Funkdag

Någon gång per månad trillar jag ner i funkträsket och tänker att funkrytmer är bland det bästa som finns. Igår lyssnade jag på hela cd 2 av James Browns Live at the Apollo vol 2 (deluxe edition), som jag skrivit mer om här, i min iPod när jag gick på promenad. Dessutom såg jag att boxen What it is som Pierre Hellqvist skrev om i senaste Sonic även har svensk distribution, till skillnad från den minst lika åtråvärda flickpopboxen One kiss could lead to another som inte verkar finnas att tillgå via svenska butiker. 4 skivor funk i en snygg trälåda, 549 kr, det är frestande.

Idag har jag lyssnat på Soul Jazz-samlingen New Orleans Funk som jag köpte när jag var 17, samma år som jag köpte nyss nämnda JB-skiva, och den är ganska oemotståndlig, åtminstone låtarna i början och slutet på skivan. Det finns funk med The Meters, Aaron Neville, Ernie & The Top Notes, Ernie K-Doe, Marilyn Barbarin och många fler. Efter det lyssnade jag på slutet på cd2 på Live at the Apollo och förundras verkligen över hur James Brown kunde göra så dansant musik och få det att svänga så grymt mycket. Maybe the last time sätter temperaturen och sen kommer tjugoåttasekundersversionen (!) av I got you (I feel good) som är så ruggigt dansant explosiv att man knappt kan lyssna på den två gånger på raken för den innehåller så mycket energi att jag nästan kokar över när jag hör den. Därefter växlar de in på Please, please, please som är ett enda långt stormande rop på hjälp för att sedan avsluta med en kortversion Bring it up innan han lämnar scenen. Han kände väl att det inte går att nå längre än så här, han hade ju fått harlemnatten att lysa i de vackraste färger långt tidigare.

På New Orleans Funk finns också Professor Longhairs låt Big chief som Lily Allen använder till Knock 'em out. Explosions in the sky gör fläskig funk i Hip drop, Gentleman June Gardner står en bit från mikrofonen och bara skriker i It's gonna rain samtidigt som hans band kompar elegant. Ernie & The Top Notes inleder annars sin låt Dap walk med att skrika "Hey, get up brothers, don't sit there with your head hanging down. /.../ Hey get up brothers, do any dance that's groovy to you. Yeah man!!" och efter en sån inledning förstår man ju att man bara måste upp och dansa lite grann. Och i mitten av låten såg han att kanske inte alla dansar ändå och ropar ut "Hey you brother over there, get out of your chair /.../ get out on the floor and show me what you can do!". Jag älskar det. Det är rytmen snarare än texten som är budbäraren (som Pierre Hellqvist skrev i Sonic) i låtar som denna, budskapet kan man ändå inte missa, det är dans och glädje som är på agendan och det lyckas de verkligen med på New Orleans Funk.

I de här båda skivorna ryms mycket av min kärlek för funk och all musik som svänger, vissa dagar är jag evigt tacksam att jag äger dem.