Gråtlåtar

Jag gråter oftare till musik nu än förr. Vet inte så noga vad det beror på. Men när musik blir så vansinnigt vacker som ingen annan konstform kan bli så kan jag börja gråta utan förvarning.

Det har hänt tre gånger senaste veckan. Först med Tom Waits - San Diego Serenade. Detta storslagna sentimentala mästerverk, som bland annat är en av Annika Norlins favoritlåtar vilket jag skrev om här. Nu försöker jag öva San Diego Serenade på mitt piano, det är en ganska svår låt men det tar sig. Men så bra som Tom Waits blir jag förstås aldrig.

Andra gråtlåten den här veckan var Wonderful world med Sam Cooke som en tjej ringde in och önskade i Morgonpasset i P3 i torsdags. I motiveringen ingick minnen från tiden då Pekka Heino hade ett eget tv-program (Röda tråden) och då denna låt var signaturmelodi. Precis som tjejen som önskade låten var jag också liten när Röda tråden gick i tv, men jag minns också att det var en fruktansvärt bra låt som var signaturmelodi. Långt efteråt fick jag reda på att det var just Sam Cooke och Wonderful world. När den helt överraskande dök upp i radion en vanlig vardagmorgon gick det inte att stå emot tårarna. Sam Cooke var en sällsynt sammetssångare som tyvärr dog alldeles för tidigt.

Sista gråtlåten var idag på youtube och Sam Cooke igen, men nu med den bedårande låten You send me. Återigen häpnas jag att man kan sjunga så vackert, så rent. Sam Cooke kunde det. Jag måste skaffa nåt album med han snart.

Jag känner inte för att dra några djupgående slutsatser på varför jag gråter så lätt till musik ibland. Svaret är nog egentligen bara att jag gör det för jag inte trodde att det var möjligt att skapa så vackra alster som dessa. Man vill ju kanske inte veta varför man reagerar som man gör, det skulle ta bort en del av charmen med musik.

Bitterljuvt är ordet

Tom Waits - The heart of saturday night

Nu har jag hört hela skivan både en och två gånger till skillnad från när jag försökte beskriva skivan bara genom att ha hört tre låtar.

Det låter bitterljuvt. Tom Waits var 25 när han skivan släpptes 1974 och det låter som om han har varit med om väldigt mycket. Det handlar om romantik, förlorad kärlek, tveksam kärlek, stora bilar på ensamma vägar och barer där bartendern kan ens namn. Om debutplattan Closing time handlar om tiden efter stängning låter The heart of saturday night som timmarna strax före när allt var möjligt men kanske inte lika troligt men man kan fortfarande hoppas.

Det låter som om Frank Sinatra hade skickat hem den stora symfoniorkestern efter inspelningarna av My way men vissa ville inte gå hem, de ville hellre hänga med ner till puben på hörnet utanför studion tillsammans med Frank. De satt och drack en del och sa några kloka ord för att sedan gå tillbaka till studion och spela in resultatet omedelbart. Lite ostyrigt, lite midnattskänsla, lite blåögt romantiskt. Lite bitterljuvt. Och alldeles, alldeles underbart.

Det låter som det hade gjort om Andrew i Garden state valt att hoppa på planet istället för att återvända till Sams armar i telefonkiosken. Då hade han nog slutat som Tom Waits på The heart of saturday night. Ensam och drömmande i en halvfull bar och lite senare i en stor bil på tomma vägar. Soundtracket hade varit givet.

När jag tänker efter har jag nog ingen hel skiva som är så pass bitterljuv. Det närmaste jag kan komma är Bettye Swanns självbetitlade skiva från Honest Jon's som kom för två år sen. Den låter helt annorlunda men förmedlar samma känslor fast lite mer av svek. Ett annat bitterljuvt mästerverk är förstås Dolly Partons megaklassiker I will always love you.

The heart of saturday night är Hello saferide-Annikas favoritskiva som hon valde i P3 en gång. Med motiveringen "Men den här skivan är så fantastisk. För att varje låt är typ den bästa låt jag nånsin har haft och så är allting samlat på samma skiva. Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på den för så bra är den." och när hon fick välja en låt valde hon San Diego serenade och tillade: "Det kommer bli en lite bitterljuv stämning i rummet. Men det får du leva med."

"I never saw the morning 'til I stayed up all night
I never saw the sunshine 'til you turned out the light
I never saw my hometown until I stayed away too long
I never heard the melody, until I needed a song.

I never saw the white line, 'til I was leaving you behind
I never knew I needed you 'til I was caught up in a bind
I never spoke 'I love you' 'til I cursed you in vain,
I never felt my heartstrings until I nearly went insane.

