Stockholm Jazz Festival 2005
2005-07-22 Fredag
Det hela började för min del med Goran Kajfes Head Spin, bra på skiva men på den stora skeppsholmsscenen blev det inte lika övertygande. En mindre scen hade passat dem bättre även om de spelade för allt vad tygen höll.
Sedan var det Christian Walz tur, riktigt bra klarade han att överföra skivans sound till scenen. Och själv flög han runt på scenen och såg ut att trivas gott. En grym konsert helt enkelt.
Robyns konsert var som väntat totalt oförutsägbar, udda, konstig men alldeles, alldeles underbar. Mest låtar från nya skivan men även gamla sköna låtar som Electric och Keep this fire burning i ny kostym. Och när de spelade Jack U off (b-sida på Be mine!) var lyckan total. Utflippat, energiskt och tonvis av glädje. Och när andra hon blev inklappad för extranummer en extra gång körde hon Be mine! för andra gången men nu i en nerskalad i princip enbart vokal verision som rundade av det hela med stil och finess.
Blacknuss spelning kändes tam och daterad. De spelade sina gamla hits men det övertygade inte mig. Såg dem på festivalen 2002 och det lät likadant nu vilket bara kändes tråkigt.
2005-07-23 Lördag
Torbjörn Zetterberg spelade sin nykomponerade Krissvit med fyra saxofoner, två tromboner, bas och trummor. Udda och nyskapande. Kan nog bli bra på skiva. Fick dessutom ett signerat foto med Torbjörn. Yeah.
Nästa konsert för min del var Linda Pettersson som hade ett ypperligt band med sig där Ulf Adåker spelade oerhört läckert på sin trumpet. Dessvärre var det ganska standardmässiga låtar förutom en Jimi Hedrix-cover som var lysande.
Peter Cincotti visade sig vara en smörsångare av stora mått. Publiken gav honom stående ovationer men det var han inte värd. Jamie Cullum gör ungefär samma sak fast 100 gånger intressantare, hoppas han får spela på festivalen nästa år.
Blue House Jazz Orchestra gjorde något lite eget och extra av de möjligheter som ett storband innebär men räckte inte hela vägen. Kanske kan bli rikitgt bra om de får spela ihop lite mer.
A tribute to the Montmartre var en hyllningskonsert till en jazzklubb i Köpenhamn och soundtracket till en film som heter Between a smile and a tear som handlar om denna klubb. Jag kände inte till varken klubben, filmen eller musikerna förutom Lisa Nilsson men det gjorde inte någonting alls för musiken var fantastiskt bra. Avslappnad men samtidigt fokuserad och med lite ovanliga instrument som munspel (Toots Thielemans) och fiol (Didier Lockwood) . Ypperlig konsert som också fick stående ovationer som var välförtjänta. Och Bedårande sommarvals som en hyllning till Monica Zetterlund blev den absoluta höjdpunkten.
Till nästa konsert bestämde jag mig för att ställa mig längst fram vid kravallstaketet. För Mighty Sam McClain skulle ju spela. Jag hade inte hört talas om honom tidigare men har man jobbat med Otis Redding, Gladys Knight, Jackie Wilson och Temptations så visste jag att det nog skulle vara värt att stå längst fram. Och det var det verkligen, Sam McClain kom ingående i en kritvit kostym och från det ögonblicket var det omöjligt att ta blicken ifrån honom. Halva konserttiden ägnade han åt musiken, och den andra halvan var som ett stort väckelsemöte. "I'll pray for you, will you pray for me?" och publiken svarar "YEAH!". Det var mycket kärlek i luften den kvällen.
Sista bandet ut var Los Van Van, ett sextonmanna salsaband från Kuba. jag behöll min plats vid staketet längst fram och stod där tillsammans med Stockholms samlade personer med latinamerikanskt påbrå. Och när bandet väl kom igång var det bara att hänga med i rytmerna och dansen för det svängde verkligen. Även fast allt var på spanska gjorde det ingenting eftersom musiken talade sitt tydliga språk till höfterna att dansa. Och när bandet unisont tar några snabba salsasteg var det bara att le. Det var en utmärkt konsert. Bättre avslutning på festivalen hade nog inte gått att få.
Summa summarum
Den bästa festivalårgången igen (som vanligt, efter de fyra år som jag varit där). Vissa hävdar att det inte är lika mycket jazz nu som innan, men ska det finnas någon chans för festivalen att överleva och locka ny publik så måste man blanda in mer pop/hiphop/soul-artister som man har gjort de senaste åren. Annars kommer nog festivalen tyna bort. Men i år var det underbart, bra musik, bra mat och allmänt trevligt. Bara vädret kunde varit bättre. Men det blir det nog nästa år. I'll be there.
