It's a funky groove thing goin' on, baby

Den grova, bastunga New Orleans-funken som skapades under sextio- och sjuttiotalen i just New Orleans är musik som står för några av de bästa danslåtarna jag kan tänka mig. Musiken är alltid fest, det är aldrig sentimentala ballader. Det är lördagkväll eller Mardi Gras jämt, alla står redo för en hejdundrande partykväll som från och med nu bara kan bli bättre.

Alla är tillåtna att gå upp på scenen och jamma. Rytmen är budskapet, den vänder sig direkt till höfterna och fötterna. "Hey, get up brothers, don't sit there with your head hanging down. /.../ Hey get up brothers, do any dance that's groovy to you. Yeah man!! som Ernie & The Top Notes förklarar i Dap walk på skivan New Orleans funk vol 1. Det är verkligen ingen slick Prince-funk vi pratar om. Det är rå, skitig, oborstad funk, fylld av spelglädje och livsglädje. Jag gissar att inspelningarna var rätt primitiva och att mycket var förstatagningar, att fånga festkänsla på skiva är verkligen inte det lättaste.

Det är en skiva som jag öst beröm över tidigare, och nu har vol 2 äntligen kommit, åtta år efter vol 1. Precis som ettan är den utgiven på världens kanske bästa skivbolag, Soul jazz records. Jag har inte köpt skivan än, men jag utgår från att den är lika bra som ettan.

För det är en sån skiva som har format mitt musikuniversum ganska mycket tror jag. Den öppnade upp dörrarna för den allra svängigaste, organiska musiken som finns. Jag köpte den när jag var sjutton. Egentligen allt jag lyssnar på fortfarande kan jag härleda tillbaka till den ålderna. Då lyssnade jag på Håkan, Jay-Z, jazz, soul, Bob Marley, Bob Dylan och Bob Hund, typ. Och New Orleans-funken då.

New Orleans-funken gör avtryck än idag i musiken. Lily Allen samplade Professor Longhairs megaklassiker Big chief på sin Knock em out. Nyligen gjorde någon en mash up mellan några Jay-Z-låtar och Ernie K-Does Here come the girls och kallade resultatet Blamma! Blamma! vs Jay-Z - Merry Xmas, Jigga man, we got you something from Boots. Och det är nog inte sista gången den gyllene musiken från New Orleans gjorde sig påmind i världen. Den gör sig ofta påmind hemma hos mig åtminstone. Köp New Orleans funk vol 1 och 2 och dansa lyckligare i era liv framöver.

Funkdag

Någon gång per månad trillar jag ner i funkträsket och tänker att funkrytmer är bland det bästa som finns. Igår lyssnade jag på hela cd 2 av James Browns Live at the Apollo vol 2 (deluxe edition), som jag skrivit mer om här, i min iPod när jag gick på promenad. Dessutom såg jag att boxen What it is som Pierre Hellqvist skrev om i senaste Sonic även har svensk distribution, till skillnad från den minst lika åtråvärda flickpopboxen One kiss could lead to another som inte verkar finnas att tillgå via svenska butiker. 4 skivor funk i en snygg trälåda, 549 kr, det är frestande.

Idag har jag lyssnat på Soul Jazz-samlingen New Orleans Funk som jag köpte när jag var 17, samma år som jag köpte nyss nämnda JB-skiva, och den är ganska oemotståndlig, åtminstone låtarna i början och slutet på skivan. Det finns funk med The Meters, Aaron Neville, Ernie & The Top Notes, Ernie K-Doe, Marilyn Barbarin och många fler. Efter det lyssnade jag på slutet på cd2 på Live at the Apollo och förundras verkligen över hur James Brown kunde göra så dansant musik och få det att svänga så grymt mycket. Maybe the last time sätter temperaturen och sen kommer tjugoåttasekundersversionen (!) av I got you (I feel good) som är så ruggigt dansant explosiv att man knappt kan lyssna på den två gånger på raken för den innehåller så mycket energi att jag nästan kokar över när jag hör den. Därefter växlar de in på Please, please, please som är ett enda långt stormande rop på hjälp för att sedan avsluta med en kortversion Bring it up innan han lämnar scenen. Han kände väl att det inte går att nå längre än så här, han hade ju fått harlemnatten att lysa i de vackraste färger långt tidigare.

På New Orleans Funk finns också Professor Longhairs låt Big chief som Lily Allen använder till Knock 'em out. Explosions in the sky gör fläskig funk i Hip drop, Gentleman June Gardner står en bit från mikrofonen och bara skriker i It's gonna rain samtidigt som hans band kompar elegant. Ernie & The Top Notes inleder annars sin låt Dap walk med att skrika "Hey, get up brothers, don't sit there with your head hanging down. /.../ Hey get up brothers, do any dance that's groovy to you. Yeah man!!" och efter en sån inledning förstår man ju att man bara måste upp och dansa lite grann. Och i mitten av låten såg han att kanske inte alla dansar ändå och ropar ut "Hey you brother over there, get out of your chair /.../ get out on the floor and show me what you can do!". Jag älskar det. Det är rytmen snarare än texten som är budbäraren (som Pierre Hellqvist skrev i Sonic) i låtar som denna, budskapet kan man ändå inte missa, det är dans och glädje som är på agendan och det lyckas de verkligen med på New Orleans Funk.

I de här båda skivorna ryms mycket av min kärlek för funk och all musik som svänger, vissa dagar är jag evigt tacksam att jag äger dem.