John Legend - Ännu en gång

Varför läser man musiktidningar, nättidningar, bloggar och annat om musik? Är det egentligen för musiken? Både ja och nej i mitt fall, jag gillar att läsa om musik som jag själv gillar men framför allt är musikläsande underhållning och då och då hittar man texter då man direkt vet att "den här skivan måste jag ha". I slutet av 2004 kom en sådan skivrecension. Då skrev Markus Larsson i Sonic 20 om John Legend, det var nog första gången som jag stötte på det namnet. I recensionen framkom att John Legend hade medverkat på en rad av mina favoritlåtar, tillika några av 2000-talets allra bästa låtar, till exempel Jay-Z - Encore, Alicia Keys - You don't know my name, Dilated peoples - This way samt på Kanyes debutalbum samt att han gör texter om religion, kärlek och vardagsliv. Jag insåg rätt snabbt att "den skivan måste jag ha".

Jag köpte skivan, lyssnade, främst på Number one, samarbetet med Kanye West och på Ordinary people. Jag tyckte inte då och tycker fortfarande inte att den håller hela vägen men det finns en handful riktigt bra låtar, inget snack om saken.

Nu i senaste Sonic 31 fick John Legends skiva en åtta i betyg men det var inte betyget fick mig på fall, det fanns ett stycke i recensionen som framkallade känslan att "den här skivan måste jag ha". Återigen skrivet av Markus Larsson (skulle man matcha min musiksmak med någon musikjournalists skulle nog han vara den som hamnar närmast), det lyder så här:

"Det är väldigt överraskande - och glädjande - att musiken på "Once again" får mig att tänka på låtskrivarfabriken Brill Building, doo wopkvintetter under gatlyktorna i Harlem och Bronx, leende flickpopgrupper, Frank Sinatra som fäller upp rockkragen mot regnet när han korsar Broadway, Carole King som promenerar bland höstlöven i Central Park samt en Meg Ryan som släpar på en alldeles för stor och tung julgran."
(Markus Larsson, recension av John Legend - Once again, Sonic 31)

Detta stycke fångar in mycket av det jag gillar så jag antog redan här att jag skulle gilla Once again. Det gör jag också. Väldigt mycket.

Vissa verkar ha blivit besvikna på Once again eftersom den flörtar för mycket med retrosoul och ja, här finns inget, absolut inget av futuristiska beats, gästrappare eller så. Här finns retrosoul av det slag som man bör göra det på: blicka bakåt men ändå skapa något eget. Om man blev besviken hade man i alla fall inte läst citatet ovan, där framgår mellan raderna att det här handlar mer om låthantverk än om något annat. Låthantverk så gediget att det inte finns så många som kan konkurrera. Alla referenser i citatet ovan utom Meg Ryan kännetecknas mer eller mindre av låtarna, LÅTARNA, i kombination med bra sångare eller sångerskor.

Det är det som Once again handlar om. Det är låtar som är snillrikt uppbyggda, verser, refränger, bryggor, stick och allt vad det heter. Det är också texter som är minst lika bra som på Get lifted, han har bara släppt kyrkans tematik en aning. För merparten av låtarna handlar om tjejer på ett eller annat sätt. Maxine handlar om att han bara ser sin gamla flickvän även om han förälskar sig på nytt. I Each day gets better vill John Legend bygga hela sin värld runt Henne. En av skivans bästa låtar är Where did my baby go har en versmelodi från himlen som ger utrymme för så snygga textrader som:

"Maybe I was wrong and I
ignored her for too long and I
didn't even notice when she slipped way"
(John Legend - Where did my baby go)

Så snyggt när man blir hängande på "and I" i slutet av raderna, det är detaljerna som gör det. Som till exempel att det finns några elgitarrer insmygna här och var på skivan och bakgrundskören i Slow dance eller fotografierna i cd-häftet som om de hade varit svartvita hade kännts som 1956 snarare än 2006.

John Legend har blivit mitt främsta exempel på att det är viktigt hur artisterna ser ut. Han ser extremt cool ut, alltid välklädd, han umgås med några av musikens största namn, spelar piano på ett sätt jag önskar att jag kunde och han sjunger som en kung. Om jag fick chansen att byta plats med någon kändis för en dag skulle jag välja John Legend. Inte Håkan, inte Kanye, inte Moneybrother, inte Timbuktu. Alla tänkbara konkurrenter är avlidna men det hade till exempel varit väldigt häftigt att byta plats med Miles Davis eller John Coltrane på inspelningarna av Kind of blue 1959 eller när Otis Redding satt i hamnen och hörde måsar och omedelbart kom på (Sittin' on the) Dock of the bay eller när Marvin Gaye fick uppträda med Tammi Terrell för att bara nämna några.

Gillar man soul med referenser till sextio- och sjuttiotalet är Once again ett utmärkt album. Gillar man John Legend bäst när han var nere på gatan tillsammans med Snoop Dogg så kan man nog bli besviken på Once again. För min del är saken ganska klar nu efter nästan tio lyssningar på en knapp vecka: Detta är just nu årets bästa album.