Om att känna sig gammal

Suck, de grå håren kommer tidigt. På baksidan av mjölkpaketen kan man nu läsa en kort text om att det finns flera synonymer för grammonfonskiva fast ingen för mp3-fil. Visst, det stämmer, men när de avslutar texten med följande stycke blir man fundersam:

"Idag finns musiken i datorer och mobiler. Den är som luft, osynlig. Så har det inte alltid varit. Fram till mitten av 1990-talet konsumerade vi inspelad musik genom grammofonskivor, kassettband, CD-skivor och andra mer eller mindre bortglömda former av så kallade ljudbärare."

What?! Mer eller mindre bortglömda. Jag köpte två cd-skivor förra veckan. Om du frågar mig är de inte bortglömda. I och för sig börjar mp3-filer ta över mer och mer och så sent som igår köpte jag ett mp3-album. Så att utropa cdns död redan i mitten av nittiotalet är väl ändå att ta i. Cdn dog väl i stora sammanhang för kanske två år sedan? För min del har cdn börjat dö i år men att kalla dem för bortglömda känns fel. Fast jag är å andra sidan inte så modern att jag har musik i mobilen. Det här är väl en generationsfråga, kidsen av idag har väl aldrig betalat för en cd-skiva och kommer nog aldrig att göra det.

Cupboardy! As in cupboard-like!

Världens roligaste tv-serie finns nu i box!!

Little Britain faktiskt helt enkelt det roligaste jag har sett i tv. Nog för att jag har lätt att skratta i allmänhet men när jag ser Little Britain kan jag skratta så jag får ont i magen och svårt att få luft.

Visst kanske inte alla gillar serien, för den är ändå rätt grov i sin humor. Det skämtas om homosexuella, tjocka, transvestiter, handikappade, utlänningar med mera. Men sketcherna är ändå väldigt roliga, och eftersom alla sketchkaraktärer är fiktiva funkar det.

Gillar man catch phrases är Little Britain ett givet val. Man kan samla på sig en hel hög med nya. Här är några av mina favoritrepliker:

Cupboardy! As in cupboard-like
Yeah, I know
Yeah but, no but, yeah but
Dust? Anyone? No? Dust? Anyone? No? Dust? Anyone? No?
I'm a lady. I don't have... hmm, testiclé
No more lesbian jam please.
Another Bacardi and Coke, please Myfanwy
I'm the only gay in the vilage
Computer says no
Look into my eyes. Look into my eyes. The eyes, the eyes, don't look around the eyes.
I was Mollie Sugdens bridesmaid
Oh my god, I so can't believe you just said that
You want me to star in it? Write the theme tune, sing the theme tune?"

Engelsk humor har ända sedan Monty Pythons dagar varit typ det roligaste som finns. The Office, Little Britain och Extras är väldigt värdiga efterträdare. Visst finns det många amerikanska komediserier som är schyssta (Simpsons, Scrubs, Seinfeld m fl) men det som jag gillar med dem är att de håller en jämn hög nivå. Little Britain är mycket mera garv än fniss om jag säger så.

Den svenska humorn har haft sina toppar och dalar. Nilecity och Percy tårar är klassiker. HippHipp är bitvis alldeles fantastiskt roligt. Pistvakt är helt ok också. Det senaste humorserien som håller så hög nivå är Grotesco som går i Svt nu. Missa inte den (man kan ju titta på svt.se också).

Men se till att skaffa Little Britain-boxen. Blir man sen biten av serien går man vidare med dvd:erna Little Britain live och Little Britain abroad. Mycket nöje!

Gospeltema

Gospeltema i Idol i all ära, men förutom gospelkören var det inte särskilt mycket gospel. Men poplåtar i pampig soulkostym är inte fel det heller. Daniel och Amanda är i en klass för sig i den där tävlingen.

Nåväl, den bästa popgospellåt jag hört på senaste är inte ny, men fantastiskt bra. Det är The Housemartins Lean on me från skivan London 0 - Hull 4, som jag fyndade (20 kr) på skivmässa nyligen. Den har ingen kör men väl det så karaktäristiska gospelpianot som jag har så lätt för att älska. Och en text som kanske inte är uttryckligen religiös men mycket mer gospel för mig än I still haven't found what I'm looking for och California dreamin' som förekom i Idol igår.

"Heavy burden on your shoulder?
Lean on me

Heavy burden on your shoulder?
Lean on me

Heavy burden on your shoulder?
Everyday just a little bit harder

Heavy burden on your shoulder?
Lean on me

Down and out without hope?
Lean on me

Down and out without hope?
Lean on me

Down and out without hope?
I'm right here, I'll help you cope

Down and out without hope?
Lean on me"

The Housemartins sångare Paul Heaton, sedemera sångare i The Beautiful south och soloartist har aldrig dolt sin politiska ståndpunkt (vänster). På housemartinstiden var han också troende men lär numera vara ateist. På innerfordralet till vinylen av London 0 - Hull 4, som var bandets första skiva, står det:

"The Housemartins say: Don't try gate-crashing a party full of bankers. Burn the house down! Take Jesus - Take Marx - Take Hope"

I The Housemartins ingick ju också Norman Cook på bas som efter Housemartins blev Fatboy slim och i hans musik finns också gospelinfluenser i vissa låtar.

The Housemartins var annars mest kända för deras version av Caravan of love som är en modern gospelklassiker och en av de första låtar jag skulle vända mig till i krissituationer. När man behöver nån att luta sig mot helt enkelt.

Paul Heaton sjunger igen!

En av popvärldens bästa röster sjunger igen. Paul Heaton mannen med rösten bakom The Housemartins och The Beautiful south har nu börjat skriva sololåtar efter uppbrottet med Beautiful south.

Man kan lyssna på några låtar på hans myspace. Det låter inte överväldigande bra, men det är låtar av klassiskt Heatonstuk och det är aldrig dåligt. Och så har han ju rösten som låter nästan lika skarp nu som på Housemartins mästerliga Caravan of love.

Det står på hemsidan att han är osignad, men imorgon påbörjar han ändå en soloturné med start i York. Jag kan bara hoppas att han inte är osignad när turnén är slut.



---
Sist ska jag bara förvarna om att den här bloggen nog dör vid årsskiftet. Energin börjar ta slut och jag har egentligen skrivit om alla bra artister som finns. Men än så länge lever En midsommarnattsdröm och snart är det ju dags för både jullåtar och årsbästalistor och sånt skoj.