket av mitt musiklyssnande strävar faktiskt efter sådana klimaxsituationer. När ingenting annat i det ögonblicket räknas än rytmen, sången, rösten, tonerna eller känslan.

Dessvärre, eller kanske ska man vara tacksam, kommer sådana situationer sällan när man är beredd på det, förmodligen aldrig. Men det är ju som med kärleken, man blir alltid som allra mest kär när man som minst anar det. Samma sak med musiken. Den når alltid längst när man som minst anar det.

I tisdags tog jag med min Ipod ut på promenad, klickar på "Blanda spår" och Al Greens Tired of being alone blev första låten. Reaktion: jag börjar gråta. It's a good thing tears never show in the pouring rain så att säga.

Samma sak hände med Evert Taubes Pierina. Jag fick hem den stora Taubeboxen häromveckan. Första låten jag spelade var Pierina, en låt med gudabenådad melodi och vansinnigt vacker text och tårarna rann.

Givetvis finns ju motsatta situationer, när musiken tar en upp till glädjenivåer man inte trodde fanns. När en dj lägger på Kom igen Lena i precis rätt ögonblick till exempel. Eller när jag hör Monica Zetterlund sjunga så vackert och känsligt. Då blir jag ofta helt ställd och skakar på huvudet och muttrar nåt om "att det är för bra för att vara sant".

Den allra bästa musiken har en sådan självklarhet i sig att den inte går att argumentera emot. Nu lyssnar jag på Ibrahim Ferrers skiva Buenos hermanos, över inspelningarna på nästan alla låtar svävar en sådan självklar aura att mycket annan musik bleknar. Här finns sådana färger, klanger, känslor, rytmer, melodier och sång som är få förunnat att få medverka på.

Det är väl som Nick Lowe brukar säga: Det krävs mycket tid för att få låtarna att låta som om jag nyss skrev dem.

Bästa public service tv-programmet för närvarande knyter också an till detta. I höstas gjorde Kristian Luuk briljant musik/intervju-tv i Videokväll hos Luuk. Nu gör Papa Dee lika lysande musik/reseprogram i Papas kappsäck där han reser runt världen och spårar ursprunget till olika musikstilar. Senast var han i El Barrio i New York och pratade med gamla salsahjältar och förra veckan var han i Jamaica och jammade med ska- och reaggepionjärer. Lysande tv och vilket drömjobb för Papa Dee! Om man har öra för annat än västerländsk pop- och rockmusik kommer man definitivt gilla Papas kappsäck.

Ett tag när jag fick den omöjliga frågan: Vad lyssnar du på för musik? brukade jag svara "Jag lyssnar på musik man kan dansa till". Ingen som fick höra det svaret fattade vad jag menade. Men det svaret stämmer bra. Jag lyssnar ofta på musik man kan dansa till.

Jag borde nog inse bättre att rytmbaserad musik har en nästan lika stor del av mitt musikaliska gillande som melodibaserad typ pop. När jag var sjutton, arton, nitton köpte jag rätt mycket jazz, reagge, funk, ska, hiphop. I samma veva fick jag Buena vista social club-soundtracket i julklapp. Sedan dess har det bara fortsatt. Och det är ofta sådana (eller närbesläktade) genrer som Papa Dee letar efter.

Det han hittar är tydliga exempel på musikens kraft. Att nå rakt in i hjärtat på människor över hela världen.