Gråtlåtar

Jag gråter oftare till musik nu än förr. Vet inte så noga vad det beror på. Men när musik blir så vansinnigt vacker som ingen annan konstform kan bli så kan jag börja gråta utan förvarning.

Det har hänt tre gånger senaste veckan. Först med Tom Waits - San Diego Serenade. Detta storslagna sentimentala mästerverk, som bland annat är en av Annika Norlins favoritlåtar vilket jag skrev om här. Nu försöker jag öva San Diego Serenade på mitt piano, det är en ganska svår låt men det tar sig. Men så bra som Tom Waits blir jag förstås aldrig.

Andra gråtlåten den här veckan var Wonderful world med Sam Cooke som en tjej ringde in och önskade i Morgonpasset i P3 i torsdags. I motiveringen ingick minnen från tiden då Pekka Heino hade ett eget tv-program (Röda tråden) och då denna låt var signaturmelodi. Precis som tjejen som önskade låten var jag också liten när Röda tråden gick i tv, men jag minns också att det var en fruktansvärt bra låt som var signaturmelodi. Långt efteråt fick jag reda på att det var just Sam Cooke och Wonderful world. När den helt överraskande dök upp i radion en vanlig vardagmorgon gick det inte att stå emot tårarna. Sam Cooke var en sällsynt sammetssångare som tyvärr dog alldeles för tidigt.

Sista gråtlåten var idag på youtube och Sam Cooke igen, men nu med den bedårande låten You send me. Återigen häpnas jag att man kan sjunga så vackert, så rent. Sam Cooke kunde det. Jag måste skaffa nåt album med han snart.

Jag känner inte för att dra några djupgående slutsatser på varför jag gråter så lätt till musik ibland. Svaret är nog egentligen bara att jag gör det för jag inte trodde att det var möjligt att skapa så vackra alster som dessa. Man vill ju kanske inte veta varför man reagerar som man gör, det skulle ta bort en del av charmen med musik.