I never saw the east coast 'til I move to the west
I never saw the moonlight until it shone off your breast
I never saw your heart 'til someone tried to steal,
tried to steal it away
I never saw your tears until they rolled down your face."
(Tom Waits - San Diego serenade)

Intervjuaren hade inte hört skivan säger: "Tänk om jag börjar gråta då?" och Annika svarar: "Det borde du göra om det är första gången du hör den här skivan, jag blir fan förbannad om du inte gör det." De flesta låtar är verkligen fenomenala även om vissa är något mindre fenomenala, men helheten är formgjuten som två isbitar i en drink. Bitterljuvt och mycket fint.

Tom väntar på lördagkvällens hjärta

Skivrecensioner handlar om skivor man har hört. Inget konstigt med det. Därför kändes det kul att försöka beskriva en skiva ohörd. Ohörd är lite fel, jag har hört tre spår och sett omslagsbilden, så här tror jag att skivan låter i sin helhet.

Tom Waits - The heart of saturday night

Tom väntar. Men vad väntar han på? Han står nere i gatukorsningen, ensam. På en lördagkväll. Ännu en lördagkväll. Övergiven. Kanske nobbad, kanske dumpad. Klädd i gå bort-kläder, ensam i gatulampans sken. Folk går förbi, skrattar, skrattar för sig själva, skrattar med varandra, skrattar eftersom de har nån att hålla i handen. Vår hjälte står ensam och väntar, och letar. Letar efter lördagskvällens hjärta. Letar efter en kvinna så klart. Cigarretten hänger i mungipan, egentligen är han för trött för att vara kvar ute, kanske skulle han gå hem. Men hjärtat säger till honom att stanna. Hon med stort H kanske kommer passera förbi här snart och vad hjälper det då att han ligger hemma och sover? Barerna förbereder sig för att stänga, folk börjar dra sig mot garderoben, skrattandes. Lyckliga. Tom mår skit, Hon kom aldrig eller var Hon hon som dansade bredvid högtalaren samtidigt som Tom stod i baren och betraktade henne på avstånd, skrattandes. Hon kunde ju varit nästan vemsomhelst av alla därinne ikväll. Vem är Hon egentligen? Bartendern frågar hur läget är. "Piss" svarar Tom och begraver huvudet i glaset och signalerar nästan övertydligt att han inte alls vill diskutera saken, det här var ju "the saturday you're reaching your peak". Han ville ju bjuda Henne på en drink, bara höra Henne säga "Tack" om det så var det sista Hon skulle säga till honom, sen kunde de skiljas åt. Ta varsin spårvagn hem, det skulle kännas så mycket bättre.

Tom väntar fortfarande. Han letar efter lördagkvällens hjärta och själ, egentligen har han inte en aning om vem eller vad han letar efter men känner på sig att någonstans i kvällsmörkret kanske svaret blåser förbi eller går förbi visslandes efter en taxi och kanske snubblar över hans fot och han får en perfekt möjlighet att ta kontakt, byta namn och kanske nummer och så skulle allt vara bra sen. De skulle träffas ett par dagar senare, allt skulle vara perfekt, Hon bedårande, han sval. Det var så klart meningen att det skulle bli så om, om, om, om, om bara saker och ting hade gått hans väg. Om bara alla andra idioter kunde ge sig av och om bara det svajiga husbandet hade spelat lite bättre musik och om ölen vore lite kallare.

Eller?

Från kyrkan nere i korsningen hörs en gospelkör öva Jesus blood never failed me yet och någon i kören spelar försiktigt på ett klockspel samtidigt som solisten snavar på tonerna. Tom börjar gråta, han vill ju så gärna tro det, Jesus blood never failed me - yet. Tvivlen växer, det är inte första gången som han letar efter lördagskvällens hjärta. Några ungdomar drar förbi, lyckligt ovetandes om lidandet som väntar. Bilar tutar, folk ropar, några dansar, vinden håller tal, det drar till innanför kavajen, hjärtat bultar. Där! Kanske? Var det inte Hon? Där? Därborta utanför puben? Han måste gå dit, han känner ett behov av att gå fram och göra bort sig. Kanske är det Hon, lördagskvällens hjärta. Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.

Han kommer hem och tömmer byxfickorna och hittar en lapp med namn och telefonnummer. Vem är det? Namnet säger först ingenting men minut för minut kommer minnena tillbaka. Tom ringer numret, de bestämmer tid på en resturang på lördag. Kvällen kommer, paret ses, från resturanghögtalarna hörs ett band som lite skevt men med mycket hjärta traglar sig igenom The american song book med alldeles för många omtagningar och This one goes out to all the ladies. Artiga applåder, en och annan önskelåt, var det inte Pennies from heaven? Tiden flyr, samtalsämnen betas av, de skrattar, minns, äter och driker. Till slut står de utanför resturangen och då,

då har Tom förstått the heart of saturday night som han har letat efter så många gånger - en godnattkyss, några vänliga ord och ett leende var.