Dylan borde ha Nobelpriset

Huskvarna: Folkets park, 2002
Skövde: Kalasturnén, 2003
Huskvarna: Folkets park, 2005
Linköping: Where the action is, 2005
Linköping: München Hoben, 2005
Norrköping: Flygeln, 2006
Göteborg: Konserthuset, 2007
Stockholm: Gröna lund, 2007
Stockholm: Fryshuset, 2008

Listan över mina håkankonserter kompletteras nu med Linköping, Bergs slussar, 2008. Tionde gången gillt (även om göteborgskonserten var tillsammans med Sven-Bertil och inte en "vanlig" hellströmkonsert).

Spridda intryck:
Det är kul att Hurricane Gilbert introducerar Håkan som "Falsksångaren från Västra Frölunda" i början av konserten. Göteborgshumor. (F ö sjunger Håkan "bättre" nu än någonsin tidigare.)

Inför Hurricane Gilbert-låten berättar Håkan en anekdot om att han och Hurricane har enats om att Dylan borde ha Nobelpriset efter att Hurricane lyssnat på Self portrait ännu en gång. Sensmoralen var att för femton år sedan skulle de ha skrattat åt sig själva om de hade sagt så.

Hur kan rekryteringen av nya fjortonåriga fans fortsätta? De yngsta fansen på lördagens konsert hade väl inte ens börjat skolan när Känn ingen sorg för mig Göteborg släpptes, men nu flockas de längst framme vid scenen i hemmagjorda håkankläder. Det är fint. Själv stod jag en bit bak i min håkan-t-shirt och njöt. Kände inte att jag behövde tränga mig längst fram.

När Känn ingen sorg för mig Göteborg och En midsommarnattsdröm (som ju gett namn åt den här bloggen) rasslar igång står jag med stans bredaste leende och njuter. I de stunderna finns ingen morgondag, inga sorger eller bekymmer, ingen oro. Då finns bara musiken. Det är då jag lever som bäst.

Många låtar man kunde tänka sig som givna utelämnas: En vän med en bil, Mitt Gullbergs kaj paradis, Kär i en ängel, Uppsnärd i det blå, Långa vägar, Dom kommer kliva på dig igen, Gårdakvarnar och skit, Inte skyldig nån nåt m fl. (Vill man höra dessa ska man bege sig till en renodlad håkankonsert, i lördags var det gemensam konsertkväll tillsammans med Magnus Uggla och då blir konserten också några låtar kortare än vad den var i Fryshuset i april.) Men de låtar man serveras levereras så tajt och energiskt att man inte kan undgå att imponeras. Och i balladerna när inte hela bandet behövs går bandmedlemmarna omkring på scenen och pratar med varandra, ler, vinkar till fansen. De enda som saknas är matrosuniformerna. Konserten avslutades med Det är så jag säger det som gled in i Eldkvarns Kärlekens tunga. Ett fint, värdigt avslut.