Frida, Frida

Just nu är jag helt tagen av Frida Hyvönens nya platta. Eller tja, jag kan inte bedömma plattan så bra, jag är nämligen tagen av fyra olika låtar från den som jag kör om och om igen. De är Dirty dancing, Enemy within, Scandinavian blonde samt Oh Shanghai. Den sistnämnda är bland det allra vackraste jag har hört, ärligt talat. En gudabenådad melodi som man aldrig vill ska ta slut, ett strålande vackert arrangemang som börjar försiktigt men som sedan växer med pukor och körer och blir väldigt kraftfull, men mest av allt är det Fridas röst och flygel och melodin som gör låten. Fridas röst skulle jag kunna skriva mängder om men jag nöjer mig med en kort variant. Hon är bäst!

Jag tycker att piano/flygel ger det allra vackraste ljudet av alla instrument i världen. Jag äger numera ett digitalpiano som jag övar på nästan varje dag för att bli så bra som möjligt. (Jag över givetvis med flygelljudet påkopplat.) Frida är ingen exceptionell pianist men hon gör väldigt vackra melodier med hjälp av sin flygel.

Artister som skapar utifrån piano snarare än gitarr har jag alltid gillat. Det är nog därför jag gillar Ed Harcourt mer än Ryan Adams för att ta ett exempel med två personer som slog igenom ungefär samtidigt men där den ena skriver låtar för piano och den andra för gitarr. Jag vet att gitarr anses vara mer rock och mycket ballare än piano/flygel men ack vad vacker musik man kan göra med en flygel. Det finns givetvis en koppling till att jag har många jazzpianister som personliga hjältar också.

Oavsett om man gillar gitarrfolk eller pianofolk (eller ens har tänkt den tanken) så är Silence is wild en strålande platta, perfekt popmusik, vacker som hösten själv i dess bästa stunder. Någon gång när jag har tagit mig förbi mina fyra nuvarande favoritlåtar på skivan kanske jag ger en helhetsbedömning, eller så ger det sig vid Årets bästa album-listan framöver. Jag är däremot helt säker på att jag rekommenderar den väldigt varmt.