Årets album

Jag rankar bara fem album plus en bubblare i år. Det är fem album jag lyssnat mycket på. Övriga album jag köpt i år har jag inte spelat så mycket som de kanske förtjänar så därför rangordnar jag inte dem heller.


5. The Last shadow puppets - The age of the understatement
Bitvis fantastisk pop med stora blinkningar till sextiotalets allra mest dramatiska, stråkfyllda popmusik. De här grabbarna kommer gå riktigt långt!

4. Eldkvarn - Hunger hotell
Eldkvarn kom tillbaka med ett album med korta låtar. Och de lyckas trollbinda redan från första låten Bröllopssång #1, en fantastisk pianoslinga och Pluras livsvisa röst. Det är förvisso ganska enkla knep och pastischer de tar till här, men de gör det väldigt bra.

3. Rasmus Faber - So far
Den som någonsin kommer på fest hos mig eller annan tillställning då jag väljer musiken kommer att få dansa till den här musiken. Det är sprudlande dansvänlig housemusik, med gitarrer, blås, sång, glädje!

2. Håkan Hellström - För sent för edelweiss
De här två albumen står i särklass i år. Håkan blir bara bättre och bättre för varje album som går. Här radar han upp fler guldkorn än någonsin tidigare på ett album. Men han djupdyker ett par gånger också. För en lång lång tid är kanske hans bästa text hittils. Den blir ännu starkare om man läser den rakt av med eftertanke

Du säger att du är stark
att du varit igenom det här förut
du kommer fortsätta finns inte mycket mer att säga nu

/.../
Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav
någon dag kanske jag kör över dig här utanför
varför måste vi döda varandra?
Nåt säger mig att du blir borta en lång lång tid

Håkan har en särställning i mitt musikintresse, han kombinerar text, musik, sång, passion på ett sätt som ingen annan gör enligt mig. I och med För sent för edelweiss förnyar han sig ännu en gång jämfört med hans historia. Det trodde jag knappt var möjligt. Han bevisar bara att vad han än tar sig till blir det till guld. Den som inte tror att han kan göra soul bör lyssna på Kär i en ängel.

1. Frida Hyvönen - Silence is wild
Vad finns det att säga om denna skiva som inte redan är sagt? Ända sedan jag köpte skivan har ingen annan musik känts lika viktig. Det fanns också en hel helg där jag överhuvudtaget inte lyssnade på något annat. Det ryms mer än en hel värld i Fridas röst och sånger. Varje låt är små självständiga epos med huvudpersoner, tragik, komik, kärlek, oförstånd, hjältar, djur med mera. En gång blev jag så inspirerad att jag mailade till Frida och bad om tips hur man lär sig spela piano som henne. Jag fick aldrig något svar. Men jag har ju musiken, och utifrån den kan jag, efter alla hundratals lyssningar, börja förstå hur hon skapar sin magi. För magi är vad det är, detta är ett av 2000-talets allra bästa album!



Bubblare. Esbjörn Svensson Trio - Leucocyte
Övriga album har jag ungefär rangordnat efter antalet lyssningar. Det går inte riktigt att applicera på den här skivan. Jag har inte lyssnat på den så ofta. Det är inte lättlyssnat, men det är otrolig rik musik. Den är bortom alla genreindelningar bortom alla gränser, helt improviserad av tre extremt samspelta musiker som känner varann väldigt väl. Nu finns inte bandet mer. Under min livstid har jag aldrig känt sådan saknad efter ett band. Leucocyte markerade en startpunkt för något nytt, den är inte som deras tidigare skivor. Den är friare, kompaktare och mer innehållsrik. Köp den och gå in i en helt ny värld, bortom allt vad popmusik och dansmusiken ovan heter.


God jul!

Nej

Att greppa att Esbjörn Svensson är död är mycket svårt. Så orättvis världen kan vara ibland. Esbjörn, en fantastisk musiker med ett fantastiskt band, länge kommer vi minnas dem.

När jag fastnade för jazzen som sjuttonåring hade Esbjörn Svensson Trio nyligen släppt Good morning Susie Soho och jag lånade den av en äldre kompis och blev ganska snabbt fast i musiken. Esbjörn var ett av de stora svenska jazznamnen då, tillsammans med Jonas Kullhammar, Goran Kajfes och Oddjob (som jag upplevde jazzsverige ska kanske tilläggas). Och trots att jag inte kunde ett skvatt om jazz begrep jag att E.S.T spelade musik som var väldigt bra och väldigt väl värd att lyssna på. Då hande jag inga alls referensramar för en hur en pianojazztrio låter, men jag vet nu att E.S.T. är unika i sitt uttryck. Och inte bara unika, utan väldigt fängslande också i många stunder.

Mest återkommer jag till låten From Gagarin's point of view från skivan med samma namn. En fantastisk låt som jag har utnämnt till den 25 bästa låten jag vet. Den visar trions alla skickligheter på 4 minuter och 3 sekunder. Esbjörn svävar långt ut i rymden via sina pianotangenter. Dan och Magnus spelar ett suggestivt komp som hela tiden spricker upp när Esbjörn återvänder till sin melodislinga. Jag ryser ofta när jag hör den.

Jag fick se Esbjörn Svensson Trio live tre gånger. Jag snackade med bandet två gånger. Första gången var på Linköpings jazzfestival 2004. Bandet spelade två set och signerade skivor däremellan. Jag kom med min From Gagarin's point of view-cd och ville egentligen önska den låten men samtalet blev snarare så här:

Jag: Vilka låtar ska ni spela i andra set?
Esbjörn: Ingen aning. Det bestämmer vi aldrig på förhand.

Sedan minns jag inte vad jag svarade. Log nog mest åt att man kan vara så sammansvetsat som band att man kan gå in i ett fullsatt konserthus utan att veta vilka låtar man ska spela. Jag har för mig att de spelade From Gagarin's point of view sedan i andra set.

Andra gången jag såg dem och pratade med dem var på Stockholm jazz 2005. Då fick jag Strange place for snow-skivan signerad samt ett signerat foto på mig tillsammans med bandet.

Tredje gången var på Linköpings jazzfestival förra året. För varje gång blev de bara bättre och bättre som liveband. Episka slingor kunde tvärt brytas mot tung dramatik och kompakta ljudmattor. När man sedan som minst anade det vände de tillbaka till skönheten och det enkla sound som är deras signum. Publiken satt andäktig under låtarna och applåderade vilt mellan dem.

Nu finns inte Esbjön längre. Saknaden är stor för familjen och vännerna i första hand så klart. Men tusentals fans världen över kommer sakna dem. Minnet av Esbjörn som pianomästare och en trevlig prick lever kvar starkt hos mig.