Det hela började för min del med Goran Kajfes Head Spin, bra på skiva men på den stora skeppsholmsscenen blev det inte lika övertygande. En mindre scen hade passat dem bättre även om de spelade för allt vad tygen höll.
Sedan var det Christian Walz tur, riktigt bra klarade han att överföra skivans sound till scenen. Och själv flög han runt på scenen och såg ut att trivas gott. En grym konsert helt enkelt.
Robyns konsert var som väntat totalt oförutsägbar, udda, konstig men alldeles, alldeles underbar. Mest låtar från nya skivan men även gamla sköna låtar som Electric och Keep this fire burning i ny kostym. Och när de spelade Jack U off (b-sida på Be mine!) var lyckan total. Utflippat, energiskt och tonvis av glädje. Och när andra hon blev inklappad för extranummer en extra gång körde hon Be mine! för andra gången men nu i en nerskalad i princip enbart vokal verision som rundade av det hela med stil och finess.
Blacknuss spelning kändes tam och daterad. De spelade sina gamla hits men det övertygade inte mig. Såg dem på festivalen 2002 och det lät likadant nu vilket bara kändes tråkigt.
2005-07-23 Lördag
Torbjörn Zetterberg spelade sin nykomponerade Krissvit med fyra saxofoner, två tromboner, bas och trummor. Udda och nyskapande. Kan nog bli bra på skiva. Fick dessutom ett signerat foto med Torbjörn. Yeah.
Nästa konsert för min del var Linda Pettersson som hade ett ypperligt band med sig där Ulf Adåker spelade oerhört läckert på sin trumpet. Dessvärre var det ganska standardmässiga låtar förutom en Jimi Hedrix-cover som var lysande.
Peter Cincotti visade sig vara en smörsångare av stora mått. Publiken gav honom stående ovationer men det var han inte värd. Jamie Cullum gör ungefär samma sak fast 100 gånger intressantare, hoppas han får spela på festivalen nästa år.
Blue House Jazz Orchestra gjorde något lite eget och extra av de möjligheter som ett storband innebär men räckte inte hela vägen. Kanske kan bli rikitgt bra om de får spela ihop lite mer.
A tribute to the Montmartre var en hyllningskonsert till en jazzklubb i Köpenhamn och soundtracket till en film som heter Between a smile and a tear som handlar om denna klubb. Jag kände inte till varken klubben, filmen eller musikerna förutom Lisa Nilsson men det gjorde inte någonting alls för musiken var fantastiskt bra. Avslappnad men samtidigt fokuserad och med lite ovanliga instrument som munspel (Toots Thielemans) och fiol (Didier Lockwood) . Ypperlig konsert som också fick stående ovationer som var välförtjänta. Och Bedårande sommarvals som en hyllning till Monica Zetterlund blev den absoluta höjdpunkten.
Till nästa konsert bestämde jag mig för att ställa mig längst fram vid kravallstaketet. För Mighty Sam McClain skulle ju spela. Jag hade inte hört talas om honom tidigare men har man jobbat med Otis Redding, Gladys Knight, Jackie Wilson och Temptations så visste jag att det nog skulle vara värt att stå längst fram. Och det var det verkligen, Sam McClain kom ingående i en kritvit kostym och från det ögonblicket var det omöjligt att ta blicken ifrån honom. Halva konserttiden ägnade han åt musiken, och den andra halvan var som ett stort väckelsemöte. "I'll pray for you, will you pray for me?" och publiken svarar "YEAH!". Det var mycket kärlek i luften den kvällen.
Sista bandet ut var Los Van Van, ett sextonmanna salsaband från Kuba. jag behöll min plats vid staketet längst fram och stod där tillsammans med Stockholms samlade personer med latinamerikanskt påbrå. Och när bandet väl kom igång var det bara att hänga med i rytmerna och dansen för det svängde verkligen. Även fast allt var på spanska gjorde det ingenting eftersom musiken talade sitt tydliga språk till höfterna att dansa. Och när bandet unisont tar några snabba salsasteg var det bara att le. Det var en utmärkt konsert. Bättre avslutning på festivalen hade nog inte gått att få.
Summa summarum
Den bästa festivalårgången igen (som vanligt, efter de fyra år som jag varit där). Vissa hävdar att det inte är lika mycket jazz nu som innan, men ska det finnas någon chans för festivalen att överleva och locka ny publik så måste man blanda in mer pop/hiphop/soul-artister som man har gjort de senaste åren. Annars kommer nog festivalen tyna bort. Men i år var det underbart, bra musik, bra mat och allmänt trevligt. Bara vädret kunde varit bättre. Men det blir det nog nästa år. I'll be there.
Etiketter: Jazz, Robyn, Torbjörn Zetterberg
posted by Jonas @ 15:07
0 comments
