Tillbaka till djungeln

Igår natt fick jag ett nytt favoritband och de heter Babian. De körde en makalös konsert med en fruktansvärd energi och med rocken precis så som jag vill att rocken ska låta. Det är skrevrock med yxiga gitarrer, skriksång, "hej hej"-rop, enkla, finurliga texter med en sällan hörd passion!

Det var en galen show där allt kunde hända och det hände. Bandmedlemmarna hoppade runt på scenen. Trummisen stod uppe på trumsetet och spelade. Sångaren stod på trumsetet med ryggen mot publiken och drog ner byxorna och visade sina kalsonger med Babian-loggan på. De brände av små fyrverkerier och smällare, gitarristen var ute i publiken och vandrade, jag sjöng i sångarens mikrofon, en tjej i publiken gick upp och pussade sångaren på munnen.

Efteråt köpte jag cdn och gick runt och jagade autografer av alla bandmedlemmarna. Fick gå in backstage för att få de sista. Passade på att fråga om bob hund-likheterna, om det beror på malmödialekten eller soundet. Sångaren Tobias svarade att det nog snarare är energin.

Sant, sant. Men det låter väldigt mycket bob hund om Babian och det är verkligen inget fel i det. Vips är jag tillbaka och känner samma sak som när jag var 17 och just köpt Stenåldern kan börja (min första bob hund-platta). Så här ska rocken låta!

Nog om bob hund-referenserna. Det kan vara tråkigt att prata för mycket om att bandet "låter som X" och "påminner om Y". Band måste också få stå på egen hand. Babian är sjukt bra! Nuff said.

Texterna är också bitvis fenomenala:

Så mycket som vi inte kan förstå
käften är stor men våra hjärnor för små

och

Skapelsens krona krona den har fallit på sne
sedan homo economicus har gjort entré

jag börjar tappa tron på det dom kallar evolution

och

Ditt hjärta slår i takt
och du är inte döv
innan du får infarkt
måste du skaka röv

Babian har kommit för att stanna och jag älskar dom!